Guru, förebild eller vän

Sangharakshita blir intervjuad på Madhyamaloka, Birmingham, augusti 2011.

 

Guru, förebild eller vän

– vilken roll har läraren inom vbv/triratna?[1]

(ur Bodhi, maj 2007)

En del nyfrälsta buddhister blir besvikna över att inte hitta en guru som säger exakt hur de ska leva sitt liv, andra upplever det som uppfriskande att faktiskt kunna ifrågasätta och diskutera det läraren säger. Inom triratna tycks det inte finnas en tydlig eller utpräglad lärare. Vilken funktion har då ordensmedlemmarna inom triratna, är de förebilder, vänner eller något annat? Är de överhuvudtaget lärare? Mikael Sundström träffade Viryabodhi över en kopp kaffe och en kanelbulle för att reda ut begreppen.

Mikael: I flera buddhistiska traditioner ligger betoningen väldigt starkt på att man måste hitta en personlig och andligt väl utvecklad lärare att följa. Den tonvikten känns inte lika stark inom triratna. Vad beror skillnaden på?

Viryabodhi: Det stämmer att vi i triratna inte betonar valet av lärare lika starkt som till exempel den indiska och tibetanska gurutraditionen. Det betyder inte att vi har en svag lärarroll. Inom triratna är Sangharakshita den främsta läraren. Han har haft och har ett starkt inflytande över rörelsen. Vissa relaterar till honom som sin ”guru” och för många människor som har en nära och tydlig relation till honom är han utan tvekan en kanal till det transcendentala, upplysningen – det där andra, kalla det vad man vill.

Andra har av naturliga skäl en svagare relation till honom och har ofta inte ens träffat honom. Han har själv valt att tona ned sin roll, som t.ex. i häftet/texten My relation to the Order[2]. Där kallar han sig varken guru, förebild eller lärare, utan helt enkelt en vän till orden och rörelsen.

Det har inom triratna också vuxit fram har en stark betoning på sanghan och orden. Vi ser orden kollektivt som ett förkroppsligande av den tusenarmade och elvahövdade Avalokiteshvara, medkänslans bodhisattva. Varje ordensmedlem symboliseras av en hand som sträcker sig ut i världen och ger av sig själv, utifrån den medkänsla och visdom de besitter. Ibland har denna bild vidgats till att stå för hela triratna-sanghan.

Sangharakshita har sagt att det är mer sannolikt att sanghan som helhet utvecklar bodhicitta – viljan till upplysning för alla varelsers skull, det som driver en bodhisattva – än att en enskild individ gör det. Min vän Satyabandhu sa nyligen att orden är något magnifikt och stort, som har ett otroligt inflytande på våra liv – som driver oss. Och det stämmer. Orden har denna mytiska och djupare dimension, som jag upplever det. En annan vän, Saddhanandi, talade nyligen om orden som Guru – att vi inom orden har många personer som fungerar som lärare, vilket jag håller med om.

Sedan betonar också triratna den horisontella relationen, mellan människor på mer eller mindre samma nivå, samma erfarenhet som en själv. Vi lär oss också mycket där och det är även med dessa människor som vi har mest och närmast kontakt. Även om vissa traditioner betonar lärarrelationen starkt, så är det ändå ganska sällsynt att man har en mycket nära och regelbunden kontakt med läraren. En del har troligtvis en alltför romantisk bild av en gururelation.

Men att andra traditioner betonar valet av lärare så starkt borde väl betyda att det finns stora möjligheter att utvecklas med rätt lärare?

Inom triratna betonar vi också behovet av den så kallade vertikal relationen, där man har kontakt med personer som är mer erfarna än en själv. Det är viktigt att åtminstone då och då ha kontakt med någon som har kommit mycket längre på vägen än en själv. Men man bör också vara medveten om att det finns en del problem kopplat till en alltför stark hierarki, där läraren aldrig kan göra ett misstag och allt han eller hon säger är ett uttryck för det upplysta. Eleven kan lätt få en orealistisk syn på sin lärare och kan bli förvirrad om läraren inte uppför sig enligt förväntningarna. Det finns även en fara att man sätter läraren på en piedestal och då har han eller hon en tendens att också falla av den eller stjälpas ned. Det här är kanske till viss del ofrånkomligt men inte hälsosamt. Riktigt erfarna lärare är naturligtvis medvetna om dessa faror. Jag skulle tro att det är därför som Dalai Lama när han blir tillfrågad om han är upplyst brukar framhäva att han bara är en helt vanlig munk.

Är valet att inte ha ett klassiskt guru-system, där eleven helt underkastar sig sin lärare, på något sätt en anpassning till den västerländska kulturen?

Jag tror framförallt att behovet av vänskap är mycket starkt i väst. Vi upplever oss ofta som ensamma och isolerade. Vi ska också komma ihåg att Buddha inte bara var en lärare som undervisade i Dharma. Han var i högsta grad även en vän till människor i sin omgivning.

Men även om orden kollektivt kan sägas förkroppsliga bodhicitta – eller försöka göra det – behöver man väl som individ en personlig relation till en eller flera andligt mer utvecklade människor för att växa och utvecklas? Hur väljer man den eller de här personerna och hur noga är det vem man väljer?

Jag vill först säga att det är viktigt att uppskatta den som förmedlar Dharma, oavsett hur erfaren den personen är. Det är helt enkelt viktigt att försöka relatera till det bästa i människor, inom och utom sanghan. Utvecklandet av metta är viktig i varje relation, oavsett om man är mer eller mindre andligt utvecklad än den andra personen. Sen är det givetvis viktigt att ha kontakt med människor som är mer andligt utvecklade än en själv. För oss i Sverige är det viktigt att vi har kontakter med sådana personer i andra länder och det finns många människor med stor erfarenhet inom orden.

När man ska välja en personlig relation med någon som är mer erfaren än en själv finns det en del fällor. Man kan till exempel känna en stark dragning till någons personlighet eller image, vilket inte behöver betyda att den personen har nått längre på det andliga planet. Det är naturligtvis viktigt att det finns en vänskap och att man upplever möjligheten till kommunikation. Det betyder inte att man måste uppleva att relationen är perfekt. Det kan också finnas en fara i att vara alltför lika.

Det är inte heller så att man måste tillbringa jättemycket tid tillsammans. Subhuti har sagt att lite kalyana mitrata (andlig vänskap) kan räcka länge, d.v.s. en riktigt bra kontakt. För mig själv har det betytt oerhört mycket när mina kalyana mitror visat mig vänskap. Subhuti sa vid ett tillfälle att han alltid finns där, när jag behöver honom. Det sa också Satyabandhu, nyligen till mig. Jag vet också att Sona finns där på samma sätt för mig. Samtidigt får jag till vardags både stöd och möjlighet att utvecklas i mina kontakter med ordensmedlemmarna i stockholmssanghan.

Vad kan en mer andligt utvecklad person bidra med rent konkret, vad innebär egentligen begreppet vertikal kommunikation?

Istället för att fastna i ett begrepp eller en exakt idé om vad kommunikationen ska handla om bör man kanske se att människor med mer erfarenhet har större hjärta och sinne, och ett bredare perspektiv. De kan se ens behov från nya synvinklar. Min upplevelse av Sangharakshita är till exempel att han ofta upplevs som principiell och strikt i sina böcker eller föredrag, men i personliga möten är han mycket empatisk, förstående och uppmuntrande, oavsett var personen befinner sig på den andliga vägen.

Ibland upplever jag att människor inte söker den möjlighet som finns i relation till de mer erfarna. Jag tycker att vi kunde göra mycket mer av den möjligheten.

Kan det handla om att man inte vill få sina förutfattade meningar ifrågasatta?

Ja, kanske det. Det kan så klart även finnas andra skäl till detta. På Stockholms Buddhistcenter har vi i viss mån försökt att lösa det genom att öppna upp för mer formella samtal, där man kan prata om sin praktik och få stöd i sin utveckling.

På vilket sätt skiljer det sig från det stöd man kan få av personer som har nått samma nivå av andlig utveckling som en själv?

Jag tror att all kommunikation som baseras på metta är utvecklande. Genom vertikal kommunikation har vi en möjlighet att höja oss till en högre nivå av varande och medvetande. Genom horisontell kommunikation har vi möjlighet att få stöd i vardagen, få bättre självförtroende och känna oss mer hela. Den horisontella kommunikationen ger oss en grund att stå på som gör att vi sedan kan lyfta oss till högre nivåer, eller ”gå djupare”, om du föredrar den metaforen, och kan se och möta verkligheten som den är mer direkt.

Men vad är egentligen vertikal kommunikation? För mig är det viktigt att det är lite magiskt, att det inte riktigt går att ta på, på ett uppenbart sätt. Ytterst sett är det en kommunikation från ett högre medvetandetillstånd till ett lägre. När man upplever detta känns det som om man blir större och nuddar vid något mycket djupare, sannare och fascinerande – ja, till och med lockande.

Det finns ett populärt talesätt i triratna som ungefär lyder: ”Man kan inte lära sig Dharma, man måste snappa upp/fånga den.” (Dharma cannot be taught, it has to be caught.) Här betyder ’fånga’ en sorts andlig osmos, det som är högre och djupare i en annan människa ”smittar av sig” på oss, fast frivilligt så klart – vi måste vara öppna för det.

Hur upplever du själv din roll. Är du i första hand en lärare, förebild eller vän?

Det är inte helt oproblematiskt för mig att andra relaterar till mig på ett speciellt sätt. Jag känner risken för att jag själv fastnar eller låser mig i andras bilder av mig. Nyligen var det en person som kallade mig för ”mister vbv”, helt oskyldigt. Men det visar på att jag är så intimt förknippad med triratna. Ibland kan jag uppleva att jag blir (har varit) mer av en institution och att min mänskliga sida tappas bort. Men där har jag ju också ett eget ansvar. Jag är så otroligt plikttrogen och borde släppa taget ibland – ”släppa ned håret” som en vän sa, om jag nu hade något.

Jag vill helst se mig som en utövare av Dharma som delar med sig av sina erfarenheter. Jag tror att det är det viktigaste, oavsett vilka relationer jag har till människor i min omgivning.

(med små tillägg, 22 mars 2017. Jag kan också rekommendera föredraget Is a Guru Necessary?[3] som finns i boken BUDDHAS GEMENSKAP – sangha som andlig praktik som publiceras i november 2017.)

[1] Under våren 2010 bytte VBV, Västerländska Buddhistordens Vänner, namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna.

[2] Du kan ladda ned texten här: http://www.sangharakshita.org/_books/relation-to-the-order.pdf

[3] https://www.freebuddhistaudio.com/audio/details?num=90

Print Friendly, PDF & Email