Den andra ädla sanningen

(vad är) orsaken till otillfredsställelse?

”Den vördade Sariputta sa: ’Vänner, just såsom fotspåren från alla djur som har ben innefattas av elefantens fotspår och elefantens fotspår är de största av alla; likadant samlas alla skickliga egenskaper under de fyra ädla sanningarna. Vilka fyra? Under den ädla sanningen om dukkha, under den ädla sanningen om ursprunget till dukkha, under den ädla sanningen om upphörandet av dukkha, och under den ädla sanningen om den väg av praktik som leder till upphörandet av dukkha.’”

från Maha-hatthipadopama sutta1

Innan vi fortsätter med att undersöka den andra ädla sanningen, den om dukkhas eller otillfredsställelsens orsak, låt mig påminna om de fyra sanningarna som helhet. Precis som all annan undervisning av Buddha är syftet med den att den ska användas, sättas i praktik. Den är med andra ord en metod, ett redskap, en väg att färdas.

I min kontakt med buddhismen och utövande av Dharma, måste jag ständigt påminna mig om detta. Så många missförstånd uppstår, i onödan, av att man glömmer att Dharma är just metod. Ständigt måste vi undersöka läran vi har för handen och fråga oss: ”På vilket sätt är det tänkt att denna lära ska hjälpa mig mot befrielsen?” Sedan ska vi använda läran eller utföra övningen och se vilken effekt den har på vårt hjärta och sinne.

I denna artikel vill jag svara på några viktiga frågor: Vad sa Buddha om den andra ädla sanningen? Är det endast begäret som är orsak till dukkha? Är alla begär dåliga/oskickliga? Orsakas all dukkha av vår tidigare karma? Men låt oss börja med frågan:

Har vi accepterat dukkha?
En förutsättning för att ens närma oss den andra sanningen, är att vi accepterat den första ädla sanningen – att livet som vi känner det i vår villkorliga tillvaro, är märkt av otillfredsställelse (dukkha). Men så svårt kan det vara att acceptera livets ofullkomlighet att vi gör nästan allt för att undvika den.

För att få syn på dukkhas orsak måste vi alltså först se och förstå dukkha – känna den inom oss, se den omkring oss och inse hur den genomsyrar allt. När vi t.ex. sitter för att meditera och känner hur svårt det är att slå sig till ro, följa andetagen, stanna med bilden vi fokuserar på eller vad objektet för vår meditation än kan vara. Vi behöver känna och smaka dukkha direkt i vår upplevelse.

Den andra ädla sanningen – orsaken till dukkha
När vi väl sett och upplevt dukkha, kan vi kontemplera dess orsak.

”Vad, ni munkar, är då sanningen om lidandets ursprung? Det är begäret, som ger upphov till varje ny återfödelse, tillsammans med lust och njutning som alltid finner nytt behag, än här, än där – begär efter sinnesnjutning, begär efter tillblivelse eller begär efter upphörande (utplåning, icke-blivande).”

Dhammacakkappavattana sutta

Det är intressant att Buddha väljer ordet tanha (trsna på sanskrit), som betyder törst. Det är ett poetiskt och målande ord. Det vänder uppmärksamheten mot vår faktiska upplevelse, det konkreta. Sinnet har beskrivits som en vild apa, som griper efter än den ena frukten än den andra, utan att nånsin bli nöjd. Likadant törstar och griper sinnet efter upplevelser, utan att nånsin bli nöjt eller stilla. Men vad är det sinnet begär och griper efter?

Enligt citatet ovan finns det tre sorter av begär: begär efter sinnesnjutning, begär efter tillblivelse (eller att vara) och paradoxalt nog också begäret efter att icke-vara (utplåning eller upphörande). Begär efter sinnesnjutningar (kama trsna), genom de fem sinnesorganen och sinnet självt, borde vi alla vara mycket bekanta med. Oavsett hur njutbara de må vara för stunden släcker de inte vår djupare längtan efter sanning och befrielse.

Det här innebär givetvis inte att vi inte kan njuta av de behagliga upplevelser vi ändå har, men vi ska se upp med att binda oss vid dem. Och vi borde fråga oss vad som kan göra oss mer fullständigt tillfredsställda, eller åtminstone få oss att vända oss i en sådan riktning.

Den andra sorten (bhava trsna) är begär som uppstår i samband med den felaktiga tron på en evig existens för individen, att något ”själv” fortsätter och lever vidare oförändrat bortom dödens portar.

Den tredje sorten är begär efter utplånande (vibhava trsna), som uppstår i samband med den felaktiga åsikten att personligheten upphör vid döden. Den kan visa sig som en längtan efter utplåning, att slippa undan livets svårigheter, att ge upp. Det här kan vi t.ex. uppleva vid en stor personlig förlust, ett svek eller när någon lämnar oss.

Andra orsaker till dukkha
Men det är inte endast begäret som är orsak till dukkha. På många ställen sägs det att okunnigheten är den djupaste orsaken till dukkha, till hela samsara. Att det är en omedvetenhet som ligger till grund för begär/gripande och hat/motvilja/aversion. Dessa tre rötter finns i navet av Livets hjul, som alltså driver det. Men kan man skilja dem åt? Är de inte delar av varandra och borde inte rädsla finnas med bland dem? Här kan jag inte fördjupa mig i dessa frågor, bara flagga dem.

Är alla begär dåliga/oskickliga?
Utöver längtan eller törsten efter sinnesnjutning (sanskrit, kama chanda) upplever vi också en törst och längtan efter sanningen (dharma chanda). Denna längtan är det oerhört viktigt att vi odlar och tar väl vara på. Dharma chanda2 kan liknas vid inspiration och tillit, det som får oss att fortsätta och sträva på. Den bär också på en föraning om visdom, den gryende insikten i form av olika frön som varje människa i någon mån bär inom sig.

När man släpper på begär efter sinnesnjutning öppnar man för dharma chanda att växa. Men för att släppa på sinnesnjutningarnas grepp, behöver man också en grad av dharma chanda. Man kan fokusera på att släppa begäret eller på att odla tilliten, båda leder i samma riktning. Det handlar om att kanalisera vår längtan, vår energi, i rätt riktning – mot uppvaknandet.

Begär och behov
Även för en buddhist med många år av praktik, måste dessa få ord om den andra ädla sanningen ständigt packas upp och tolkas, för att de ska bli hjälpsamma. Som praktiserande buddhist kan man fastna i fällan att inte erkänna de äkta och helt mänskliga behov man har, utan istället tänka sig vara fri från sådant osunt baggage. Det kan vara behov av känslomässig närhet, vänskap och kommunikation. Det är alltså viktigt att skilja mellan osunda begär och sunda behov.

Orsakas all dukkha av vår tidigare karma?
En del buddhister hävdar bestämt att allt som händer oss, allt vi upplever, är ett resultat av vår tidigare karma, våra handlingar i det förgångna. Denna tolkning har ibland förts fram och lett till mycket upprörda känslor, t.ex. i samband med tsunamin i januari 2005, eller när man talar om människor som fötts eller drabbats av ett handikapp. Om man tittar på palikanon (som sägs bevara Buddhas ord troget) får vi en blandad bild. Ofta säger Buddha att vi är arvtagare till vår karma (kamma på pali), att vi inte kan komma undan det. Men han säger också:

”Den som säger ’vad en människa än upplever, om det är behagligt, obehagligt eller neutralt, allt detta är orsakat av sådant som gjordes i det förflutna’, en sådan överskrider vad han vet för egen del, en sådan överskrider det som är sant i världen. Därför säger jag att dessa asketer och brahminer har fel.”

Sivaka sutta (Samyutta-nikaya, 36:21)

Dharmachari Dhivan säger i en intressant essä om detta citat: ”Buddha är här pragmatisk. Att säga att allting vi upplever är ett resultat av gärningar i det förgångna är bara en åsikt, som ligger utom det som någon personligen kan veta,…”3 Som åsikt kan den förvisso vara hjälpsam för en del, på så vis att den pekar på att vi måste ta fullt ansvar för våra sinnestillstånd och handlingar. Åsikten kan alltså vara en metod, men inte hur saker i själva verket är.

För att kunna se vilka konsekvenser en människas handlingar kommer att få måste man ha särskilda sinnesegenskaper, som Buddha tydligen hade. Men, säger Buddha: ”Resultaten av karma, munkar, är otänkbara och borde inte funderas över; om man tänker på dem leder det till galenskap och sinnesrubbning.” (Acinteyya sutta, Anguttara nikaya 4:77)

Istället lyfter Buddha vår blick och påminner om det väsentliga: att odla det skickliga, det goda inom oss, och att ge upp, släppa taget om det oskickliga, det onda inom oss.

En kommentartradition inom theravada hävdar att det finns olika nivåer eller plan av villkorlighet, d.v.s. orsaker till vad som sker oss. Det finns enligt Sangharakshita fem sådana olika nivåer av villkorlighet: 1) den fysiska icke-organiska (som grovt motsvaras av vetenskaperna fysik och kemi), 2) den fysiska organiska (biologi), 3) den mentala men icke-viljemässiga (psykologi), 4) den karmiska, våra medvetna val (etik och moral) och till sist 5) nivån eller planet där det transcendentala verkar.4

Det vi upplever beror ofta på en kombination av dessa olika nivåer. Men det viktiga med denna distinktion är att den visar att det vi upplever inte enbart beror på vår karma. Det finns med andra ord helt naturliga skäl till varför vi får huvudvärk, förkylning eller feber. Att påstå att de beror på vår karma vore felaktigt och ofta inte särskilt hjälpsamt. Det vore dessutom att hävda något som man inte kan veta något säkert om.

Men hur kommer det sig att dukkha ändå är så insisterande, att det är så svårt att nå bortom den? Vi kanske inte är i kontakt med ett större perspektiv och inte känner att det finns ett alternativ – ett tillstånd fritt från dukkha och en väg dit.
Troligen ser vi inte begränsningen i begäret och gripandet, att vi fastnar i en bristfällig strategi för att uppnå lycka. Vår medvetenhet är för smal och vi fastnar i begäret, det eländiga.

Om detta klibbiga, eländiga begär
griper tag om dig,
växer dina sorger
som gräset efter regn.

Om du övervinner detta eländiga begär,
så svårt att undvika,
kommer sorgerna att glida av dig,
som vattendropparna på en lotusblomma.

(Dhammapada, 335-336)

Viryabodhi
juli 2007

1 ”Den stora liknelsen med elefantens fotspår”, alla översättningar från engelska av Viryabodhi, om inte annat anges. Här är hela suttan.
2 Se God Is Dead: What Next?, A Buddhist Response to Nietzsche, Robert Morrison (Dharmachari Sagaramati), en artikel om Nietzsche och buddhismen, där författaren tar upp begreppet dharma-chanda: www.westernbuddhistreview.com/vol1/god_is_dead.html
3 The ’Five Niyamas’ and Natural Order, Dharmachari Dhivan (opublicerad).
4 Se t.ex. Vem är Buddha? s. 113–116, Bodhi-förlaget, 2014.

Print Friendly, PDF & Email