Den första ädla sanningen

”Alla villkorliga ting är otillfredsställande – när man ser detta med visdom, vänder man sig bort från lidande. Detta är vägen till renhet.”
Dhammapada, vers 278

Det finns väl ingen lära som är så feltolkad och så lätt missvisande som den första ädla sanningen: att livet karakteriseras av otillfredsställelse, dukkha1. Låt mig redan från början påminna om att denna lära är en metod, något vi ska reflektera över, för att få perspektiv och motivation att göra vårt bästa av både vår dharmapraktik och livet i stort.

Vår grundläggande mänskliga tendens är att söka njutning och undvika obehag. Så stark är denna tendens, denna drift och önskan, att den ofta gör oss blinda inför hur saker faktiskt är och dessutom leder till att vi orsakar oss själva andra och sekundära problem. Den leder till att vi blir besatta eller slukade av det lidande vi upplever och att vi även blir besatta av den njutning vi upplever. Ibland blir vi till och med besatta av att inte vilja veta, sopa under mattan och undvika. Det finns bara en medicin för denna besatthet och den heter medvetenhet, en kunskap som leder till insikt.

Vad är dukkha?
Låt oss därför titta närmare på denna första ädla sanning och låta den lysa fram med den undervisning – den lärdom – den bär på. Låt oss börja med orden: ”Alla villkorliga ting är otillfredsställande (dukkha).” Ordet dukkha har ofta översatts med ”lidande”, ibland smärta, men det ger en något missvisande bild av vad dukkha är.

Det är snarare en otillfredsställelse som vi upplever i livet. Ibland kan den vara rentav smärtsam och påtagligt obehaglig, ibland kan den kännas som ett milt men envist besvär, och ibland som ett rent lidande. Eller så kan den upplevas som en vag känsla av oro och ängslan, av att något inte riktigt stämmer. Så det bästa och sammanfattande ordet tycks vara ”otillfredsställelse”. Med denna bredare förståelse i åtanke drar jag mig inte för att ibland istället använda ord som ”lidande” eller ”smärta”.

Frasen ”alla villkorliga ting” syftar på allt i vår samsariska tillvaro. Men samsara existerar inte utanför vårt sinne, det är viktigt att inse. Samsara är vårt sinne, när det är besatt av begär, hat och okunnighet. Inom detta sinne, inom den villkorliga tillvaron vi upplever genom detta sinne, är allt mer eller mindre otillfredsställande.

Tre olika typer dukkha
Theravadatraditionen talar om tre olika typer av dukkha. För det första, dukkha dukkha, som är ren och skär dukkha. Vi upplever smärta när vi skär oss, när någon säger något elakt till oss och när vi blir sjuka. Det är en rättfram och okomplicerad form av dukkha, som vi alla känner väl till.

För det andra, aparimana dukkha, som är den dukkha vi upplever som ett resultat av förändring. Allt vi idag har och äger är obeständigt och kan en dag tas ifrån oss, kan vi förlora. Allt kommer vi förr eller senare att förlora. Eftersom vi har för vana att binda oss vid saker, upplever vi smärta och otillfredsställelse när vi förlorar dem.

För det tredje finns sankhara dukkha, som är det lidande som kommer av att vi lever i den villkorliga tillvaron, där allt är obeständigt, och där inget i grunden därför kan ge oss varaktig lycka.

”Den glädje som villkorliga saker ger oss kan inte tillfredsställa hjärtats innersta längtan. Hos oss alla finns något ovillkorligt, något som inte är av den här världen, något transcendentalt, buddhanaturen. Vad man än kallar det, känner man igen det på att det inte låter sig tillfredsställas av något villkorligt. Det kan bara tillfredsställas av det ovillkorliga.

Så vilka villkorliga saker du än kan njuta av, finns det alltid en brist, en tomhet, som bara det ovillkorliga kan fylla. Ytterst är det skälet till att alla villkorliga saker både faktiskt och potentiellt är otillfredsställande. Det är i ljuset av det ovillkorliga som man ser att dukkha, otillfredsställelsen, kännetecknar alla former av villkorlig existens och i synnerhet vår medvetna villkorliga existens.”

(från ”Vad är Dharma?” av Sangharakshita)

Bilder för dukkha
Det finns olika bilder för dukkha som fångar något av dess djupare, existentiella smak, som bilden av det illapassande hjulet och den illasittande handsken. Det illapassande hjulet är en traditionell beskrivning, medan bilden med handsken är Sangharakshitas.

Dukkha är som om vi söker efter en handske som ska passa vår hand perfekt. Vi har denna idé att en sådan handske måste finnas och att vi behöver den. Men hur vi än gör, vilken handske vi än provar så är den lite för stor eller lite för liten, eller lite för vit. Eller så får den helt plötsligt fötter och försvinner, eller går sönder. Eller börjar lukta, som en diskhandske. Livet är lite sådär.

Eller så färdas vi i vår kärra genom livet, med ett illasittande hjul. Det skumpar och skakar. Det väsnas och vi tycks aldrig få någon ro. Hur vi än gör tycks det alltid finnas ett illapassande hjul på vår kärra. Det hjälper inte att skylla på konstruktionen eller vägen eller chauffören, för oavsett märke, oavsett hur slät vägen än är och oavsett vem som än kör, så blir resan skumpig och obehaglig, på något vis.

Det är först när vi inser att detta är ett villkor i livet, för alla former av liv och som vi inte kan komma ifrån, det är först då som vi kan börja finna en ro och en acceptans. Och då kan vi möta livet med en annan inställning, en ömhet och medkänsla, ett tålamod och en klarsyn. Fast visst fortsätter den skumpiga resan och vi glömmer vår insikt. Det är därför vi behöver en lära som hjälper oss att se saker i perspektiv, som påminner oss om var vi är och vad vi behöver göra för att gå vidare.

Sju slag av dukkha
För att hjälpa oss att förstå dukkha, beskriver Buddha hur den uppträder, vilka olika former den visar sig i. Han talar om sju olika slag av dukkha: födelse, ålderdom, sjukdom, död, kontakt med det man ogillar, separation från det man tycker om och att inte få det man vill ha.

Buddha säger: ”När vi kontemplerar dukkha i det obeständiga, när vi utvecklas och mognar i denna reflektion, ger den oss stora förtjänster och bär stor frukt. Den finner fotfäste i ’det odödliga’ och har ’det odödliga’ som sitt slutmål.” (Anguttara nikaya 7.46) Effekten av att kontemplera dukkha är, enligt Buddha, att den ger oss energi, fyr i baken, och motiverar oss att ägna oss åt det som är verkligt viktigt.

Vad ska man då göra med denna kontemplation av dukkha? Grundproblemet är på sätt och vis inte att livet på så många olika sätt är otillfredsställande i sig, utan att vi inte vill se det, inte vill acceptera det. Som alla andra har jag haft min egen beskurna del av dukkha och vet hur svårt det kan vara att acceptera förändring, smärta eller hur livet är.

Alltför ofta lägger vi sten på börda och orsakar oss en massa onödigt lidande. Även om vi inte kan förändra de yttre villkoren, så kan vi förändra vår attityd till det som händer oss. I detta sammanhang finns det en underbar undervisning av Buddha som gett mig mycket att tänka på och öva i. I Sallatha sutta (Samyutta nikaya, 36.6) berättas det att vi alla drabbas av livet som att träffas av en pil, men medan den oinvigde och omogne skjuter sig med en andra pil, gör personen med insikt inte det. Denne känner endast smärtan som smärta och ser ett alternativ, ett annat sätt att fungera på.

Om vi kunde möta vår upplevelse precis som den är, med en öppenhjärtig medvetenhet, då skulle vi naturligt släppa taget och känna en tillit växa fram. En tillit att det finns alternativ och att det finns en väg ut ur otillfredsställelsen.

1 I denna artikel använder jag paliordet för otillfredsställelse, dukkha, eftersom det på sanskrit är svårare att uttala (duhkha) och för att paliordet används mer allmänt

Print Friendly, PDF & Email