Fallande löv

Fallande löv

(eller ”Inte frosten”, fragment till en dikt.)
Det är inte frosten som fäller bladen,
inte enbart.

När solens värmande strålar
och en vindpust, knappt förnimbar,
möter trädets löv,
börjar de falla – inte ett och ett –
utan många.

Från trädets krona och nedåt, faller de.
De singlar ned, vänder och vrider sig,
drar andra med sig i flykten,
mot marken, där de samlas
i en stor rund hög,
en stor lövskugga.

(de tar skuggorna med sig)

(en timme senare står trädet bart)

Det var en morgon i oktober
efter en frostrik natt,
en klar blå himmel
jag öppnade mina ögon
från meditationens inre rum
och såg
förändringens vindar.


Enskede, oktober 2003

Print Friendly, PDF & Email