Category Archives: Okategoriserade

Vimalakirti-nirdesa

Det är en ren fröjd att arbeta med texten för nästa bok: Den outgrundliga befrielsen, teman ur Vimalakirti-nirdesa. Det är en kommentar av Sangharakshita på en viktig mahayana-text, som haft ett stort inflytande på Triratna och många i dess sangha. Det är en av mina absoluta favoritböcker av Sangharakshita.

Texten är översatt av Lisbet Hvarfner för ett antal år sedan och nu går jag igenom den för andra gången, för att kolla mot det engelska originalet, snygga till språket, rätta små fel, kolla fotnötter etc. För tillfället är jag inne på kapitel 4, Den transcendentala kritiken av religion – helt underbart. Jag skulle gärna citera, men väntar lite med det.

Bilderna nedan är på den engelska utgåvan och på Vimalakirti under en baldakin (en väggmålning från Mogaogrottorna i Dunhuang, Kina; tror att det engelska omslaget också härstammar från samma grottor.)

Marcus Lagerqvist arbetar med bilden till det svenska omslaget och det lär bli en nyskapelse värd att utforska och försjunka i …!

Här är ett utdrag från slutet av kapitel 4:

”När vi nu tittat lite närmare på några av de möten som lärjungarna och bodhisattvorna hade med Vimalakirti, borde det vara ganska tydligt vad huvudpoängen med det hela är. Vimalakirtis ”transcendentala kritik” påminner oss att hinayana är ett medel att nå ett mål. Mahayana är ett medel att nå ett mål. Buddhismen är ett medel att nå ett mål. Religion är ett medel att nå ett mål. Och målet är individens andliga utveckling.

Denna kritik har alltid varit en del av buddhismen. Buddha sa: ”Jag förkunnar Dharma med hjälp av bilden av en flotte.”[i] En flotte är användbar för att ta sig över vatten, men du skulle inte bära den med dig när du väl nått torra land. På samma vis är Buddhas lära användbar för att ta sig över samsaras vatten, men vi har ingen användning för den när vi nått den andra stranden, upplysningen. Det här betonas särskilt starkt i mahayana och kanske mest av allt i zen. Vi har japanska och kinesiska historier eller bilder som illustrerar detta. Till exempel hur den sjätte Patriarken river sönder Diamantsutran, eller historien om den vandrande munken som behövde bränsle för att han var frusen, och som högg upp och använde träbuddhastatyn i templet han vistades i. Och vi har mästaren berömda ord till sin lärjunge: ”Om du möter Buddha på vägen, döda honom!”

Det här är rätt så extrema och bisarra sätt att framhäva ett och samma budskap: buddhismen är bara ett medel att nå ett mål. Eftersom buddhismen alltid varit medveten om skillnaden mellan medel och mål, har den genom århundradena hållit sig andligt levande. Av samma skäl har den på det stora hela inte varit dogmatisk eller intolerant. Den har aldrig förföljt utövare av andra religioner. Och anhängarna av en viss buddhistisk tradition har sällan förföljt anhängarna av en annan.

Det måste ärligt sägas att andra religioner inte riktigt håller samma standard som buddhismen i detta avseende. De hjälper inte alltid individen att bli fri. De ser sig inte riktigt som medel att nå ett mål, på det sätt som buddhismen gör. De teistiska religionerna är speciellt hämmade av detta. De har ingen kritik av religion, varken transcendental eller någon annan; de har ingen självkritik. Det är därför nödvändigt att applicera den buddhistiska kritiken på dem, att vi får Vimalakirti att dyka upp. Och när vi gör det finner vi alltför ofta att andra religioner faktiskt inte alls är medel för individens utveckling. Granskningen blir av nödvändighet till en kritik.

En del människor tycker inte att man ska kritisera andra religioner än ens egen, eller att man inte ska kritisera religion överhuvudtaget. Men sådan kritik är oumbärlig för att vi ska upptäcka hinder för vår utveckling. Det är endast med hjälp av en sådan kritik som vi kan försäkra oss om att medlen för individens utveckling förblir medel och inte stelnar till självändamål.

Vi bör därför applicera samma granskning, till och med kritik, på varje företeelse som presenterar sig för oss som religion. Vi bör applicera den på kristendom, på buddhism, på hinayana, på mahayana och på vajrayana. Det är slående att Vimalakirti-nirdesa, en mahayanatext, visar upp bodhisattvornas ofullkomligheter. Det sker inte i någon av de andra välkända mahayanasutrorna; kanske det är en av Vimalakirti-nirdesas utmärkande uppgifter, att avslöja bodhisattvornas tillkortakommanden. De bodhisattvor vars beteende Vimalakirti kritiserar är av allt att döma inte arketypiska bodhisattvor; kanske är de novis-bodhisattvor. Senare ska vi se hur Manjushri (den främsta av alla arketypiska bodhisattvor) beskrivs som nästan fulländad.

Vi måste givetvis se till att vi applicerar kritiken på ett passande sätt; ibland är det mer passande att uttrycka uppskattning. En tumregel kan vara att först och främst applicera kritiken på oss själva. Om vi alla vände den transcendentala kritiken mot vår egen andliga praktik skulle det knappast finnas behov av en transcendental kritik av religion i allmänhet eller av vår egen religion i synnerhet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte sparkar omkull stegen vi klättrar på – åtminstone inte förrän vi kan klara oss utan den. Vi behöver applicera denna kritiska granskning på varje övning vi gör – om det nu är meditation eller vördnadsövningar, läsandet av dharmaböcker eller lyssnandet till föreläsningar, våra hemförhållanden eller vårt arbete. Vi behöver hålla denna grundläggande fråga vid liv: hjälper det här mig att utvecklas? Vi får aldrig låta dessa saker bli till självändamål; de är medel att nå ett mål. Om vi kan hålla detta i åtanke så kommer vi själva att förkroppsliga religionens sanna anda, och samtidigt förkroppsliga den transcendentala kritiken av religion. Religionen kommer då hjälpa oss att bli fria. Och då kommer vi kanske att åtminstone få en försmak av den outgrundliga befrielsen.”

[i] Nanamoli, The Life of the Buddha, op. cit. s. 256.

Morgonpuja

Supermånen i november 2016, bild Örebro Astronomi.

Den här Morgonpujan har vi haft på ett flertal retreater, fast på engelska. Så nu var dags att översätta den, tänkte jag, och gjorde så häromdan. 


Morgonpuja
av Vessantara

De 4 påminnelserna

Det mänskliga livet är värdefullt,
en möjlighet att vakna upp.
Men den här kroppen är obeständig;
redo eller ej, en dag kommer jag att dö.

Så det här livet ska jag tänka mig
som det lilla stänket från en regndropp,
en vacker liten sak som försvinner
i samma stund som den uppstår.

Den karma jag skapar
formar riktningen i mitt liv.
Men hur jag än handlar
finns det alltid svårigheter i livet;
ingen kan kontrollera det.
Endast Dharma kan, för alltid,
befria mig och andra från lidandet.

Därför ska jag minnas
mitt hjärtas längtan efter frihet,
och föresätta mig att använda
varje dag och natt
för att uppnå den.


De 4 brahma viharorna eller ”de omätbara”

Må alla varelser uppleva lycka 
och skapa villkoren för lycka.
Må alla bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må de inte skiljas från den stora lyckan,
fri från lidande.
Må de dväljas i det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.


[alternativ version på Brahma vihara-verserna:
Må alla varelser bli lyckliga
och vara förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva den sorgfria glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.
Må jag finna det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.
(och sedan möta både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.)]

En liten not på de alterativa brahma vihara-verserna. Jag har haft lite svårt att relatera till deras väldigt exalterade ordalag och skrev en egen version för tiotalet år sedan: Brahma vihara-verser. Som jag tycker mer fångar själv praktiken, vad man faktiskt gör eller försöker göra…

(översättning Viryabodhi.)


Om dharmapraktik från Milarepa

Om dharmapraktik från Milarepa

(funna när jag letade efter ett citat om glädje.)

”Du ska förhålla dig lugn
och vara medveten och samlad.
Om du möter obekväma omständigheter,
som stör ditt sinne,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från ilska är på väg.”
När du får tillgång till frestande välgång,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från begär är nu på väg.”
Om du får ta emot sårande, kränkande ord,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Sårande ord är bara örats illusioner.”
När du umgås med dina vänner,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt inte avundsjuka uppstå i mitt hjärta.”
När du blir överhopad av tjänster och gåvor,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt mig vara uppmärksam så att inte stolthet spirar i mitt hjärta.”

Vid alla tidpunkter och på alla vis, var uppmärksam på dig själv.
Försök alltid att övervinna oskickliga tankar inom dig!
Vad du än stöter på i dina dagliga göromål,
ska du begrunda deras tomma, illusoriska natur.
Även om det funnits hundratalet helgon och lärda samlade här,
skulle ingen av dem kunnat säga något mer.
Må ni alla vara lyckliga och framgångsrika!
Med glädje i hjärtat, må ni alla
ägna er åt att praktisera Dharma!”

[p 92-3, The Hundred Thousand Songs of Milarepa. Översättning, Viryabodhi, 2016.]

Om dharmapraktik från Milarepa

Om dharmapraktik från Milarepa

(funna när jag letade efter ett citat om glädje.)

”Du ska förhålla dig lugn
och vara medveten och samlad.
Om du möter obekväma omständigheter,
som stör ditt sinne,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från ilska är på väg.”
När du får tillgång till frestande välgång,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Hotet från begär är nu på väg.”
Om du får ta emot sårande, kränkande ord,
håll då noga uppsikt över dig själv,
var vaken och påminn dig:
”Sårande ord är bara örats illusioner.”
När du umgås med dina vänner,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt inte avundsjuka uppstå i mitt hjärta.”
När du blir överhopad av tjänster och gåvor,
var då vaksam och påminn dig:
”Låt mig vara uppmärksam så att inte stolthet spirar i mitt hjärta.”


Vid alla tidpunkter och på alla vis, var uppmärksam på dig själv.
Försök alltid att övervinna oskickliga tankar inom dig!
Vad du än stöter på i dina dagliga göromål,
ska du begrunda deras tomma, illusoriska natur.
Även om det funnits hundratalet helgon och lärda samlade här,
skulle ingen av dem kunnat säga något mer.
Må ni alla vara lyckliga och framgångsrika!
Med glädje i hjärtat, må ni alla
ägna er åt att praktisera Dharma!”


[p 92-3, The Hundred Thousand Songs of Milarepa. Översättning, Viryabodhi, 2016.]

Morgonpuja

http://www.orebroastronomi.se/2014/08/10/supermane-igen/

Supermåne, 10 augusti, 2014.

 

Den här Morgonpujan har vi haft på ett flertal retreater, fast på engelska. Så nu var dags att översätta den, tänkte jag, och gjorde så häromdan.

Morgonpuja

av Vessantara

De 4 påminnelserna

Det mänskliga livet är värdefullt,
en möjlighet att vakna upp.
Men den här kroppen är obeständig;
redo eller ej, en dag kommer jag att dö.

Så det här livet ska jag tänka mig
som det lilla stänket från en regndropp,
en vacker liten sak som försvinner
i samma stund som den uppstår.

Den karma jag skapar
formar riktningen i mitt liv.
Men hur jag än handlar
finns det alltid svårigheter i livet;
ingen kan kontrollera det.
Endast Dharma kan, för alltid,
befria mig och andra från lidandet.

Därför ska jag minnas
mitt hjärtas längtan efter frihet,
och föresätta mig att använda
varje dag och natt
för att uppnå den.

(här reciterar man tillflykter och föreskrifter)

De 4 brahma viharorna eller ”de omätbara”

Må alla varelser uppleva lycka
och skapa villkoren för lycka.
Må alla bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må de inte skiljas från den stora lyckan,
fri från lidande.
Må de dväljas i det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.

[alternativ version på Brahma vihara-verserna:
Må alla varelser bli lyckliga
och vara förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva den sorgfria glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.
Må jag finna det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.
(och sedan möta både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.)]

En liten not på de alternativa brahma vihara-verserna. Jag har haft lite svårt att relatera till deras väldigt exalterade ordalag och skrev en egen version för tiotalet år sedan: Brahma vihara-verser. Som jag tycker mer fångar själv praktiken, vad man faktiskt gör eller försöker göra…

(översättning Viryabodhi.)

Närvarande

Tack till Pia som bad mig titta på en översättning av dikten Mindful av Mary Oliver. Själv hade jag inte fastnat för den men är nu glad att ha putsat översättningen, och tolkat på svenska. Det blir alltid någon grad av tolkning.

Närvarande
Mary Oliver

Varje dag 
ser eller hör jag något 
som nästan 
tar andan ur mig,
av ren förtjusning; 
som gör att jag känner mig
som en nål
i en lysande höstack.

Det var det här jag föddes till: 
att se, att lyssna, 
att förlora mig 
i denna mjuka värld –
att om och om igen träna mig 
i konsten att glädjas 
och att uppskatta.

Jag talar inte om det exceptionella, 
det skrämmande eller förfärande, 
eller det överdådiga, 
utan om det ordinära, det enkla, 
i de mest vardagliga företeelserna.

Du som är så lärd – 
säger jag till mig själv –
hur kan du inte växa 
med undervisning som denna: 
det otämjbara ljuset i världen, 
havets strålande reflektioner, 
bönerna och viskningarna 

som kommer ur gräset?

Subhuti – en lärjunge till Buddha


Den här berättelsen översatte jag också på min ensamretreat. Jag tycker särskilt om att Subhuti stannade upp utanför varje hus han tiggde sin mat från, och riktade metta (kärleksfull vänlighet) till alla som bodde där. Han gjorde med andra ord metta bhavana, kanske en kort version. Vilken grej och vad attraktivt. Och vem skulle inte vilja ge mat till en sådan munk…?

Subhuti

från Theragatha 1 

Subhuti föddes i Savatthi som son till den rike mannen Sumana och yngre bror till Anathapindika.

Vid den tiden hade mästaren kommit till världen. Han vandrade omkring och gjorde sin lära känd för människor, och hade kommit till staden Rajagaha. Där hade olika folk skänkt honom Bambuslunden och flera andra ställen där han själv och hans munkar kunde bo från tid till annan. Denna gång bodde den upphöjde i Sitalunden en liten bit utanför staden.

Den rika köpmannen Anathapindika kom då från Savatthi med varor som han ville sälja  och tog in hos en köpman i Rajagaha som var hans gode vän. Där fick han höra Buddha tala och besökte honom därefter i Sitalunden. Redan första gången han fick höra Buddha tala blev Anathapindika övertygad om hans lära och nådde det stadie som kallas ”en som gått ut i strömmen”. Han bad också mästaren att besöka honom i Savatthi. Där lät han bygga hus för mästaren och hans munkar, och även på jämna mellanrum mellan Rajagaha och Savatthi. Utanför Savatthi köpte han för en väldig summa en park av prins Jeta och lät där bygga bostäder för mästaren och munkgemenskapen.

Den dag då parken blev överlämnad som gåva till mästaren fanns Subhuti där, tillsammans med Anathapindika och lyssnade på Buddhas ord. Subhuti blev så pass övertygad om Buddhas lära att han lät sig bli ordinerad som munk. Först specialiserade han sig i två avsnitt av munkreglerna. Därefter fick han sig tilldelat ett meditationstema och gick till skogs för att praktisera. Han koncentrerade sig på kärleksfull vänlighet (metta) och hans insikt blev så djup att han blev en arahant, vilket betyder att han nådde fram till fullt uppvaknande.

Han började sedan att undervisa andra, eftersom mästaren också hade gått djupt in i kärleksfull vänlighet innan han började undervisa. Subhuti blev därför den främste av dem som levde i fred med världen. När han gick på sin runda för att ta emot allmosor brukade han fördjupa sig i vänliga tankar till de som bodde i varje hus och först efter det han kommit ur sin metta-meditation tog han emot allmosorna. Då önskade han givarna allt gott. Därför blev han också räknad som den främste bland alla som förtjänade gåvor.

Efter detta förkunnade mästaren:

”Av alla mina elever och munkar är Subhuti den främste av dem som lever i fred med världen och den främste av dem som förtjänar gåvor!”

Efter det att denna ärevördige munk hade blivit en arahant och nått det högsta målet gav han sig ut på vandring i landet för att vara till hjälp för andra, och efter en tid kom han till Rajagaha.

Kung Bimbisara fick då höra att den här munken hade anlänt och han gick till honom, hälsade hövligt och sa:

”Stanna här, du ärevördige. Jag ska sörja för att du får någonstans att bo.”

Men så gick han iväg och glömde bort det hela. Eftersom munken inte fick någonstans att bo stannade han kvar under bar himmel. Med sina mentala förmågor gjorde han så att inget regn föll. Folk blev bekymrade över saken och gick till kungen, och förde fram sin klagan. Kungen undrade varför det inte föll något regn.

”Det kan vara så att den där munken bor under öppen himmel”, tänkte kungen och lät uppföra en lövhydda till honom.

”Den här lövhyddan kan du bo i, ärevördige,” sa han och bugade inför munken. Munken gick då in i den lilla hyddan satte sig ned på en sittkudde av gräs. Då började det regna, smått och lätt, inte som en störtflod. Munken ville lindra de bekymmer som torkan hade skapat för folk och försäkrade sig om att ingen skulle komma till skada, varken utifrån eller inifrån. Han uttalade sedan den här versen:
1. Min lilla lövhydda är tät
mot vind och oväder – låt det regna!
Fritt är mitt hjärta, och sinnet
viljestarkt. Låt regnet falla!
Den här versen blev munkens erkännande av den visdom han hade vunnit.
(Från ”Brødrenes sanger”, till norska av Kåre A. Lie och Tone Lie, Pax förlag. Oslo, 2006. Översatt till svenska av Viryabodhi.)

3-minuters andningspaus

I morse spelade jag in en så kallad 3-minuters andningspaus; dels för den pågående ”Mindfulness på buddhistiskt vis-kursen” men även för andra som kan finna den hjälpsam. Du kan ladda den till din mobil eller mp3-spelare, eller strömma den.