Category Archives: poesi

Närvarande

img_3249

Tack till Pia som bad mig titta på en översättning av dikten Mindful av Mary Oliver. Själv hade jag inte fastnat för den men är nu glad att ha putsat översättningen, och tolkat på svenska. Det blir alltid någon grad av tolkning.

Närvarande

Mary Oliver

Varje dag
ser eller hör jag något
som nästan
tar andan ur mig,
av ren förtjusning;
som gör att jag känner mig
som en nål
i en lysande höstack.

Det var det här jag föddes till:
att se, att lyssna,
att förlora mig
i denna mjuka värld –
att om och om igen träna mig
i konsten att glädjas
och att uppskatta.

Jag talar inte om det exceptionella,
det skrämmande eller förfärande,
eller det överdådiga,
utan om det ordinära, det enkla,
i de mest vardagliga företeelserna.

Du som är så lärd –
säger jag till mig själv –
hur kan du inte växa
med undervisning som denna:
det otämjbara ljuset i världen,
havets strålande reflektioner,
bönerna och viskningarna
som kommer ur gräset?

 

Kärlek efter kärlek

img_0654

Kärlek efter kärlek

Det kommer en tid
när du med glädje anländer till
din egen port och
hälsar din ankomst,
när du ser dig i spegeln
och båda ler åt den andres hälsning,

och ni säger, sätt dig här. Ät.
Du kommer än en gång att älska främlingen som var du.
Häll upp vin. Skär upp bröd. Ge ditt hjärta tillbaka
till sig själv, till främlingen som älskat dig

genom hela livet, som du förbisåg
för en annan, som känner dig innan och utan.
Tag ned kärlekens bokstäver från bokhyllan,

fotografierna, de desperata anteckningarna,
skala bort din egen bild från spegeln.
Sätt dig. Låt ditt liv vara en fest.

Derek Walcott

(Översättning Viryabodhi.)

Två dikter av Rilke

Att leva frågorna

”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”

(Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, fyra)

Min blick

Min blick vilar redan vid de soldränkta höjderna,
den har hunnit mycket längre på den väg jag färdas.
På detta vis fångas vi av det vi inte kan fånga;
det har ett inre ljus, som vi även förnimmer på avstånd.
Även om vi inte når dit, förändrar det oss
till något annat, som vi –
utan att ana det – redan är.
En gest manar oss att fortsätta, som svar på vår önskan,
men det vi känner är vinden mot våra kinder.

(Rainer Maria Rilke källa okänd, översättning Viryabodhi)

En Ursäkt

En ursäkt
Vi lever i ursäktens tidsålder. Här är en ursäkt som är mycket mer meningsfull än de flesta ursäkter som görs idag.
Människosläktet är skyldigt en grundlig ursäkt:
Till fåglarna, för att vi förorenat luften de flyger genom,
Till apan och tigern, för att vi förstört skogarna de lever i,
Till hjorten och bisonoxen, för att vi skoningslöst jagat dem till randen av utrotning,
Till själva jorden, för att vi girigt plundrat den på dess rikedomar, silver och guld,
Till havet, för att vi slaktat dess mäktigaste barn, valen, ”för vetenskapliga syften”,
Till bergstopparna, för att vi besudlat deras jungfruliga snö med vårt skräp,
Till månen, för att vi oförskämt invaderat dess heliga rum,
Till stjärnorna, för att vi fördunklat deras strålglans med utsläppen över våra städer,
Till solen, för att vi inte erkänner vårt beroende av dess överflöd,
Till alla verkligt stora kvinnor och män genom tiderna, för att inte hedra deras minne som vi borde och för att inte vandra i deras fotsteg.
Sangharakshita
Juli 2009
(översättning Viryabodhi, oktober 2015)
An Apology
We live in the Age of Apologies. Here is an apology that is much more meaningful than many being made today.
Mankind owes a profound apology
To the Birds, for having polluted the air through which they fly,
To the Ape and the Tiger, for having destroyed the forests in which they live,
To the Deer and the Bison, for ruthlessly hunting them almost to extinction,
To the Rivers and Streams, for poisoning them with chemicals,
To the Earth itself, for greedily pillaging its riches of silver and gold,
To the Ocean, for slaughtering the greatest of her children, the Whale, ‘for scientific purposes’,
To the Mountain Peaks, for defiling their virgin snows with our trash,
To the Moon, for rudely invading her sacred space,
To the Stars, for obscuring their brightness with the smoke of our cities,
To the Sun, for not gratefully acknowledging our dependence on his bounty,
To the truly great Men and Women of the past, for not honouring their memory as we should and for not walking in their footsteps.
July 2009