Hymn till Buddha

av Matrceta (se introduktionen sist i dokumentet för mer om honom.)
(en viktig hymn och hyllning till Gautama Buddha)

I. Åkallan

1. Hos honom kan man inte finna några som helst fel;
alla slags förtjänster finns i honom.

2. Att ta tillflykt till honom, att lovprisa honom,
att ära honom och att leva enligt hans Dharma
är klokt för den med förståelse.

3. Den enda beskyddaren,
hans fel är försvunna utan spår.
Den allvetande,
hans förtjänster är närvarande utan undantag.

4. Inte ens den mest illasinnade
kan med uppriktighet finna fel
i Buddhas tankar, ord och handlingar.

5. Att födas som människa och möta den stora glädjen
i den goda Dharma, är ett tillfälle mera sällsynt
än att en sköldpadda på det stora havet
ska sticka huvudet genom en fritt flytande ring.

6. Hur kan jag då låta bli att använda min röst väl,
eftersom den är obeständig och snart kan förändras.

7. Även om jag vet att den vises goda egenskaper
är bortom all mänsklig föreställning,
ska jag ändå återkalla några av dem här,
om så endast för min egen glädjes skull.

8. Jag hyllar dig, du själv-utvecklade,
dina goda gärningar är mångfaldiga och fantastiska,
dina förtjänster alltför mångtaliga och storslagna för att beskrivas.

9. Deras antal? Oändligt.
Deras natur? Orden räcker inte till.
Men att tala om dem skänker mycket gott,
därför ska jag säga mycket.

II. Hyllning till villkor

10. När du sopat undan tvivlen,
om det var möjligt eller ej,
tog du av egen fri vilja
denna hjälplösa värld under ditt beskydd.

11. Du var vänlig utan att tillfrågas,
du var älskvärd utan anledning,
du var en vän till främlingen
och en släkting till dem utan släkt.

12. Du gav till och med ditt kött
för att inte nämna dina rikedomar och ägodelar.
Till och med ditt livs andetag, du vänliga,
gav du till dem som önskade sig det. (1)

13. Hundratals gånger gav du din egen kropp, ditt liv, i lösen
för andra levande varelsers kroppar och liv,
de som satt i klorna på sina kommande slaktare.

14. Det var inte av rädsla för helveten
eller längtan efter himlen
utan ett fullkomligt rent hjärta
som fick dig att öva i det goda.

15. Genom att alltid undvika det ohederliga (oskickliga)
och hålla dig till det hederliga (skickliga),
blev du till den största mottagaren för det rena.

16. När du blev attackerad använde du din eldiga kraft
gentemot störningarna (kleshas), men i ditt ädla hjärta
kände du endast sympati för de som var oskickliga.

17. Den glädje folk känner när de räddar sitt eget liv
kan inte mätas med den glädje du kände
då du gav ditt liv för andra.

18. Oavsett hur ofta mördare skar din kropp i bitar,
likgiltig inför smärtan
kände du endast medkänsla för dem.

19. Det där fröet till fullkomlig upplysning,
ditt juvelliknande sinne,
endast du, stora hjälte, känner dess väsen.
Andra är långt ifrån att förstå det.

20. ”Nirvana vinner man inte utan uthållighet.”
När du tänkte så väckte du en mäktig kraft,
utan en tanke på dig själv.

21. Du vacklade aldrig på vägen mot fulländning
och nu har du nått det tillstånd
som inte kan förbättras.

22. Men du övade inte för att få uppleva
de behagliga och njutbara frukterna som kommer ur meditation.
I ditt hjärta var medkänslan alltid motivet.

23. För den lycka, även om den är sublim,
som inte kan delas med andra,
smärtar snarare än gläder
sådana som du, du rättfärdige.

24. Du insöp det goda talet,
det onda talet skydde du som giftet,
från blandat tal drog du ut det som var ljuvt.

25. Du köpte dig visdomsord, även med ditt eget liv (som pris),
i födelse efter födelse, du ädla kännare;
du var ivrig i strävan mot upplysning.

26. Sålunda strävade du genom tre oöverskådliga eoner
med beslutsamhet som ditt enda sällskap,
och vann det högsta tillståndet.

III. Hyllning till det ojämförliga

27. Genom att inte avundas de överlägsna,
ringakta de underlägsna,
eller tävla med likar,
nådde du det högsta i världen.

28. Du var hängiven dygderna för deras egen skull,
inte för de belöningar som kommer från dem;
på så sätt växte de alla till fulländning,
genom din rätta strävan.

29. Så mycket gott har du samlat genom ditt handlande
att till och med dammet på dina fötter
blivit en källa till förtjänster.

30. Du löste upp och drog ut rötterna till dina fel,
du renade och fullbordade dina dygder,
och genom detta visa handlande
nådde du det högsta man kan uppnå.

31. Du svepte bort alla fel med din styrka
så att inte ens skuggan från dem
dröjer kvar i djupet av ditt sinne. (2)

32. Steg för steg närde du dygderna
och förankrade dem inom dig, så att nu deras like
inte står någonstans att finna.

33. Alla världsliga ting
kan skadas eller blockeras,
är begränsade av tid och rum,
och lätta att vinna.

34. Hur kan de jämföras med dina förtjänster –
ojämförliga dygder, omöjliga att närma sig,
stabila, outsinliga och oöverträffade?

35. När det jämförs med det ofattbara
och gränslösa djupet i din förståelse,
blir havet blott en liten vattenpöl.

36. När den ställs mot ditt lugna jämnmod,
blir jordens fasthet,
likt en blommas sköra skälvande.

37. Jämsides med din visdoms strålglans,
som förgör okunnighetens mörker,
blir solens strålar inte mer än en eldflugas sken.

38. Månens rena yta, himlen eller en höstdamm
verkar grumliga, när de jämförs
med dina rena ord, tankar och handlingar.

39. Jag har jämfört dig med allt som beundras i världen,
men hur fjärran verkar inte dessa eländiga saker
från en Buddhas egenskaper.

40. För det finns endast en sak som påminner om dig,
oh du vänlige, och det är Dharmas juvel
genom vilken du nådde det högsta.

41. Men om något funnes som kunde jämföras med dig,
att jämföra på sådant vis
vore en dåres och respektlös människas verk.

IV. Hyllning till under

42. Din seger över Mara väcker beundran
men med tanke på dina stora förtjänster
ser jag detta som en mindre sak. (3)

43. Även de som faller ut i ilskna attacker mot dig
är ingen större börda för ditt tålamod,
när det lever i en sådan värdig bärare.

44. Det verkligt förunderliga är detta:
att du under samma natt, efter det du besegrat Mara,
kunde besegra dina egna störningar (kleshor).

45. Den som häpnar inför dina segrar i debatter,
kunde lika väl häpna inför solen som skingrar mörkret
med dess tusenfaldiga strålkrans.

46. Du har övervunnit tre saker med tre saker:
passion med lidelsefrihet,
ilska med kärlek
och okunnighet med visdom.

47. Du hyllar goda gärningar, klandrar onda gärningar,
men mot dem som sålunda handlar
hyser du inga ”för” eller ”emot”.

48. Är någon hyllning stor nog för dig,
vars sinne gått bortom bindningar vid det ädla
och ogillande av det oädla? (4)

49. Du fäste dig inte vid det skickliga
eller längtade efter de som var skickliga.
Åh, se renheten hos denna den fridfullaste av varelser.

50. Ditt bestående lugn kan uppfattas
genom att skåda hur orubbligt stilla dina sinnen är.

51. Till och med de dåraktiga erkänner ditt sinnes renhet.
Dina goda handlingar och ord
speglar dina rena tankar.
V. Hyllning av formen

52. Älskvärd men ändå lugnande, strålande men inte bländande,
mjuk men ändå stark. Vem skulle inte inspireras av att bara se dig?

53. Den glädje man känner när man skådar dig för första gången
klingar inte av, inte ens efter att ha sett dig etthundra gånger.

54. Varje gång man ser den, skänker din skepnad glädje,
dess skönhet är sådan att man aldrig får nog av den.

55. Din kropp är ett värdigt hölje
till dess värdiga invånare: dina förtjänster.
Båda är enastående i sig själva
och båda kompletterar varandra fullkomligt.

56. Var annars kunde en Tathagatas förtjänster
härbärgeras så väl som i din kropp,
strålande som den är av alla lyckobådande tecken och märken? (5)

57. Din kropp verkar säga till dina förtjänster:
”Jag är välsignad av att ha er,”
och dina förtjänster tycks svara:
”Finns det ett bättre ställe för oss att vistas?”

VI. Hyllning till medkänslan

58. Under lång tid band du dig till medkänslan för att befria
alla de som var bundna av störningar (kleshor) i världen.

59. Vad ska jag först prisa, dig eller den stora medkänslan
som uppehöll dig så länge i samsara,
även om du kände dess brister så väl? (6)

60. Även om du föredrog ensamhetens fröjder,
ledde dig medkänslan tillbaka till människorna.

61. Likt en mäktig drake som av en trollformel tvingats upp ur sin sjö,
ledde medkänslan dig från skogen till staden
för deras skull som sökte undervisning.

62. Trots att du vistades i djup stillhet, ledde medkänslan dig
till att lära dig musikens hantverk. (7)

63. Din styrka, ditt lejonrytande
och dina förtjänsters yttringar är blott ett glitter
som fallit av från din inneboende medkänsla. (8)

64. Din medkänsla var vänlig endast mot andra,
och grym gentemot sin egen mästare.
Endast mot dig, du högste, var medkänslan obarmhärtig. (9)

65. Denna medkänsla skar dig
i tusen bitar, kastade dig
likt ett offer åt alla fyra vädersträck,
och allt detta för andras väl.

66. Men medkänslan följde alltid din vilja.
För även om den åsamkade dig mycket
gick den aldrig emot dina egna önskningar.

VII. Hyllning till talet

67-8. Med välvalda och betydelsefulla ord, sanna och ljuva,
ord som var djupsinniga eller enkla, eller både och,
komprimerade eller mångfaldiga.
Om man hörde sådana ord från dig, skulle då inte även en motståndare
övertygas att du var allvetande?

69. Vanligtvis var ditt tal genomgående ljuvt,
men när det behövdes var det annorledes.
Oavsett vilket, var varje ord väl yttrat
eftersom det alltid nådde sina syften.

70. Mjukt eller hårt, eller både och,
hade alla dina ord, när de destillerats, endast en smak. (10)

71. Åh, så rena, fulländade och strålande dina handlingar är,
att du använde dessa juvelliknande ord på sådant vis.

72. Från din mun så kär för ögat, föll ord så ljuva för örat,
likt nektar från månen. (11)

73. Dina yttranden är likt vårregn över passionernas yrande damm,
likt Garudafågeln som dödar hatets orm. (12)

74. De är likt solen som gång på gång
skingrar okunnighetens mörker,
likt Shakras spira som klyver stolthetens berg. (13)

75. Ditt tal utmärker sig på tre sätt:
grundat i fakta är det sanningsenligt,
dess rena motiv skapar ingen förvirring,
och relevant som det är, är det lätt att förstå.

76. När man först hör dina ord blir sinnet exalterat
men när man reflekterar över deras innebörd
sköljer de bort all passion och okunnighet.

77.  De går till hjärtat hos alla.
Medan de tröstar de sörjande, skrämmer orden de ovarsamma
och väcker de som är uppslukade av nöjen.

78. Dina ord är i sanning för alla: de gläder de visa,
styrker dem med medelmåttigt förstånd
och lyser upp sinnet hos dem med svagt förstånd.

79. Dina yttranden hjälper människor att släpa falska föreställningar
och drar dem mot nirvana.
De avlägsnar svagheter och får det goda (dygderna) att flöda.

80. Din kunskap omfamnar allt,
din medvetenhet är ständigt närvarande
och sålunda blir det du säger alltid av.

81. Eftersom du aldrig talar vid fel tidpunkt
eller på fel plats eller till fel person,
är dina ord likt skickligt riktad energi,
där ingenting går till spillo.

VIII. Hyllning till läran

82. Din undervisning och endast din är den sanna vägen:
dess metoder är behagliga, dess frukter goda,
den är felfri och härlig
såväl i början, i mitten och på slutet. (14)

83. Om dårar, genom sin bundenhet och falska föreställningar,
fördömer din underbara lära,
då är de falska föreställningarna deras värsta fiende.

84. När jag minns det lidande du uthärdade
för andras skull, vore det gott
att lyssna till din lära, även om den vore falsk.

85. Men när den kommer från någon så vänlig i ord och handling,
hur mycket mer borde inte din lära utövas
med samma kraft man brukar
för att avlägsna en brinnande turban från ens huvud.

86. Frihet, glädjen i upplysningen,
berömvärda egenskaper och frid:
dessa fyra förtjänster vinner man genom att utöva din lära.

87. O, du stora hjälte, din undervisning fick sekteristerna att darra,
gav elände åt Namuci (Mara), men glädje till både gudar och människor. (15)

88. Dödens herravälde, som utan hinder
sträcker sig över hela den trefaldiga världen,
till och med det har krossats av din lära. (16)

89. De som greppar din lära kan leva en eon,
om de så önskar, men frivilligt ger de sig av
till den värld där döden inte råder. (17)

90. Endast i din lära ges det tid
att studera skrifterna, att begrunda deras betydelse
och att utöva meditation.

91. Vad är mer beklämmande än detta, du store vise,
att en del människor inte vördar din lära,
full av godhet som den är?

IX. Hyllning av förtjänster du ger

92. Blott att höra dig bringar glädje;
blott att se dig lugnar hjärtat;
Ditt tal livar upp och din lära befriar.

93. Folk gläds åt din födsel,
firar medan du växer,
de gynnas av din närvaro
och sörjer din frånvaro.

94. Att prisa dig avlägsnar fel,
att minnas dig bringar glädje,
att följa dig ger förståelse,
att känna dig renar hjärtat.

95. Att möta dig bringar lycka,
att tjäna dig skänker visdom,
att vörda dig skingrar rädsla,
att hjälpa dig skänker välgång.

96. Du är en stor sjö av godhet,
där vattnet renats av det skickliga,
ytan stillats av meditation
och djupen lugnats av visdom.

97. Din form är en juvel att beskåda,
ditt tal en juvel att höra,
din lära en juvel att reflektera över.
Du är, i sanning, en gruva med det godas juveler.

98. Du är en ö för dem som svepts med av en flodvåg,
ett skydd för de drabbade,
en tillflykt för de som är rädda att växa,
en tillflykt för de som strävar mot befrielse.

99. För alla levande varelser
är du ett användbart kärl genom din dygd,
en frodig trädgård som skänker fulländad frukt,
en äkta vän genom den nytta du förlänar.

100. Du är beundrad för din altruism,
betagande för din ömhet,
älskad för din varsamhet
och hyllad för dina många förtjänster.

101. Du är värdesatt för din felfrihet,
förtjusande på grund av din goda form och ditt tal,
rik eftersom du förespråkar allas bästa,
och välsignad eftersom du härbärgerar det goda.

X. Hyllning till din vägledning

102-3. Du förmanar de envisa,
tyglar de hetsiga och rätar ut de krångliga.
Du uppmuntrar de långsamma och tämjer de ivriga.
Du är, i sanning, den oöverträffade guiden.

104. Du har medlidande med de som lider, känner glädje för de lyckliga,
medkänsla med de olyckliga, du har välvilja för alla.

105. De fientliga väcker din värme,
de omoraliska får din hjälp, de ilskna finner dig öm.
Hur underbart är inte ditt ädla hjärta!

106. Om moder och fader ska hyllas
för deras omsorg om sina barn,
vilken vördnad borde inte du motta,
vars kärlek saknar gränser?

107. Du är en mur av trygghet
för de som närmar sig kanten av ett stup,
blinda inför sitt eget väl,
och sina egna värsta fiender.

108. För de två världarnas välgång
och för att hjälpa människor överskrida dem,
tände du visdomen lykta
bland dem som vistas i mörker. (18)

109. När de världsliga glädjeämnena är hotade,
strider människor och gudar mot varandra.
Men när de gläds åt Dharma i endräkt,
förs de samman genom dig.

110. O du välsignade, du har oförtrutet givit
av den tröstande Dharman till alla,
utan hänsyn till härkomst, ålder eller kast (klass),
oavsett tid eller plats.

111. Som om de vore avundsjuka och förvånade
hyllar gudarna med sammanförda händer
till och med dina lärjungar, som till skillnad från dem
är fria från avund och förvåning.

112. Åh! Hur fantastisk är inte en Buddhas tillblivelse,
den bästa ur samsara.
På grund av honom avundas gudarna människan.

XI. Hyllning av mödosamma gärningar

113. Trötthet, förlusten av ensamhetens glädje,
dumskallars sällskap, massornas tryck
och motsatsernas par, alla dess obehag
uthärdar du som om de vore välsignelser. (19)

114. Med obundet sinne, arbetade du i tystnad
för hela världens välgång.
Hur storslagen är inte buddhanaturen hos en Buddha. (20)

115. Du åt dålig mat, ibland gick du hungrig.
Du vandrade på oländiga stigar och sov på marken
som trampats hård av boskapens hovar.

116. Även om du är Mästaren, utstod du förolämpningar
och anpassade din dräkt och dina ord, för att tjäna andra,
av kärlek för dem du undervisade.

117. Du är Herren, men du spelar aldrig herre över andra.
Alla må använda dig som en tjänare för att få den hjälp de behöver.

118. Vem som än provocerade dig,
var eller när det än hände,
överskred du aldrig
din egen väg av rättfärdiga gärningar.

119. Du hjälper dem som önskar dig illa,
mer än de flesta människor
hjälper andra som önskar dem väl.

120. Till en ovän med ont uppsåt
är du en vän med gott uppsåt.
Till den som muntert söker fel
svarar du med att söka förtjänster.

121. De som försökte ge dig gift eller eld
mötte du med medkänsla och nektar.

122. Du besegrade smädare med tålamod,
de elaka med välsignelser,
skvallrare med sanning och de grymma med vänlighet.

123. I ett ögonblick vände du på
de sammansatta karaktärerna och onda ödena
hos dem som varit depraverade sedan urminnes tider.

XII. Hyllning av din skicklighet

124. Genom din skickliga undervisning blev de grova varsamma,
de snåla blev generösa och de grymma blev vänliga.

125. En som hette Nanda blev förnöjsam, Manastabdha ödmjuk,
Angulimala lärde sig medkänsla.
Vem skulle inte förundras? (21)

126. Förtjusta över smaken på din lära,
lämnade många visa sina guldbäddar
för att sova på stråmattor.

127. Eftersom du förstod tid och människors läggning,
var du ibland tyst när tillfrågad,
ibland talade du först och ibland fångade du deras intresse
och talade först därefter.

128. Efter att först skrubbat rent sinnets klädnad
med tal om generositet och andra goda egenskaper,
tillförde du sedan Dharmas färgämne.

129. Det finns inga medel eller möjligheter
som du inte använda dig av
för att rädda denna beklagansvärda värld
från samsaras skrämmande avgrund.

130. För att träna folk i skilda omständigheter,
och möta deras sinnesstämning,
använde du många och skilda ord och gärningar.

131. De var rena och vänliga, vördade och prisade,
hyllade och erkända av både gudar och människor.

132. Svårt är det att tala väl och sedan göra gott.
Men för dig, du sanningsenlige, föll sig båda dessa naturligt.

133. Med blott din renhet hade du ensam kunnat rena hela universum.
I hela den trefaldiga världen finns det ingen lik dig.

134. Du steg upp för alla varelsers välgång,
de som sedan urminnes tider varit förlorade
i tillblivelsens skrämmande trångmål.

XIII. Hyllning till din skuldfrihet

135. Jag vet inte hur jag ska återgälda dig
för allt du gjort;
till och med de som uppnått nirvana
står fortfarande i skuld till dig.

136. Etablerade i Dharma med din hjälp,
såg de endast till sin egen välfärd.
Men du arbetade ensam för allas välfärd,
så hur kan du återgäldas för det?

137. Du ser på de som slumrar och väcker dem varsamt.
Du är en vänlig och varsam vän till de som är ovarsamma.

138. Du har förkunnat förgörandet av befläckelserna,
du har avslöjat Maras villfarelser,
du har visat på samsaras skuggsidor,
du har visat oss platsen bortom rädsla.

139. De som arbetar för världens välgång
och de av medkännande hjärta, vad kan de göra
där du inte redan varit och visat vägen?

140. Om dina goda egenskaper kunde ges till andra,
skulle du säkert delat dem med alla,
till och med Devadatta. (22)

141. Av medkänsla med världen
förkunnade du den goda Dharma så länge på jorden.
Många lärjungar har du fostrat
så att de kan verka för världens välgång.

142. Många personliga lärjungar har du tränat,
Subhadra var den sista.
Vad återstår nu av din skuld till levande varelser? (23)

143. Du stötte dina ben i små flisor
med din diamantlika koncentration,
ända till slutet fortsatte du göra det som är svårt att göra.

144. ”Min Dharmakropp och min fysiska kropp existerar
endast för andras skull.” Till och med i nirvana
talade du så och vägledde denna motvilliga värld. (24)

145. När du gett hela din Dharmakropp till de förtjänstfulla,
bröt du din fysiska kropp i fragment
och uppnådde slutgiltig nirvana.

146. Vilken stadga! Vilken gärning!
Vilken form! Vilken godhet!
Det finns inget i Buddhas egenskaper
som inte är underbart.

147. Ändå är några människor illasinnade mot dig,
även om dina handlingar och ditt tal är så hjälpsamt.
Se villfarelsens vildsinthet.

148. Åh, hav av godhet, juvelskatt,
hop av förtjänster, källa till godhet.
De som vördar dig är själva värdiga vördnad.

149. Dina dygder är oändliga
men min förmåga att prisa dem är det inte.
Därför ska jag sluta, inte för att jag är nöjd
men av rädsla för att orden ska fela mig.

150. Endast du kan mäta dina egna egenskaper,
bortom det mätbara, som de är,
bortom antal, tanke och jämförelse.

151. Jag har knappt börjat sjunga din lov
och ändå är mitt hjärta redan fyllt av glädje.
Men behöver en sjö tömmas
innan ens törst är släckt?

152. Genom de förtjänster som kommer av min goda gärning,
född ur tillit till den vise,
må de vars sinnen nu plågas av onda tankar
befrias från sin olycka och sorg, och finna frid.

(översättning till svenska av Viryabodhi,
januari 2005 och senare,
från Dhammikas engelska text)

Referenser
1. I verserna 12, 13, 17 och 18 finns det referenser till Buddhas tidigare liv, då han gav upp sitt liv, som finns återberättat i Jatakaberättelserna.
2. Atmasamtane: bokstavligen, ”det flöde (av medvetandet) som skapar jaget.” Pali, cittasantati.
3. Mara: det onda personifierat, frestaren i buddhismen.
4. Arhat: bokstavligen, en värdig (upplyst lärjunge). Tirthika: en följeslagare och en icke-buddhistisk sekt.
5. Tathagata: en benämning på Buddha som betyder “Den som sålunda kommit” eller ”Den som sålunda gått”. De trettiotvå store kännetecknen och de åttio mindre tecknen är särskilda kännetecken för Buddhas fysiska kropp.
6. Samsara: den ändlösa rundgången av födelse och död.
7. I ett tidigare liv levde Buddha som musiker och lyckades omvände gudarna med sin musikaliska skicklighet.
8. Om de tio krafterna, se Nyanatiloka, Buddhist Dictionary (Colombo, 1972) under Iddhi. ”Lejonets rytande” syftar till när Buddha rättframt och självsäkert deklarerade sin upplysning. Betydelsen i denna vers är att medkänsla, kulan, är den viktigaste saken, medan krafterna etc. är glittret och endast sidoprodukter av medkänsla.
9. Här och i verserna 65 och 66 blir medkänslan en person som handlar utifrån en omsorg om andra, t.o.m. till den grad att den orsakar Buddha obehag.
10. Smaken av befrielse (vimuttirasa) – se Udana 56.
11. De gamla indierna trodde att nektar föll ned från månen.
12. Garudan är en mytologisk fågel och ormens naturliga fiende.
13. Sakra är gudarnas konung i den vediska mytologin. Han har en åskvigg som är okrossbar.
14. Ekayanam: bokstavligen, den enda vägen, sålunda “den rätta vägen”.
15. Namuci: ett annat namn för Mara.
16. Den trefaldiga världen: världen av sinnesnjutningar, världen av form och den formlösa världen. Se Buddhist Dictionary under Loka.
17. För tanken att de som greppat läran kan leva i en eon, se Digha nikaya, II: 103,118.
18. De två världarna är gudarnas värld och människornas värld.
19. Motsatsernas par syftar på: beröm och klander, kyla och hetta, sjukdom och hälsa, välbehag och obehag etc. De kan också mer direkt syfta på de 8 världsliga vindarna (vinst och förlust, njutning och smärta, beröm och klander, ära och vanära).
20. Buddhadharmata. Se Encyclopedia of Buddhism, Vol. III (Colombo, 1973), p.435.
21. Nanda blev så distraherad av sensuella tankar att han inte kunde meditera, – Udana 21. Manastabdha var så stolt att han inte kunde visa sina föräldrar respekt – Samyutta nikaya, I:177. Angulimala var en fruktansvärd mördare – Majjhima nikaya, II: 98-103. Alla dessa fick Buddha med sin skickliga undervisning att bättra sig.
22. Devadatta var Buddhas illasinnade kusin som orsakade en schism i sanghan och försökte t.o.m. att mörda Buddha. Det finns förvisso en annan historia om Devadatta, att han uppehöll strikta asketiska övningar, vilket inte gillades av alla.
23. När han låg för döden tog Buddha emot Subhadra som lärjunge och undervisade honom. Se Digha nikaya, II:149, 153.
24. Här och i vers 145 jämförs Buddhas undervisning (hans dharmakropp), som varar så länge folk förstår och utövar den, med Buddhas fysiska kropp som löses upp vid hans död. Se I.B. Horners diskussion om dhammakaya i Milinda’s Questions (London, 1963), p:xl.

svåröversatta ord:
kilesa, pali; klesha sanskrit (defilements på engelska) = störningar (befläckelser, orenheter); kilesa syftar på de tre giftiga rötterna: hat, begär och okunnighet, och alla de former de kan ta i en människas medvetande.

__________
Introduktion (att översätta senare)
av Shravasti Dhammika (som också gjorde översättningen till engelska)

For centuries people have stood in awe of the Buddha and his attainments and have strived to express their feelings in stone and bronze and with brush and ink. Some have been moved by what the Buddha said, its logical consistency, its scope and its humanism. Others have been inspired by the personality of the Lord himself, his manner and conduct, and even his physical form. The joyful faith and appreciation that is evoked on recollecting the Buddha’s personality and singing his praise gives such people the strength they need to walk the Path. For them the Dhamma comes alive through the life and example of the Buddha.

Such a person was the poet Matrceta. He was born in India in about the first century A.D., and was converted from Hinduism to Buddhism by the great philosopher Aryadeva. He wrote about a dozen works, some of such beauty that he came to be regarded as one of India’s greatest poets.(1) I-tsing, the Chinese pilgrim who traveled through India in the seventh century A.D., says of Matrceta’s poems:

”These charming compositions are equal in beauty to the heavenly flowers and the high principles which they contain rival in dignity the lofty peaks of a mountain. Consequently in India all who compose hymns imitate his style, considering him the father of literature. Even men like Bodhisattvas Asanga and Vasubandhu admire him greatly. Throughout India everyone who becomes a monk is taught Matrceta’s two hymns as soon as they can recite the five and ten precepts.”

I-tsing also recounts a beautiful legend that was told about the poet indicating his wide popularity:
”While the Buddha was living, he was once, while instructing his followers, wandering in a wood among the people. A nightingale in the wood, seeing the Buddha,… began to utter its melodious notes, as if to praise him. The Buddha, looking back at his disciples, said: ”That bird transported with joy at the sight of me unconsciously utters its melodious notes. On account of this good deed, after my passing away this bird shall be born in human form, and named Matrceta, shall praise my virtues with true appreciation.”

Other than these few scraps of information we know nothing of Matrceta and today his name is remembered only for its association with his greatest work, the Satapañcasatka.

The name Satapañcasatka literally means ”Hymn in a Hundred and Fifty Verses,” although there are actually a hundred and fifty-two, or in some versions, a hundred and fifty-three verses in the work. It lies very much within the bhakti or devotional genre of Indian literature but is refreshingly free from the florid style that so often characterizes such works. Shackleton-Bailey notes that the ”style of the Hymn is simple and direct, free from swollen compounds and elaborate conceits.”(2) Warder says that ”the restraint of these verses is that of complete mastery of the medium, able to express rich meaning with a few carefully chosen words and without the support of outward display.” He goes on to say that the verses ”are handled with a kind of reticence suggestive of the poet’s humility and detachment, both of which are probably sincere.” (3) Certainly all who are familiar with the Hymn in its original Sanskrit acknowledge the great beauty of both its language and meaning. In ancient India numerous commentaries were written on the Hymn. It was popular with the followers of all schools of Buddhism and was translated into several different languages. Taranatha, the great Tibetan historian, says the Hymn had an important part to play in the spread of Buddhism outside India, and should it become as well known as it once was it may continue to create an interest in the Buddha and his teachings. (4)

Centuries before Matrceta, the householder Upali was so inspired by the Buddha’s presence that he too composed a hymn of praise. When asked why he had done so he replied:

”It is as if there were a great heap of different flowers which a clever garland maker or his apprentice might string into a variegated garland. Likewise the Lord has many splendid qualities. And who would not give praise to one worthy of praise?” (5)

There can be no doubt that Matrceta’s hymn likewise is an expression of a deep devotion to the Buddha and an admiration of his qualities. But quite apart from the author’s motive in writing it, the value and indeed the purpose of the Hymn to the Buddha is twofold. First it is meant to awaken our faith. Matrceta recognized as did the Lord himself that faith has the power to arouse a tremendous amount of positive zeal and energy. Long before we have directly experienced it, faith keeps our eyes fixed firmly on the goal. When we stumble and fall, faith picks us up; when doubt causes us to falter, it urges us on; and when we get side-tracked, it brings us back to the Path. Without faith in the Buddha and the efficacy of his Dharma we would never even bother to try to put the teachings into practice. As Nagarjuna says:

One associates with the Dharma out of faith, but one knows truly out of understanding; understanding is the chief of the two, but faith precedes. (6)

The Buddha’s qualities are worthy of respect in themselves, but when they are described so fully and so beautifully in verses like those of Matrceta, our faith can only be strengthened and grow.
The other purpose of the Hymn is to urge us into action. Matrceta highlights the Buddha’s gentleness, his non-retaliation, his patience and his other qualities, knowing that when we have a deep admiration for someone it is natural to try to emulate him. One feels that he used his poetic skills to the full in the hope that we would be inspired enough to make the Buddha our model and follow his example. When we read that the Buddha extended the hand of friendship to all without exception we feel we should try to do the same. On being reminded that the Buddha endured abuse and hardship without complaint we find the strength to be a little more forbearing. When brooding over our imperfections casts us down, nothing fills us with new determination and vigor more than calling to mind the Buddha’s attainments. The receptive mind will transform admiration into action.

The Hymn may have another value as well: as an aid to meditation. In concentration meditation thoughts are silenced, in mindfulness meditation they are observed with detachment, but in recollection meditation thoughts are directed to a specific subject which is then carefully pondered upon. The Buddha says: ”Monks, whatever a monk ponders on and thinks about often the mind in consequence gets a leaning in that way,” and this is certainly true. (7) Any type of thought that is prominent in our mind will have an influence upon our personality and behavior. To consciously and intentionally think positive thoughts will, in time, allow such thoughts to arise quite naturally, and from that will spring deeds associated with such positive thoughts. In practicing the Recollection of the Buddha, Buddhanussati, one sits silently, and having made the mind receptive, thinks about the Buddha’s many deeds and qualities. In time, faith and devotion, both of which are important spiritual faculties, begin to gain in strength, thus adding energy and even fervor to our practice. Those who do this meditation usually either read or recite the well-known Iti’pi so formula to help guide their thoughts. But they may find that reading extracts from the Hymn to the Buddha can be used together with this formula, or at times as a substitute for it, with very positive results.

D.R. Shackleton-Bailey has done a complete English translation of the Hymn to the Buddha and Edward Conze has translated parts of it. (8) Both these translations are literal and scholarly but do not give sufficient regard to the spirit of the work and the author’s intention in writing it — to inspire and to uplift. By reworking these two translations and occasionally referring to the Sanskrit text with the help of my friend, Ven. Hippola Paññakithi, I have attempted to produce a readable rendering of this beautiful and important work. Those interested in a scholarly version of the Hymn are advised to read Shackleton-Bailey’s translation with its copious notes on language, manuscript variations and textual difficulties.

1. A. K. Warder, Indian Kavya Literature (Delhi, 1974), Vol. II, Chapter 7, contains a detailed and informative analysis of the style, contents and alliterations in Matrceta’s works and of their place in the Indian Kavya tradition.
2. D. R. Shackleton-Bailey, The Satapañcasatka of Matrceta (Cambridge, 1951).
3. Indian Kavya Literature, Vol. II, p.234.
4. Lama Chimpa and Alaka Chattopadhayaya, Taranatha’s History of Buddhism in India (Calcutta, 1980), Chapter 18.
5. Majjhima Nikaya, II:387.
6. Ratnavali 5.
7. Majjhima Nikaya, II:115.
8. Edward Conze, Buddhist Texts Through the Ages (New York, 1954).

Print Friendly, PDF & Email