Att bryta de 3 bojorna


Det här är en underbar undervisning som flera personer i orden har nämnt och citerat på sistone (i alla fall delar av den), kanske på grund av den tydliga kopplingen till insikt, till att bryta igenom så att vi kan se saker som de verkligen är. Som de presenteras här ska egentligen den sista bojan, vaghet, komma på andra plats, och ytlighet vara på sista och tredje plats, för att stämma med hur de traditionellt presenteras i palikanon.
 
Det är en ganska rak och enkel undervisning, tillsynes enkel, och med en riktig udd, en skärpa som jag tänker mig Sangharakshita (föreläsaren-författaren) är väl medveten om. Jag tänker mig en samling post-hippies (året är 1979, och platsen London) som är fullt engagerade i att etablera och arbeta för en ny buddhistisk rörelse. På många vis försöker de säkert förstå vad det egentligen innebär att leva ett buddhistiskt liv i ett modernt samhälle, samtidigt som de möter sin egen psykologi, upptäcker vad de har med i bagaget; de känner sig för och provar en massa olika saker, och håller säkert en hel del dörrar öppna. Det här är kanske något som Sangharakshita är lite frustrerad över. Kanske han önskar att fler gjorde ett tydligare åtagande, och skakade av sig sina små – kanske relativt små – psykologiska problem, sin självupptagenhet, sitt velande.
 
Och kanske, ja kanske, känner några av oss igen denna bild av Sangharakshitas känsla som jag målat upp, i våra egna liv, i olika avseenden. Hur som helst, de tips han ger oss är väl värda att ta till hjärtat och börja leva efter. Ratnaguna sa nyligen (feb. 2014) att han, sedan han hörde den här undervisningen, försökt att leva efter de positiva råden, om hur man kan bryta bojorna. Inspirerande. Det vill jag också.
 
Metta,
Viryabodhi
(Kamnitsa, sydöstra Estland)
 
De tre bojorna
(Från boken och föresläsningen, 1979, The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.
Svensk översättning Viryabodhi.)


”De här tre bojorna beskrivs vanligtvis som, först, bojan av att tro på ett oföränderligt, väsentligt själv; för det andra, bojan som är beroendet eller bindningen till religiösa övningar som mål i sig själva; och för det tredje, bojan som är tvivel och obeslutsamhet när det gäller Dharma. Men här ska vi närma oss dem på ett mer jordnära, mer allmänt och grundläggande vis, och tala om, först, bojan som är vana; sedan bojan som är ytlighet; och sist bojan som är vaghet.
 
Bojan som är vana
En vana är något som vi kan sägas ha. Vi har ”en tendens eller disposition att handla på ett särskilt sätt”. Men som denna definition gör klart, består en vana av handlingar, och handling är en väsentlig del av oss, inte blott något som är pålagt, något vi har. I själva verket är vi våra handlingar, enligt Dharma-vinaya. Och det är på det här viset som vi vanligtvis tänker på och talar om en person: någon är den totala summan av alla sina handlingar, genom kropp, tal och sinne, och existerar inte utan dessa.
 
Det faktum att vi har ”en tendens eller en disposition på ett särskilt vis” betyder därför att vi har en tendens eller disposition att vara på ett särskilt vis. Vi är inte bara den totala summan av våra handlingar: vi är den totala summan av våra vanor. Vi är våra vanor. Man skulle till och med kunna säga att var och en av oss blott är en vana – och troligtvis en dålig vana. Den person vi tänker på som Kalle eller Lisa, och känner igen för att de handlar på ett särskilt vis, är blott en vana som en särskild medvetandeström har hamnat i.
 
Men eftersom den har hamnat i den, kan den också ta sig ur den. Det är som en knut på ett snöre: den kan lösas upp. Att bryta bojan som är vana betyder därför, i princip, att vi tar oss ur vanan att vara en särskild sorts människa. Det är blott en vana vi råkat hamna i. Vi behöver inte vara på det sätt vi är. Det finns ingen nödvändighet i det. Att bryta vanans bojan innebär därför, att vi gör oss av med ett gammalt jag, vårt förflutnas jag. Det innebär att bli en sann individ; vilket betyder att vara kontinuerligt medveten och känslomässigt positiv, ständigt ansvarsfull, känslig och kreativ – kontinuerligt kreativ runt vårt eget själv. 
 
Det här är vad den buddhistiska doktrinen om anatta eller icke-själv betyder. Det är inte så att vi aldrig har ett själv utan mer att vi alltid har ett nytt själv. Och om varje nytt själv är bättre än det förra, då kan vi säga att vi gjort andliga framsteg.
 
Det är inte lätt att ta oss ur vanan att vara den sortens person vi är. Det är inte lätt att att göra sig av med ett gammalt själv och bli en sann individ. Och en av anledningarna till detta är andra människor. Inte bara vi själva har hamnat i vanan att vara på ett särskilt vis, utan andra människor har hamnat i vanan att uppleva oss som att vara en person i vanan att vara på ett särskilt vis.
 
De människor som upplever oss som den vi var snarare än vad vi är – eller vad vi håller på att bli – representerar ett kollektivt sätt att tänka, känna och handla på. De representerar gruppen i motsats till individen. Gruppen är individens fiende – den sanna individens – på så vis att den inte tillåter individen att lösgöra sig från gruppens ränker. Den insisterar på att behandla dig inte utifrån den du är utan den du var, och på så vis försöker den relatera till någon som inte finns längre. Det här brukar hända när vi till exempel besöker vår familj efter att inte ha träffat dem på en tid.
 
Att bli fri från gruppen betyder givetvis inte att vi måste klippa av våra band till gruppen. Vad det däremot innebär är att vi bryter oss fria från gruppens inflytande, dess vaneförstärkande inflytande.
 
Bojan som är ytlighet
Att vara ytlig innebär att vi handlar från ytan av oss själva, och som en följd handlar vi utan omsorg och noggrannhet; det är som om vi handlar för syns skull snarare än äkta och på riktigt. Men varför skulle vi göra detta? Varför skulle vi handla på ett ytligt vis?
 
Anledningen är att vi splittrade. Alltför ofta är den medvetna rationella ytan skild från de omedvetna känslomässiga djupen. Vi handlar med en intellektuell övertygelse men lyckas inte bära känslorna med oss. Ibland handlar vi såklart med alla våra känslor bakom oss, men då håller det rationella sinnet alltför ofta tillbaks, och kanske till och med protesterar och tar avstånd. Vi är inte hela i något av fallen, inte helhjärtade. Vi handlar inte med hela vårt väsen och därför handlar vi – på sätt och vis – inte alls.
Det här är alltför vanligt. Ytlighet är en av den moderna tidens förbannelser. För mer än hundra år sedan talade Mathew Arnold om vår ”sjuka brådska”, vår ”splittrade strävan” – och det fångar ganska väl hur det faktiskt ser ut. Vi är neurotiskt upptagna, utan att ha något riktigt fokus, eller något tydligt syfte. Vi är inte riktigt autentiska i det vi gör. Vi har inte kraften av hela vårt väsen bakom det vi gör. När vi älskar gör vi det inte på riktigt, och när vi hatar gör vi inte heller det på riktigt. Vi inte ens tänker. Vi gör allting till häften.
 
Alltför ofta ser det likadant ut när vi ger oss in i det andliga livet och försöker leva efter Dharma. När vi mediterar, gör vi det med bara en del av oss. När vi kommunicerar, eller när vi arbetar, gör vi det återigen med bara en del av oss. Därför kommer vi ingen vart, vi utvecklas egentligen inte. Vi bär inte med oss hela vårt väsen. En liten del av oss rekognoserar framåt, men den största delen släpar efter.
Att bryta bojan som är ytlighet innebär därför att vi måste börja handla med hela vårt väsen: handla med omsorg och noggrannhet; handla genuint och äkta. Det innebär med ett ord: åtagande. Det innebär att vi ger oss hän i det andliga livet, att vi gör ett åtagande till att vara en sann individ.
 
Bojan som är vaghet
”Vag” betyder ”otydlig, inte klart uttryckt eller identifierad, av en otydlig eller dåligt definierad betydelse eller karaktär.” [i svensk ordbok används ’vag’ i betydelsen ’otydlig’ eller ’suddig’, för synen; man skulle också kunna säga ’velig’ och kanske ’svävande’ – Viryabodhi.] Så varför skulle någon vilja vara vag? Faktum är att vi är vaga när vi är obeslutsamma, vaga när vi inte vill bestämma oss, och framför allt vaga när vi inte vill göra ett åtagande. Vår vaghet är därför en oärlig vaghet.
 
När allt kommer ikring är det andliga livet inte lätt. Att växa och utvecklas är ofta en smärtsam process (fast den är också mycket glädjande och njutbar). Av den anledningen tenderar vi att krympa ihop, och hålla tillbaka.
 
Vi håller alla dörrar öppna. Vi håller på med flera olika intressen, eller har olika alternativ som vi kan falla tillbaka på. Och vi tillåter oss att gå från den ena till den andra, till och med driva mellan dem. Till vilket pris som helst fortsätter vi att vara vaga: luddiga, otydliga, formlösa, oklara, svårtydda.
 
Att bryta vaghetens boja innebär att vi är villiga att tänka klart. Det innebär att ge tid till att tänka på saker, och att ha beslutsamheten att verkligen tänka igenom saker. Det innebär att vara beredd att titta på vilka alternativ som faktiskt finns och att göra prioriteringar. Det innebär att vara redo att fatta ett beslut. Det innebär att bestämma sig för att välja den bästa vägen och sedan att helhjärtat agera på det valet. Det innebär att inte skjuta på beslutet.
 
De tre bojorna – vanor, ytlighet och vaghet – bryts när vi når insikt, genom att få ’kunskap och vision om hur saker verkligen förhåller sig’. Och med våra mindre traditionella termer bryts de genom att vi blir kreativa (på så vis att vi är självskapande och kreativa för vårt nya själv), genom att göra åtaganden (bli hängivna) och genom att bli tydliga. När insikt sedan uppstår, går vi in i strömmen, strömmen som leder mot upplysning: vi blir ströminträdare och när vi är det blir vi en sann individ. Och som en sann individ upplever vi vimutti, smaken av frihet.
 
 
(Originaltexten:)
 
The Three Fetters
(From the book and the lecture: The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)

These three fetters are usually described as, first, the fetter of belief in an essential, unchanging self; secondly, the fetter of attachment to religious observances as ends in themselves; and thirdly, the fetter of doubt and indecision with regard to the Dharma. Here, however, we are going to approach them in very general, even basic – or down-to-earth – terms, as: firstly, the fetter of habit; secondly, the fetter of superficiality; and thirdly, the fetter of vagueness.
 
The Fetter of Habit
A habit is something we are said to have. We have ’the tendency or disposition to act in a particular way’. However, as this dictionary definition makes clear, a habit consists of actions, and action is an essential part of us, not just something added on, something we have. In fact according to the Dhamma-Vinaya we are our actions. And this is the way we usually think of, and refer to, a person: someone is the sum total of his or her actions of body, speech, and mind, and doesn’t exist apart from these.
The fact that we have a ’tendency or disposition to act in a particular way’ means, therefore, that we have a tendency or disposition to be in a particular way. We are not just the sum total of our actions: we are the sum total of our habits. We are our habits. We could even say that each one of us is simply a habit – probably a bad habit. The person we think of as George or Mary, and recognize as acting in a particular way, is simply a habit that a certain stream of consciousness has got into.
But since it has got into it, it can get out of it. It is like a knot tied in a piece of string: it can be untied. Breaking the fetter of habit means, essentially, getting out of the habit of being a particular kind of person. It is only a habit you have got into. You don’t have to be the way you are. There is no necessity about it. Breaking the fetter of habit means, therefore, getting rid of the old self, the past self. It means becoming a true individual; that is, becoming continually aware and emotionally positive, continually responsible, sensitive, and creative – continually creative of one’s own self.
This is the meaning of the Buddhist doctrine of anatta or ’no-self’. It is not so much that we never have a self as that we always have a new self. And if each new self is a better one than the last, then we can say that spiritual progress is taking place.
It is not easy to get out of the habit of being the kind of person that we are. It is not easy to get rid of the old self and become a true individual. One of the reasons for this is other people. Not only have we ourselves got into the habit of being in a particular way, but other people have got into the habit of experiencing us as being in the habit of being in a particular way.
The people who experience us as what we were rather than as what we are – or what we are in process of becoming – represent a collective way of thinking, feeling, and acting. They represent the group as opposed to the individual. The group is the enemy of the individual – of the true individual – inasmuch as it will not allow the true individual to emerge from its ranks. It insists on dealing with you not as you are but as you were, and to this extent it tries to deal with someone who no longer exists. This tends to happen, for example, when one visits one’s family after some time.
Becoming free of the group does not, of course, necessarily mean actually breaking off relations with the group. What it means is breaking away from the influence – the habit-reinforcing influence – of the group.
 
The Fetter of Superficiality
To be superficial means to act from the surface of ourselves and, in consequence, to act without thoroughness or care; it is about acting in outward appearance rather than genuinely or actually. Now why should we do this? Why should we act superficially?
The reason is that we are divided. More often than not, the conscious rational surface is divided from the unconscious emotional depths. We act out of intellectual conviction but do not succeed in carrying the emotions with us. Sometimes, of course, we do act out of the fullness of our emotions but then, only too often, the rational mind holds back, and even, perhaps, does not approve. In neither case do we act totally, wholeheartedly. We do not act with the whole of ourselves and, therefore, in a sense, do not really act at all.
This state of affairs is very general. Superficiality is one of the curses of the modern age. Matthew Arnold, more than a hundred years ago, spoke of our ’sick hurry’, our ’divided aims’ – and that just about describes the situation. We are neurotically busy, without any real focus, any singleness of purpose. We don’t truly, authentically, do anything. We don’t do anything with the whole force of our being. When we love we don’t really love, and when we hate we don’t really hate. We don’t even really think. We half do all these things.
It is the same, only too often, when we take up the spiritual life and try to follow the Dharma-Vinaya. When we meditate, it is only with part of ourselves. When we communicate, or when we work, again it is only with part of ourselves. Consequently we don’t get very far: we don’t really grow; we don’t really develop. We don’t carry the whole of our being along with us, so to speak. A small part of us is prospecting ahead, but the greater part is lagging far behind.
Breaking the fetter of superficiality therefore means acting with the whole of oneself: acting with thoroughness and care; acting genuinely and actually. It means, in a word, commitment. It means committing oneself to the spiritual life, committing oneself to being a true individual.
The Fetter of Vagueness
’Vague’ means ’indistinct, not clearly expressed or identified, of uncertain or ill- defined meaning or character’. So why should anyone be vague? The fact is, we are vague when we are undecided, vague when we don’t want to decide, and, above all, vague when we don’t want to commit ourselves. Our vagueness is, therefore, a dishonest vagueness.
After all, spiritual life is very difficult. Growth and development is often a painful process (even though it is always enjoyable). Therefore we tend to shrink back.
We keep our options open. We keep a number of different interests, or a number of different aims, on which we can fall back, and allow ourselves to oscillate between them, even to drift between them. At all costs we remain vague: woolly, foggy, shapeless, indistinct, unclear.
Breaking the fetter of vagueness means being willing to think clearly. It means giving time to thinking things out, having the determination to think things through. It means being prepared to look at what the alternatives really are, and to sort out one’s priorities. It means being ready to make up one’s mind. It means making a decision to choose the best and then to act wholeheartedly upon that choice. It means not postponing the moment of decision.
The three fetters – of habit, of superficiality, and of vagueness – are broken by means of Insight, that is, by means of knowledge and vision of things as they really are. In less traditional terms, they are broken by our becoming creative (in the sense of self-creative or creative of our own new self), by becoming committed, and by becoming clear. When Insight arises, one enters the Stream, the Stream that leads directly to Enlightenment: one becomes a Stream-entrant and, being a Stream-entrant, one becomes a true individual. And as a true individual, one can experience vimutti, one can enjoy the taste of freedom.

Hyllning till bodhicitta från Gandavyuha sutra

Sudhana på sin resa, skulptur från Borobodur, Java.

Den här beskrivningen, en sort hyllning, av bodhicitta (önskan och strävan till upplysning för alla levande varelsers skull) är en favorit. Den finns bl.a. citerad i Sangharakshitas bok The Three Jewels. På något ställe har bodhicitta jämförts med metta (kärleksfull vänlighet), och hjärtat i den meditation där man odlar metta (metta bhavana), handlar i djupaste mening om samma sak som bodhicitta. Att önska lycka och välgång åt en annans lycka handlar ju om att önska dem äkta, djupast möjliga lycka, som är upplysningen. I förlängning önskar man dem då att de ska leva ett etiskt liv, ett liv som gör det möjligt att närma sig upplysningen – och allt vad det innebär.

Gandavyuha sutra handlar om pilgrimen Sudhanas andliga resa och beskriver hur han besöker många olika lärare, både manliga och kvinnliga, och hur alla leder honom vidare mot den mytiska avslutningen då han kliver in i Vairochanas torn och har en djup upplevelse av hur allt i universum är sammanlänkat, hur alla fenomen återspeglar varandra och påverkar varandra, etc.
Den koreanske författaren Ko Un skrev en populär tolkning av sutran, som finns på svenska som Ung Pilgrim.
Liknelser om bodhicitta
från Gandavyuhasutran
”Bodhicittan är som ett frö, eftersom alla buddhismens sanningar växer ur den. Den är som en gård, eftersom här produceras alla renhetens saker i världen.
Bodhicittan är som jorden, eftersom hela världen får stöd av den. Den är som vatten, eftersom passionens damm sköljs bort av den. Den är som vinden, eftersom den blåser över hela världen och inget stoppar den. Den är som elden, eftersom den förtär den dåliga logikens bränsle.
Bodhicittan är som solen, eftersom den lämnar inget på jorden oupplyst. Den är som månen, eftersom den fyller alla rena saker till fulländning. Den är som en lampa, eftersom den ser var vägen är jämn och var den är ojämn.
Bodhicittan är en landsväg, eftersom den leder till kunskapens stad. Den är som ett heligt vadställe, eftersom den håller borta det som inte hör hemma. Den är som en vagn, för den bär alla bodhisattvorna. Den är som en dörr, för den öppnar till bodhisattvornas alla gärningar.
Bodhicittan är som en stor retreatgård, eftersom den är en plats där man övar meditation och samadhi. Den är som en park, eftersom det är där man njuter av sanningen (dharmarati). Den är som ett värdshus, eftersom alla världens varelser får skydd där. Den är som en tillflykt, eftersom den är en välgörande tillflyktsort för alla varelser. Den är som en fristad, eftersom det är där alla bodhisattvorna vandrar.
Bodhicittan är som en fader, eftersom den ger beskydd åt alla bodhisattvor. Den är som en moder, eftersom den fostrar alla bodhisattvor. Den är som en sjuksköterska, eftersom den tar hand om alla bodhisattvor. Den är som en god vän, eftersom den ger goda råd till alla bodhisattvor. Den är som en kung, eftersom den överväldigar alla shravakor och pratyekabuddhor. Den är som en stor härskarinna, eftersom den uppfyller alla ypperliga löften.
Bodhicittan är som ett stort hav, eftersom den härbärgerar alla juveler av goda egenskaper. Den är som berget Sumeru, eftersom den tornar upp sig opartiskt över alla ting. Den är som berget Chakravada, eftersom den är ett stöd för hela världen. Den är som berget Himalaya, eftersom där växer alla slags kunskapsörter. Den är som berget Gandhamadana, eftersom där sprids alla slags skickliga dofter. Den är som rymden, eftersom den sprider ut det godas förtjänster i det oändliga.” o.s.v.
(översättning från engelska Viryabodhi, mars 2011)
Bilden kommer från Photodharma.

Until 16 March – farewell

Here is the view from top of the hill, overlooking Takak and in he foreground Anatoki river and valley.

I look forward very much now to enter 6 weeks of solitary retreat. I feel well blessed and have all I would ever need.

Love to all,
Viryabodhi

Vid Anatokibergens sluttningar

Jag har nu varit i Guhyavajras stuga i fem dagar, sedan jag vistats 8 dagar i Auckland hos Taranatha och Samamati. Eter tre dagar i Auckland drabbades jag av en förkylning som jag nästan är helt fri från nu, men som begränsade äventyren i Auckland. Dessutom var Taranatha inte så välmående och vi beklagade oss båda för varandra, mer än en gång, om våra nedsatta tillstånd. Förhoppningsvis är vi i bättre form i mars då vi ses igen, då jag vistas en vecka till hos honom, innan återfärden till den norra hemisfären.

Det hade inte bott någon i stugan här sedan april 2012, så det var inte överraskande att en del behövde göras för att ”bo in mig”. Fast Mel, en vän till Guhyavajra, som bor i dalen nedanför har tittat upp lite då och då, tagit en kopp te och suttit och njutit av stillheten – som han själv berättade. Det har också varit en tid då jag fått träffa och lära känna en del av Guhyavajras vänner här, dels de som bor i dalen ca 45 minuters styv promenad ned, dels de som hjälper mig att installeras och som även ska serva mig med lite matleveranser, under tiden för den mer strikta ensamretreaten.

Sedan jag kom till stugan och Takaka, det lilla samhället ca 5 km bort, har jag tappat allt intresse för Internet, e-post, Facebook, nyheter, väder etc. – så där av sig själv. För de som känner mig vet att detta är en stor del i mitt vanliga liv och mitt arbete. Istället har jag, ganska naturligt och passande, funnit mig mer i stillhet, gradvis nedsaktande, med en allt större lust att bara vara, meditera, studera Dharma, pyssla lite när lusten faller på etc.

Givetvis har jag utforskat omgivningarna lite grand, även en vacker strand inte så långt från Takaka, men praktiska göromål runt stugan har begränsat utflykterna något. Men jag sörjer absolut inte det och ska nog hinna med lite fler utflykter innan hyrbilen ska lämnas tillbaka och den mer intensiva dharmapraktiken pockar på större utrymme.

Och hur är det att vara här, på andra sidan jorden från svenskars perspektiv?

Det känns bra och spännande, på ett lugnt vis. Det är mycket nytt, nya träd, nya fåglar och deras läten och sång (inte så mycket sång, en härlig liten fågel som heter Silveröga eller vitöga, eftersom den har en vit cirkel runt ögonen – ser lustig ut), och så klart nya zealändarna. Det är definitivt så att de sociala signalerna är annorlunda, men hur de är börjar jag bara sakta lära mig. De är generellt trevliga och glada, de bor ju i ett fantastiskt land. Och jag har blivit väl omhändertagen av Guhyavajras vänner, Nick och Barbara framför allt.

Takaka är ett trevligt litet samhälle med många turister om passerar igenom till traktens alla natursevärdheter, många slags äventyr. Här finns också i trakten flera alternativa ”communities” varav en del etablerades redan på 1970-talet. Idag har en av dem i Wanui Öppet Hus, vilket känns lockande.

Givetvis är det varmt, vilket jag börjat vänja mig vid. Nej, det här får räcka för denna gång.

Det kan mycket väl dröja ett tag innan jag dyker upp igen på denna blogg. Må ni alla må väl och trivas med er själva och er tillvaro, och göra små eller stora framsteg på vägen.

Med metta,
Viryabodhi

(Bilderna är på en utbränd tall i närheten av stugan och från Tata Beach.)

 

Framme i Auckland

Hej vänner,

Jag kom fram till Auckland i eftermiddags, lokal tid, 3 på natten svensk tid. Pust, vilken resa; 38 timmar dörr till dörr. Har blivit väl omhändertagen av min vän Taranatha och bor i hans hus, som ägs av en Triratna fond, och där även Samamati bor för tillfället. Taranatha levde och arbetade jag med 1992-2 på Rivendell retreatcenter, England. Men nu känner jag mig nu lite yr och märklig – ja, kanske det är just ”jetlaggad”. Ska bli intressant att se om sömnen kommer i natt.

Det känns som ett helt annat land, obekant på många vis, men ändå en del bekanta och tydliga spår av engelskt. Fantastiska träd, varav en del blommar, bl.a. jakaranda med blågulila sötdoftande blommor. Det är varmare än jag väntat och skönt. Mygg finns oxå här, men bara några få.

I morgon ska jag få lite sightseeing och kanske lägga upp en lös plan för de kommande dagarna.

PALME

Affisch för filmen.

Igår kväll såg jag PALME med Mikael på Victoria (Aryaka, Matti och Einar var också där) och blev berörd av den – på många vis. Han var imponerande som ung man, härligt rättvisepatos och engagemang, orädd, satte Foster på pottkanten (men vänligt) ett par gånger, vacker musik (av Benny Andersson) och en på det stora hela taget välgjord film – i mina relativt amatörmässiga ögon, i dessa sammanhang. Även om slutet av filmen, kanske sista halvan, definitivt var tyngre och ”svårare” så var upplevelsen som helhet en inspiration. Den väckte mycket eftertanke och nyfikenhet: vad hände egentligen inom Palme under de senare åren? Erlander, hmm, hur fungerade han? och många fler frågor.

Buddhist Economics

Brighton Buddhist Centre building 2
(kanske Stockholms Buddhistcenter kan flytta in i något sådant här…)

 



Jag har lyssnat på ett föredrag av Sangharakshita, ”Buddhist Economics”, som är en del av en hel föreläsningsserie om Det gyllene ljusets sutra (Suvarnabhasottama sutra), som vi har som tema på våra mitrastudier. Och just detta föredrag gav mig stor behållning och glädje. Det är också aktuellt för oss i sanghan i Triratna, särskilt i Stockholm, när vi börjat fundera på att skaffa oss ett nytt och större center; och efter det att Satyaprabha gav ett mycket fint föredrag i måndags om ”Pengar, generositet och buddhismen”, där han mot slutet tar upp tanken och drömmen om ett NYTT buddhistcenter, ovan jord och kanske i en hel byggnad (han hade ritat en byggnad i blädderblocket, med de tre juvelerna över porten, stora fönster i alla tre plan; det stod ”Röda Lotuscafét”, på ett fönstret, ”Yoga” på ett annat.) 


Om du vill se andra Buddhistcentra i Triratna kan du kolla här: http://www.flickr.com/photos/fwbo/sets/72157606941638272/with/2795626285/
Hela föredraget av Satyaprabha kan du lyssna på här.
Föredraget av Bhante finns här, och här följer ett längre citat från det:

Now people’s attitude to money is rather strange. This perhaps is not surprising: money itself is rather a strange thing. It’s rather a protean thing. One could almost say that money is everything except money.

Money is life; money is power; money is prestige; money is success; money is security; money is pleasure; money is love. After all, with money we can buy love, can buy anything – or at least we think we can. The strangest thing about people’s attitude to money, perhaps, is their reluctance to part with it. In the West this is true even of some Buddhists. They seem to think that there is somehow something wrong in giving money for Dharma work, and we may say that this reluctance is probably connected with our basic attitude towards money. We tend to think of money as something dirty and disgusting, something that decent people have as little to do with as possible, at least in public. After all, we speak, do we not, of `filthy lucre’? And this expression probably reflects our basic attitude towards it, and Western Buddhists, of course, tend to share this attitude – some apparently more than others. At the same time, they think of the Dharma as something very pure. They think of the Dharma, even, as something that has to be kept pure.

And how do you keep the Dharma pure? Well, one way is to keep your dirty, disgusting money as far away from it as possible.

But this is certainly not the traditional attitude. The traditional attitude is that money is good, wholesome stuff – that is to say, money that you’ve acquired by righteous means, in accordance with the principles of Right Livelihood. So the best thing you can do with your money is to give it for Dharma work. You could say that money is like manure: it smells a bit sometimes, but it’s good, clean, wholesome stuff really. So we need not be squeamish about handling it, and certainly need not be squeamish about giving it away.

Let’s remember, perhaps, what Sir Francis Bacon said four centuries ago: `Money is like muck, not good except it be spread.’ So if you have any of this muck, spread it around! Spread it in the direction of the Dharma. As the Buddha himself said, ’Don’t be afraid of giving.’ Despite what the Salvation Army says, it doesn’t really hurt. In case this sounds a little esoteric, I should perhaps explain that older Friends may remember the old Salvation Army slogan or appeal: `Give until it hurts.’ But surely this is quite wrong; surely this reflects a typically Christian attitude. It makes us think of the spiritual life in general as something essentially painful. It makes us think of giving in much the same way as we think of going to the dentist. We put if off as long as possible. Why? Because we think it’s going to hurt, really hurt. But it won’t hurt. I mean giving won’t hurt – I can’t vouch for going to the dentist. In fact, the more you give, the happier you will feel, the lighter you will feel, the freer you will feel. So we should change the slogan, `Give till it hurts’. It may be all right for Christians, at least all right for the Salvation Army, but Buddhists should say ’Give till you swoon with joy!’

Now I’ve spoken at some length about giving, because it seems necessary to do so, but we ought really to pass on now to the nature and significance of the five things …the great goddess Sri promises to give. But I want to say just a few more words on the present topic. Giving does not mean paying. When we speak of giving, we don’t speak of paying, and it’s very important to distinguish between the two. In the early days of the Movement, that is to say in the early days of the FWBO, we found that people were very reluctant to give for the sake of the Dharma, even when they themselves were benefiting from it, and saying that they were benefiting from it, assuring you that they were benefiting from it. They were very reluctant to give. But they were often quite ready to pay; pay, for example, for lectures, yoga classes, retreats and so on. And we used to wonder why this was so, and eventually we came, or I came, to certain tentative conclusions, which may not fully explain the matter but which may shed some light on it.

When you pay, you buy. What you buy, you own, you possess. And when you own something, when you possess something, it’s yours. And when it’s yours, it’s for you, so you don’t mind paying – even paying for the Dharma. When you give, however, you give away. Money given is money lost. What you give away is no longer yours. What is no longer yours is not for you, so you are reluctant to give, even for the sake of the Dharma.

However, I must hasten to add that things have changed radically, changed dramatically for the better since those days. People in general are much more committed to the Dharma, much more committed to the spiritual life, and much more willing, therefore, to give; and therefore they are much happier, much more positive.

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Under våren 2010 bytte vi nya namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975)
(i, noter se längst ned i texten)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.


På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: vbv.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
 (Windhorse Publications); 
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).
 
fotnoter
i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Paul Klee

Ad Parnassum, Paul Klee. klicka bilden för större…

Berusad av Paul Klee, efter ett besök på Louisiana i Humlebeck med Ingrid. Som vanligt är jag mer lockad av färgernas och formernas spel än att finna betydelser och tolkningar. Ad Parnassum var en av de stora behållningarna i den välgjorda filmen om Klee. Stannade uppe alltför länge igår kväll och fann mer bilder på nätet. Om jag bara kunde stanna upp och titta på en bild, länge, skulle en djup tillfredsställelse infinna sig. Jag anar den bakom hörnet.