(Den här artikeln publicerades i det sista numret av Buddhism-nu, men här lite längre och med dikten med.)

Min första kontakt med den så intagande och mytiska bodhisattvan Tara var på min första retreat med Buddhistiska gemenskapen Triratna, en sommarvecka i Småland 1985, då vi hade Bodhisattvaidealet¹ som tema. Jag minns att vi studerade en text om just detta ideal och att Dhirananda frågade mig (om idealet): ”Vad tycker du, Anders?” Till denna enkla fråga kunde jag inte svara något vettigt, idealet verkade så vackert och självklart.

Jag minns också att Dhirananda bad mig att i en sjufaldig puja högläsa hela kapitlet om virya, från Shantidevas En bodhisattvas liv. Det var många sidor och svettigt, och på ett märkligt vis kanske ett förebådande om det namn jag fick fem år senare vid ordination. Vi mediterade också mycket, gjorde puja och reciterade mantran (och jag undervisade i yoga varje morgon). Bland de mantra vi reciterade fanns gröna Taras mantra: Om tare tuttare ture svaha. Mantrat är som en lek med Taras namn och har egentligen ingen bokstavlig betydelse. Tara som namn sägs främst betyda ”räddarinna” eller ”den som leder en över” samsaras flod till den andra stranden, av uppvaknande.² Och jag minns hur vi efter retreaten – jag och en holländska – reciterade Taras (och Padmasambhavas) mantra på Älmhults tågstation och var allmänt lyriska.

Min introduktion till Tara var alltså indirekt, genom hennes mantra och hennes upplysta egenskaper som förmedlades genom det, och genom erfarenheten hos personen som startade mantrat. Ett mantra sägs vara en ljudsymbol precis som en bild är en visuell symbol, en bärare av ett andligt innehåll. Det andliga innehållet ligger bortom orden och begreppen, och förmedlar upplysta egenskaper, i Taras fall medkänsla. Tara sägs vara själva essensen av ömhet och aktiv medkänsla. Hon sägs alltid komma när man ropar på henne och hon sägs skydda mot en mängd olika hot.

Tara är en av de mest populära och omskrivna bodhisattvorna. Märkligt nog är hon den som många av de lärda mästarna mediterade över och det finns en mängd hyllningssånger, pujor och sadhanor (meditationer med verser och ritualer) tillägnade henne. Tara har en mängd olika former, varav den gröna och vita är de vanligaste, men det finns också flera andra: en röd, svart, gul. Den mest välkända hyllningssången riktar sig till de tjugoen Tarorna och det finns en hyllning till hennes 108 namn. Martin Willsons bok In Praise of Tara, Songs to the Saviouress (Wisdom Publications, 1996) innehåller en bra beskrivning av hennes värld och flera översatta hyllningssånger.

Under min buddhistiska bana har hon funnits med, men vid ordination var det inte hennes meditation (sadhana) jag fick, utan Vajrasattvas.³ Efter att flera år ha mediterat över honom, den ursprungliga renhetens och det vita ljusets buddha, började jag känna ett behov av andra egenskaper. Tara, den gröna Tara, var den som då gjorde sig påmind. Jag bad Subhuti, som ordinerat mig, om lov att börja meditera över henne och fick hans välsignelse. Men det tog tid innan jag kom igång att meditera över henne mer formellt.

Under en ensamretreat 1996 i de spanska bergen ovanför Benidorm vandrade jag en dag nedför en grusväg och tänkte i all stillhet: ”Undrar hur det skulle vara, om jag verkligen var gröna Tara?” Och för ett litet ögonblick var jag det – och ganska överrumplad också. Jag var grön och jag var Tara, men det hela flög förbi så snabbt att jag inte förstod vad det innebar eller vad jag skulle göra med det. Men det var en påtaglig upplevelse, en sådan som drabbar oss lite då och då i livet. Den visade vad som är möjligt med föreställningsförmågan. Om det var samma dag eller dagen efter minns jag ej, men jag skrev denna dikt tillägnad henne:

Till Tara

Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!
Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus
och en skinande vit matta av månljus.

Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.

Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.

Åh Tara, du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.
Åh Tara, visa dig inför mig.⁴

Jag skrev dikten på engelska, eftersom jag bott drygt nio år i England vid det laget. Den fångade en del av hennes välkända attribut och egenskaper. Taras gröna färg varierar i olika sammanhang och precis som de gröna skogarna och den gröna sköna naturen, förmedlar hon lugn, tillförsikt, trygghet och oräddhet. Hennes händer uttrycker generositet och oräddhet. I en mytisk historia sägs hon födas ur Avalokiteshvaras⁵ tårar, då han kontemplerar lidandet i världen. Hon tillhör därför Lotusfamiljen⁶, som den rubinröda Amitabha Buddha är överhuvud för.

I en del bilder ser man därför en liten röd Amitabha sitta framför hennes hårknut på huvudet eller ovanför hennes huvud. Amitabha är den nedåtgående solens och det eviga ljusets och kärlekens buddha, förknippad med meditation. I andra bilder är Tara förknippad med den gröna buddhan Amoghasiddhi, som bor i de mytiska norra landskapen och har midnatt som sin tid. Han tillhör karmafamiljen och äger den visdom som får allting gjort, på ett magiskt obesvärat vis.

Hennes händer talar: höger hand sträcker sig ned, handryggen vilar mot höger knä med handflatan uppåt (generositetens mudra eller gest) och vänster hand håller hon snett framför hjärtat, med handflatan utåt och tumme och ringfinger vidrörande varandra (oräddhetens mudra).

Tara sitter på en vacker blå lotus och en månskiva, som alla bodhisattvor gör. Lotusen symboliserar en naturlig andlig utveckling, som inte kan forceras, utan mer ödmjukt behöver odlas med hänsyn till ens behov och tillstånd. Månskivan är en symbol för det upplysta sinnets rena, obefläckade natur, och fångar lite av det magiska i en andlig upplevelse – den är fascinerande, vacker och upplyst som av något annat.

Hennes högra fot tar ett steg nedåt och möts av en liten lotusblomma. Tara är alltid redo att röra sig mot det lidande hon möter och agerar i varje situation där hon behövs – aktiv och redo som medkänsla måste vara. Hennes vänstra fot vilar mot lotusblomman hon sitter på, i meditationsställning – hon är grundad i sin inre upplevelse, av stillhet och visdom.

Hon sägs vara alla buddhors moder som troligtvis syftar på medkänsla och visdom, som är alla buddhors essens (en koppling till Prajnaparamita, visdomens fulländning, en texttradition i mahayanabuddhism som också blev en gudinna, en kvinnlig buddha).

Men vem är egentligen Tara? Hur kan jag någonsin beskriva i ord vad hon ger mig och hur hon inspirerar mig? Så här skriver Vessantara så passande i sin omtyckta och viktiga bok Meeting the Buddhas:

”Tara är upplysningen som stiger ned till oss, sträcker ut en hand och lyfter oss upp. Hon är tomheten, klädd i dess finaste dräkt. Men hennes tillgänglighet kan ge upphov till missförstånd. Eftersom hon är uppvaknandet som visar sig för oss i en sådan förtrolig och attraktiv skepnad, kan vi lätt undgå att se hennes sanna natur. För män kan hon fungera som en animafigur, för kvinnor som en förebild, och för båda könen som en sorts natur- eller jordgudinna. Hon kan emellertid inte definieras utifrån något av dessa synsätt, och ytterst sett är hon ingen – och mer än någon – av dem. Hon är förkroppsligandet av transcendental medkänsla. Hon är det ogripbara, det ofattbara, som visar sig för oss på ett sätt som vi stackars dödliga människor lätt kan ta till oss. Det här blir tydligare när vi kontemplerar det faktum att hennes kropp är gjord av ljus, [och därför tom på fast materia, (övers. tillägg)]. Hon visar sig men är tom, hon varken existerar eller inte existerar.

Allteftersom vi ser djupare in i hennes natur, inser vi att hon inte alls är grön, inte håller upp en lotusblomma, inte stiger ned med sitt högra ben. Hennes vackra form är blott en port till en djup inre upplevelse som varken har färg, form eller kön. Den yttre uppenbarelsen av Tara är blott en liten mullvadshög som döljer ett berg av upplysta egenskaper. Tara är alltså både lätt att närma sig och ogripbar, bekant men ändå bortom all förståelse.”⁷

Det här stämmer med min egen upplevelse, och givetvis har jag också en påtaglig hjälp av Tara och hennes symbolik i min vardag. Genom att meditera över henne, recitera hennes mantra och minnas hennes egenskaper, blir de på något vis en del av min egen upplevelse. Jag försöker möta mina rädslor, det jag instinktivt vill undvika, och även gå in i svåra situationer, där jag utmanas men också har mycket att lära. Men jag är pinsamt medveten om att jag har lång väg kvar till Taras orädda hjärta.

Jag tänker på hennes ögon, som ser med en ofattbar mildhet och ömhet ut över världen, på allt det lidande som människor – och djur – går igenom. Hon ser tålmodigt ut över världens på många vis sorgliga tillstånd. Och hon känner med vad hon ser, hennes milda ögon nästan smeker och stillar lidandet. Genom detta inspireras jag att själv försöka se med hjärtats vänliga ögon, att våga möta det svåra och sträcka ut min hand till dem som har det svårt.

Symboler, metaforer och historier – som i Taras fall – talar ett annat språk, som berör oss på ett kanske mer direkt sätt än vad mer rationella förklaringar lyckas göra. Myter och olika symboler är omistliga delar i mitt utövande av Dharma, utan dem vore jag en mycket fattigare dharmautövare. För mig råder det ingen motsättning mellan det rationella och det mytiska språket; de kompletterar helt enkelt varandra.

Egentligen är det inte så stor skillnad mellan dessa språk som man först kan tro, och det finns alltid ett syfte med symbolerna och det mytiska språket. Att ta det för bokstavligt, precis som man ofta gör med det mer rationella språket, leder till missförstånd. På så vis underminerar man kraften i symbolen och missar dess syfte.

Det är som i meditation: då vi mediterar på något behöver vi både ett klart fokus, en riktning, men samtidigt en öppenhet och känslighet inför vår ständigt förändrande upplevelse. Vi behöver en balans mellan dem och denna balans finns även hos Tara. Hon är både stilla och aktiv, sensitiv och orädd. Tara påminner mig om denna balans och alla dessa egenskaper. Om jag vänder mig mot henne, så möter hon mig halvvägs och, om jag tillåter henne, finns hon ständigt vid min sida.

Viryabodhi

¹ Bodhisattvan (en varelse, sattva, inställd på uppvaknande, bodhi) är mahayanabuddhismens centrala ideal för individen. Bodhisattvan strävar mot upplysning inte enbart för egen skull utan för alla varelsers skull. Den enskilde utövaren inspireras i sin praktik av de transcendentala/arketypiska bodhisattvorna, som Tara, Avalokiteshvara, Manjushri med flera, som nämns i mahayanatexter. Dessa gestalter är mer eller mindre upplysta och har vuxit fram i en sorts andlig evolution i buddhismens historia. I theravada refererar ”boddhisatta” endast till Shakyamuni Buddha och hans liv innan uppvaknandet.
² Ibland översätts Tara med ”stjärna”, men det är tydligen inte helt korrekt. På tibetanska kallas Tara för Dolma eller Drolma.
³ Vid ordination in i Buddhistorden Triratna tar man emot en sadhana som fokuserar på en buddha eller bodhisattva (sadhana är en meditationsövning som innehåller moment av mantrarecitation, visualisering och ofta hyllningsverser). Denna buddha eller bodhisattva är en direktlänk till Dharma bortom orden, säger Sangharakshita.
⁴ Viryabodhi, Guhyaloka retreatcenter, Spanien, 1996.
⁵ Avalokiteshvara är en annan bodhisattva som förkroppsligar medkänsla, Chenrezig på tibetanska, på kinesiska Kuan Yin och på japanska Kwannon.
⁶ Dessa buddhafamiljer syftar på de fem buddhornas mandala, en viktig symbol som växte fram i sen mahayana- och tidig vajrayanabuddhism. De fem buddhorna är: Akshobya, den orubblige blå buddhan i öster, som är överhuvud i vajrafamiljen; Ratnasambhava, den juvelfödde gula buddhan i söder som är överhuvud i juvelfamiljen; Amoghasiddhi, obehindrad framgång, den gröna buddhan i norr som får allting gjort, överhuvud i handlingsfamiljen, och slutligen Vairocana, upplysaren, den vita buddhan i mandalans mitt, överhuvud i Tathagata- eller buddhafamiljen. För mer om de fem buddhorna kan jag avrmt rekommendera De fem Buddhornas mandala, Vessantara, Bodhi-förlaget 2016.
⁷ s. 174, Meeting the Buddhas, Vessantara (Windhorse Publications, 1993). Översättning Viryabodhi. Numera är boken utgiven i tre delar: A Guide to the Buddhas, A Guide to the Bodhisattvas och A Guide to the Tantric Deities, alla utgivna av Windhorse. Den citerade texten finns numera i guiden till bodhisattvorna.