Att bli buddhist är något som för de flesta växer fram gradvis. Efter någon kontakt med buddhistisk meditation och lära, växer det för de flesta fram en önskan att fördjupa sitt engagemang i den buddhistiska vägen. Detta sker också oftast i en redan existerande gemenskap (en sangha) och en större tradition som denna är länkad till. Men hur blir man då buddhist?

För att uttrycka det enkelt och traditionellt är en buddhist någon som tar sin tillflykt till de tre juvelerna – Buddha, Dharma och Sangha – och som åtar sig en mer konkret praktik (eller övning) för att förverkliga dessa ideal i sitt liv. Det inbegriper bland annat en etisk träning och en aktiv meditationspraktik, men även andra former av praktik, som studier, recitation av texter och mantran, och andlig vänskap. Vad det innebär mer konkret att ”ta sin tillflykt” återkommer vi till lite senare.

Var man än vänder sig i den buddhistiska världen möter man detta tillflyktstagande. Man finner det beskrivet i litteratur och hör det ofta i den dagliga recitationen på buddhistiska centra eller tempel. Man reciterar en tillflyktsformel inte bara en gång utan tre gånger, för att göra det ordentligt, för att påminna sig. Det är för övrigt vanligt att man i buddhistisk tradition gör saker tre gånger, ibland står det för att man gör det med kropp, tal och sinne – alltså med hela sig.
Så här ser tillflyktsrecitationen ut på pali. Den föregås av en traditionell hyllning till Buddha:

Namo tassa bhagavato arahato samma sambuddhassa
(”Sådan är verkligen han, den upphöjde, den värdige, den helt och fullkomligt uppvaknade.”)

Buddham saranam gacchami – jag tar min tillflykt till Buddha
Dhammam saranam gacchami – jag tar min tillflykt till Dharma
Sangham saranam gacchami – jag tar min tillflykt till Sangha

Efter det man reciterat tillflykterna, tre gånger, reciterar man också traditionellt de etiska föreskrifter man åtagit sig, som kan se lite olika ut från tradition till tradition.

Vad innebär det då att ”ta sin tillflykt” till Buddha, Dharma och Sangha?
Generellt innebär tillflykten att man orienterar sig, sin uppmärksamhet, mot de tre juvelerna, att man fäster dem i centrum för sitt liv och organiserar allt annat runtom dem. Ordet ”tillflykt” ger också en känsla av att man söker sig till något som verkligen kan ge den hjärtats befrielse man innerst inne önskar. Tillflykterna är inga trosartiklar, utan snarare en handlingsförklaring, något att handla på, något att medvetet och aktivt testa och utforska – för att förstå dem och förverkliga dem i sitt eget liv.

Buddha står givetvis för den historiska Buddha, Gautama Buddha eller Shakyamuni. Att ta sin tillflykt till honom innebär att man tar honom som sin förebild och strävar att uppnå samma upplysning som han uppnådde. Han är framför allt föregångaren, som upptäckte vägen till upplysningen, och som sedan pekade ut vägen för andra, så att de själva kunde nå dit. Han, och även hans lära, är fingret som pekar mot månen. Sedan är det vår uppgift att följa fingret och ”göra det som behöver göras”, en återkommande fras i paliskrifterna.

Buddha som tillflykt innebär alltså både att man hämtar inspiration och vägledning av Buddha, och att man inser att upplysningen måste uppnås i och av en själv. Detta har fått tydliga uttryck i traditionen, t.ex. i mahayana och zen där man talar om buddha-naturen, eller i tibetansk buddhism, där man talar om medvetandets inneboende renhet.

Att ta tillflykt till Dharma innebär att man åtar sig att studera och utöva Buddhas lära. Dharma (på pali Dhamma) är ett ord med många betydelser, främst betyder det lära, väg, sanning och metod. Ytterst är Dharma samma sak som den sanning Buddha upptäckte. I det buddhistiska österlandet talar man för övrigt inte om buddhismen utan om Buddha-dharma, ”Buddhas lära” eller väg, eller Dhamma-vinaya, läran och metoden, som i theravada-traditionen.

Utmärkande för läran är också att den just är ett redskap, en metod som ska användas. Med den traditionella liknelsen, en flotte som ska användas för att ta sig över floden (av samsara) till den andra stranden av befrielse (nirvana). När man väl kommit dit bär man inte flotten med sig på ryggen. Det här är en mycket intressant iakttagelse och troligtvis en av grunderna för buddhistisk tolerans. Det finns inga dogmer som måste försvaras, utan endast metoder och redskap som ska användas i ens egen praktik för att nå befrielse.

Sangha syftar till den buddhistiska gemenskapen, och som tillflykt särskilt aryasanghan, de med insikt. Att ta tillflykt till Sangha innebär att man värdesätter den vägledning och inspiration man får av sina lärare och sin tradition. Mer konkret innebär det att man praktiserar i en viss praktiktradition och inser värdet av alla relationer i sanghan.

Ett vanligt missförstånd tycks vara att man måste vara munk eller nunna för att verkligen vara en äkta eller seriöst utövande buddhist. Det är en uppfattning man lätt kan få, eftersom de buddhister som avbildas i böcker ofta är de mer exotiskt attraktiva och färgglada munkarna. Vem som helst kan vara en utövande buddhist, om man bara är beredd att engagera sig i en levande praktik och tradition.

Munktraditionen har varit oerhört betydelsefull, på alla håll i den buddhistiska världen, men den har också varit beroende av en mycket aktiv och stödjande lekmanna-församling. Buddha hade även upplysta lekmän, vilket inte alltid lyfts fram.

Under de senaste årtiondena har nya former av ordination börjat växa fram. Dessa ordinationer har samma traditionella utformning, samma grund i tillflyktstagandet och etiska föreskrifter som man åtar sig. De har ofta mycket färre föreskrifter än t.ex. munk- och nunneordination har, varav många handlar om ren etikett och inte etiska principer. Man försöker då ge uttryck åt de väsentliga och principiella föreskrifterna, på ett sätt som är lämpligt för dagens buddhister.

Viryabodhi
(mars 2006)

Se även artikeln: Vad är buddhism?

länkar

1. Sangharakshita skriver om tillflyktstagande i ett litet häfte som kallas Going for Refuge.
2. Dhivan Thomas utforskar begreppet Tillflyktstagande här.