grundpelare för den buddhistiska läran
”Av medkänsla med andra betraktade Buddha Shakyamuni världen med en upplyst varelses ögon. Precis som i en damm med blåa, röda och vita lotusblommor – där några lotusar föds och växer nedsänkta i vattnet utan att komma upp ur det, där vissa lotusar föds och växer i vattnet, vilar på vattenytan och där andra lotusar föds och växer i vattnet, når upp ur vattnet och står fria, oberörda av det – så såg han också varelser med lite stoft på sina ögon och andra med mycket stoft på sina ögon, med skärpta sinnen och med slöa sinnen, med goda egenskaper och med dåliga egenskaper, lätta att undervisa och svåra att undervisa, och några som dröjde, som såg faror såväl som vanära i den andra världen.”
”Brahmas vädjan” i Ariyapariyesana sutta (när Buddha enligt skriften tvekade huruvida han skulle förmedla det han hade insett).
Om man vill förstå buddhismen måste man förstå den i sitt eget sammanhang. Man måste kunna se och vara klar över vad det väsentliga i läran är, vilken motor som driver systemet och var hjärtat finns. Utgångspunkten för hela buddhismen är Buddhas insikt, hans uppnående av hel och fullkomlig upplysning (samyak sambodhi1). Utifrån denna upplevelse, denna genomgripande och omvälvande erfarenhet, började så småningom Buddha att förmedla sin insikt. Enligt palikanon – och buddhismen i allmänhet – är det läran om den gyllene medelvägen och de fyra ädla sanningarna, som han väljer att förmedla först.
Till en början, sägs det, tvekade emellertid Buddha. Det han insett var djupt och svårfångat. Skulle andra förstå honom, så insnärjda i begär och oväsentligheter som de var. Livet rullade på lika obönhörligt på Buddhas tid som nu. Människor är ofta så inriktade på kortsiktiga lösningar och tillfälliga kickar. Det Buddha uppnått krävde mer. Det krävde både mod och tillit. Modet att möta sig själv helt och hållet, och tilliten till att vägen leder bortom.
Han måste med andra ord gå till kärnan, till den otillfredsställelse som ligger i botten av våra liv och sedan visa på vägen ut ur denna, till frihet, till lycka och medkänsla.
När Buddha förmedlade sin insikt, genom de fyra ädla sanningarna, måste detta ha varit något oerhört. Jag föreställer mig honom som uppfylld av uppvaknandets glädje och rikedom. Hur han gradvis lyckas förmedla sin insikt till andra. När den första personen till fullo förstår vad han insett utbrister Buddha: ”Kondanna ser, Kondanna ser (förstår).” Vilken glädje, vilken lättnad.
Men tyvärr har ofta denna glädje förlorats i stela uppräkningar, envisa missförstånd och felaktiga tolkningar. När man läser i vår svenska Nationalencyklopedi om de ädla sanningarna och att ”Allt är lidande.”, då inser man hur långt missförstånden gått.
Dessa missförstånd och felaktiga tolkningar kommer av en snäv och bristande förståelse. För det första måste man se de fyra ädla sanningarna tillsammans, som en helhet. Den tredje sanningen säger ju uttryckligen att det finns ett tillstånd fullkomligt fritt från otillfredsställelse (upplysningen) och att det finns en väg dit, som alla kan färdas.
En annan anledning till missförstånden är att vi har så svårt att möta vår otillfredsställelse och vår otillräcklighet. Vår naturliga instinkt är att vända oss bort från det som är obehagligt och som vi upplever som hotande. Men när vi väl börjat möta otillfredsställelsen upplever vi istället en lättnad och befrielse, till och med en tillit. Det finns en lösning, som vi redan anar.
Villkorlig samverkan
”Då begär föreligger, uppstår lidande (otillfredsställelse); då begär inte föreligger, uppstår inte lidande.” (What is the Dharma? Sangharakshita)
En grundläggande insikt i buddhismen är villkorlig samverkan eller samberoende uppkomst (pratitya samutpada, paticca samuppada). Detta innebär att allt som uppstår, gör det beroende av vissa villkor, ofta en mängd komplexa villkor. Då villkoren upphör eller helt enkelt inte finns där, då uppstår inte saken ifråga.
För att ta ett mycket enkelt exempel. Du vandrar i skogen och får syn på en krokig mörk sak som ligger på stigen en bit framför dig. Först ser du en orm och blir rädd. Men när du tittat lite närmare ser du ju att det är en gren. När du sett grenen, existerar inte ormen. Rädslan uppstår beroende av vissa villkor, när villkoren förändras, försvinner rädslan.
De fyra ädla sanningarna bygger på denna princip om villkorlig samverkan eller samberoende uppkomst.
Den första ädla sanningen uppmanar oss att se vår upplevelse, att vända oss mot den och möta den, precis som den är. Som en gyllene tråd vävd in i vårt levnadstyg, ser vi hur otillfredsställelse glimmar till i alla mönster, i alla händelser. Och när vi ser detta släpper något inom oss, något faller på plats och vi kan andas igen. Vi behöver inte längre förneka och låtsas som om den inte funnes. Otillfredsställelsen – smärtan eller lidandet, hur de än ser ut – finns där och är ingången till all utveckling. Det är detta som får oss att undra och ställa frågor. Det är detta som gör att vi längtar efter befrielse.
Den andra ädla sanningen beskriver hur detta kommer sig; orsaken till otillfredsställelse är begäret, gripandet.
Den tredje sanningen säger helt enkelt att det finns ett tillstånd fullkomligt fritt från otillfredsställelse. Detta är upplysningen, nirvana (pali nibbana), och det finns många olika bilder och beskrivningar för detta tillstånd.
Slutligen beskriver den fjärde ädla sanningen hur man kommer dit, vägen av praktik och övning som gradvis leder mot upplysningen och den sammanfattas i den ädla åttafaldiga vägen – fulländad vision, fulländad känsla, fulländat tal, fulländad handling, fulländad försörjning, fulländad strävan, fulländad medvetenhet och fulländad samadhi (eller absorption).
Det större sammanhanget
De fyra ädla sanningarna är förvisso en central lära i buddhismen, men den är långt ifrån den enda och inte heller det enda perspektivet på vägen som Buddha gav. För att förstå de 4 ädla sanningarna måste vi se dem i sitt rätta och större sammanhang. Det är så ofta som de ses isolerade och utan hänsyn till deras sanna anda – den smak av frihet och befrielse, som är varje människas arvedel, enligt Buddha. ”Precis som det stora havet har en smak, smaken av salt, så har min lära blott en smak, smaken av frihet.” (Udana 5.5)
Enligt min lärare, Sangharakshita, bygger 90% eller mer av alla frågor om buddhismen på en bristande förståelse av distinktionen mellan doktrin (lära) och metod. I själva verket finns det väldigt lite som är riktig doktrin, yttersta sanningar, eftersom Buddhas och därmed buddhismens syfte inte är att beskriva verkligheten eller finna svar på allt. Dess syfte är snarare att visa vägen till frihet, att hjälpa människor att själva färdas den och odla insikt, visdom och medkänsla.
Om man har denna distinktion i åtanke när man läser om buddhismen, om den ena eller andra läran, så faller mycket på plats och oklarhetens dimmor skingrar sig. Man måste hela tiden fråga sig: Vad menade Buddha (eller någon annan lärare i traditionen) med denna lära? Hur är det tänkt att den ska hjälpa mig mot befrielse?
De fyra ädla sanningarna är inte en trosformel, som man rabblar och sedan känner sig som buddhist. Snarare är det en övning, en metod som ska användas. Det är sanningar som vi ska handla efter. 1) Vi ska förstå den otillfredsställelse vi upplever; 2) vi ska ge upp, släppa taget om begäret/gripandet; 3) vi ska få en egen direkt insikt i hur saker förhåller sig; och 4) vägen av övning ska utövas och odlas.
Att nå den sanna lyckan
Vid många tillfällen ställde folk kluriga frågor till Buddha, om världens uppkomst och om vad som händer med en Buddha efter döden etc. Detta var oväsentliga frågor, menade Buddha. ”Både tidigare och nu, allt jag lär ut, är otillfredsställelse och dess upphörande,” sade han. (Samyutta nikaya, 22.86) Inget tjafs, inga vackra eller sinnrika teorier.
Vi får tänka oss hur Buddha tålmodigt mötte frågor och pekade på människans upplevelse, som om han sade: Glöm universums uppkomst! Glöm vad som händer med mig när jag dör! Vad är det du upplever? Vill du göra något åt det? Det finns en väg ut. Vill du följa den? Vill du lyssna?
Om hans lära kan tyckas mycket sund och logisk, är det för att den stämmer med verkligheten, den speglar helt enkelt hur saker är. Det är det som är så befriande och vackert med den: det finns inget konstlat, inget förnuftsvidrigt i den, inget man som buddhist behöver försvara eller vrida till logiken för att förklara.
Det vore som om Buddha sade: Allt jag intresserar mig för är att hjälpa människor att se sina villkor, att befria sig från otillfredsställelse och att få dem att uppleva den sanna lyckan. Det viktiga – det enda viktiga – är att se hur vi skapar vår egen otillfredsställelse och hur vi kan befria oss från den och nå den sanna lyckan. Och vi kan göra det, om vi bara vänder oss mot vår upplevelse, vågar se den, ta emot den och se de möjligheter som andra visat finns – även för oss.
1 Översatta begrepp i texten är på sanskrit först och därefter pali, såvida det inte är samma på båda språken.
De 4 ädla sanningarna
1. den ädla sanningen om duhkha*, otillfredsställelse eller lidande (dukkha);
2. den ädla sanningen om orsaken till duhkha: begär (trsna, tanha), bokstavligen ”törst”;
3. den ädla sanningen om duhkhas upphörande (duhkha niroda) d.v.s. nirvana (nibbana) eller upplysningen)
4. den ädla sanningen om vägen av övning som leder till duhkhas upphörande (marga, magga).