När man närmar sig Buddha möts man av en både tydlig och komplex bild. Å en sidan möter vi den historiske buddha, Gautama Buddha eller Shakyamuni, och hans tydliga liv och lära, hans exempel. Å den andra möter vi allt det Buddha kommit att betyda för buddhister genom tiderna och de nya dimensioner till uppvaknandet som andra bidragit med.
När jag nyligen var på retreat i Birmingham, England, frågade jag ett antal personer vad Buddha betydde för dem, vad det innebar för dem att ta tillflykt till Buddha. Jag hade mina egna idéer och uppfattningar, som stod sig väl i jämförelse, men jag var nyfiken på hur andra faktiskt uppfattade och såg på Buddha. Vad han betydde för deras liv.
Först frågade jag en god vän – Karunavira, som är ledare på Brighton Buddhist Centre – och han sa först att Buddha kändes något avlägsen, eftersom de vid hans center just då hade de fem buddhorna som tema. Så när han nu tänkte på upplysningen eller Buddha, var det främst på de fem buddhorna och deras egenskaper. (Mandalan med de fem buddhorna är ett harmoniskt mönster för upplysningen och en viktig symbol i mahayanabuddhism.) Men sedan tillade min vän, att när han tänkte på Buddha så såg han honom, inför sin inre blick, gående genom norra Indien lugnt och medvetet, fullkomligt närvarande i varje fotsteg, i varje ögonblick. Karunavira sa att han försökte vara i kontakt med samma lugn och närvaro i sin egen praktik.
idealet för människans upplysning
Sedan frågade jag Sangharakshita – som är grundaren av Triratna och min främsta lärare – när en liten grupp av oss träffade honom över en kopp te efter maten en kväll. Jag frågade hur han såg på Buddha som tillflykt nuförtiden. ”Nuförtiden?”, kontrade han och menade väl, skulle det ha förändrats? Sedan sa han att Buddha för honom representerade idealet för människans upplysning (”The ideal of human Enlightenment”), som han alltid gjort.
Det var knappast förvånande men kändes uppfriskande – och det sätt han sa det på, en mogen tillit. Givetvis är det så! Det Buddha uppnådde kan även du och jag uppnå. Alla kan bli upplysta, vi har denna potential inom oss. Det viktigaste av allt som en Buddha är för en buddhist är troligtvis just detta – en förebild, som visat att det går – som öppnat dörren till ”det odödliga” och som gett oss en väg och lära att själva vandra ditåt.
Till sist frågade jag Subhuti, som 1989 invigde mig i orden och gav mig mitt buddhistiska namn. Han svarade att han tänkte på tre saker, att Buddha stod för tre saker: Buddha som person, den historiska personen; Buddha som lärare, och sist Buddha som ideal för alla. Detta sammanföll ganska väl med mina egna tankar, men det var intressant att Subhuti tog upp Buddha som lärare separat.
Vi kommer alltså tillbaks till Buddha, den person som levde i norra Indien för ca. 2500 år sedan. Innan upplysningen hette han Siddhartha och Gautama var hans familjenamn. Efter en omskakande existentiell kris gav han sig av hemifrån och sökte svar på de frågor som plågat hans sinne. Så småningom fann han också svaren i den omvälvande upplevelse som gjorde honom till Buddha, ”den upplyste”. Och efter att ha smält och integrerat detta uppvaknande en tid, gav han sig av för att visa andra hur de kunde nå samma uppvaknande. Inte nog med att han lyckades, utan snart fanns det drygt sextio upplysta – ett överväldigande resultat – som han strax sände iväg att förmedla sanningen, för allas välfärd och bästa. De följande drygt fyrtio åren av sitt liv tillbringade han med att förmedla sin upptäckt och lära, sin Dharma. Han grundade också en gemenskap, en Sangha, som fortsatt hans arbete fram till idag.
När vi läser om Buddhas liv, t.ex. i palikanon, eller får det förmedlat genom andra, får vi kanske inte så många exakta biografiska detaljer men vi får ändå en ganska tydlig bild av Buddha som person. Av hans många goda egenskaper är det några som framträder starkare för mig, just nu. Det är hans obändiga självförtroende, hans oräddhet, hans visdom och hans vänlighet (hans kärlek och medkänsla).
hans självförtroende
När Sangharakshita en gång blev tillfrågad vilken egenskap han ansåg var den främsta hos Buddha svarade han: hans självförtroende. Buddha hade en total tillit till sin väg. Han gick vidare och erkände sina misstag när det behövdes – vilket han gjorde flera gånger. Genom hela sitt liv verkar han ha gett uttryck för ett obändigt självförtroende. Det är klart, när man avlägsnat allt hat, all girighet och all okunnighet, då är man nog ganska självklar och säker.
Han var inte rädd att gå mot strömmen, att följa sin andliga intuition och pröva sig fram. När han väl nått fram och blivit upplyst, visste han vad som verkligen hjälpte och ledde framåt på vägen mot upplysning och vad som inte gjorde det – vad som ibland kanske var rena återvändsgränder.
Självförtroende är något som vi själva inte alltid har ett överflöd av, men det är en av de viktigaste egenskaperna man behöver i det andliga livet, i livet överhuvudtaget. Ett bristande självförtroende är ofta något som håller oss tillbaka. Ytterst sett är det en bristande tillit till verkligheten, till Dharma. Vi tvekar och undrar om vi kan. Alla andra tycks kunna meditera och bli koncentrerade och absorberade, men inte vi. (Varför tror vi att vi är så unika just i detta avseende?) Om jag anstränger mig, så vet jag att det kommer att ha en effekt och jag vet att det redan haft en effekt i mitt utövande.
hans oräddhet
En av våra värsta fiender i livet är rädsla, för allt möjligt, men ytterst kanske en rädsla för att försvinna eller för att dö. När man ser på Buddha verkar han helt och hållet ha övervunnit sin rädsla. Det fanns dock en tid då han upplevde rädsla, innan upplysningen, och han berättar hur han bemötte den. Om han gick och ansattes av rädsla fortsatte han att gå, om han satt fortsatte han att sitta o.s.v. Han lät den helt enkelt skölja bort av sig själv, som den gör om vi inte ger den energi eller underbygger den med falska föreställningar.
En välkänd historia är den där han konfronterar massmördaren Angulimala, vars namn betyder ”fingerhalsband”. Han hade fått den makabra idén att han skulle mörda hundra människor och när han mördat någon, tog han ett av deras fingrar och trädde det på sitt halsband. Historien berättar hur Buddha ger sig av och ensam möter Angulimala i skogen. Med hjälp av lite magiska krafter lyckas han först förbrylla Angulimala och sedan öppna hans ögon inför hur han lever och konsekvenserna av sitt handlande. Angulimala blir en lärjunge och så småningom även upplyst. (Det är en fascinerande historia och ett värdigt inlägg i debatten om fängelsevård.)
Eftersom Buddha hade gått bortom det krampaktiga fasthållandet vid ett ego, den yttersta orsaken till all rädsla, kunde han orädd möta vilken situation som helst. (Om man dessutom har magiska krafter att ta till, behöver man ju knappast bekymra sig.)
hans vishet
När Buddha mötte folk såg han vad de behövde, han såg vilka mentala villkor de levde under och som orsakade dem lidande. Han såg också hur de kunde befria sig och gå vidare i sina liv. En av de mest välkända och mest återgivna historierna är den om Kisagotami. Hon hade förlorat sitt barn, sitt enda barn och dessförinnan även mist sin make. Kisagotami var alltså utom sig. Hon hade mist förståndet och vandrade yrande omkring och bad folk att hjälpa henne få liv i sitt barn. Så småningom hänvisar folk henne till Buddha, som ser hur det är fatt. På ett skickligt sätt leder han henne gradvis till att upptäcka hur döden drabbar alla, att det inte finns någon bot. Att man måste acceptera, släppa taget och gå vidare. Kisagotami förstår och blir en lärjunge till Buddha och sedan även upplyst. Det är en historia med stor medkänsla, som säger en hel del i dessa katastroftider.
hans vänlighet
När Buddha låg inför döden blev Ananda, som varit hans följeslagare under 25 år, ledsen. Det sägs att Ananda ännu inte var upplyst, att han skjutit på det för att vara Buddha till hjälp. Nu står han en bit bort från Buddha och gråter. Sorgsen reflekterar han att nu ska Buddha gå bort. Det är inte rättvist: ”Han som är så vänlig.” (“He who is so kind.”) Det är de ord han väljer, som sammanfattar hans intryck av Buddha: han som är så vänlig. Av alla egenskaper är det Buddhas vänlighet, hans medkänsla som lyser starkast för Ananda.
Buddha som ideal
Att ta sin tillflykt till Buddha – att ha Buddha som ideal – innebär att man inser att man själv kan bli upplyst och att man gör ett åtagande att sträva för att också göra det. Samtidigt är det ett utforskande, i Buddhas anda. Vi måste pröva oss fram, förnuftigt och med hänsyn till våra behov som människa, och med vägledning från de visa, de som har mer erfarenhet av läran och vägen än vi själva.
Det här vara bara några reflektioner om Buddha. Det finns många fler: Hur undervisade Buddha? Hur är det med den där ”buddhanaturen” och andra buddhor, både historiska och arketypiska? Hur går det till när man mediterar över Buddha och hans egenskaper? Men de får vänta.
När man tar Buddha som sitt ideal, förändrar det också hur man ser på världen och andra. Om jag kan bli upplyst, kan också alla andra bli det. En radikal tanke, som hjälper oss att se andras potential, deras positiva egenskaper – istället för att ofta uppehålla oss vid deras brister och fel.
Viryabodhi
(januari 2005)
(Denna artikel publicerad först i nr 1 av Buddhism-nu.)
Rekommenderad litteratur
Gautama Buddha, The life and Teachings of the Awakened one, Vishvapani Blomfield (Quercus, London, 2011)
Buddha, Karen Armstrong
The life of the Buddha, Nanamoli (Buddhist Publication Society, Kandy)
Before he was Buddha, Saddhatissa
Vem är Buddha? av Sangharakshita (Bodhi-förlaget, 2014)
www.accesstoinsight.org – är en rik källa till palikanon