kapitel 5 – De andligt omogna

60 Lång är natten för den vakne, lång är milen
för den reströtte. Lång är färden (genom upprepade liv)
för de andligt omogna som inte känner till
den äkta sanningen (saddhamma).

61 Om den som söker (sanningen) och inte finner
någon som är mer utvecklad än sig själv eller (i alla fall)
lika utvecklad som sig, låt henne bestämt leva ett solitärt liv.
Det finns (för henne) ingen vänskap hos de andligt omogna.

62 De andligt omogna besvärar sig med (att tänka):
”Jag har söner, jag har rikedomar.” Han äger inte ens
sig själv; hur då söner? och rikedomar?

63 Den andligt omogne personen som inser
sin omognad är till den graden mogen;
den andligt omogne som tror sig vara mogen,
han anses verkligen omogen.

64 Även om den andligt omogne i ett helt liv
tjänar en som är andligt mogen, innebär det inte
att han för den skull känner sanningen, liksom skeden
inte känner smaken av soppan.

65 Om den vise personen vistas med en som är
andligt mogen, så förnimmer han snabbt sanningen,
liksom tungan omedelbart smaken av soppan.

66 Den andligt omogne lever, utifrån sin okunskap,
som en fiende till sig själv, och begår oskickliga
gärningar, vilka får bittra konsekvenser.

67 Den gärning man utfört är inte god om man
ångrar den när den väl utförts, (och) om man lider
av dess konsekvenser (följder) med tårögt ansikte och klagan.

68 Den gärning man utfört är god om man inte
ångrar den när den väl utförts, (och) om man tar emot
dess följder med glädje.

69 Så länge synden (det onda) ännu inte mognat, tänker
den andligt omogne att den är ljuv som honung; (men)
när synden väl mognar lider den andligt omogne
av sin egen olycka (’downfall’).

70 Även om en andligt omogen person, i månader,
skulle äta sin mat med spetsen av (det heliga) kusa-gräset,
skulle hans värde inte kunna jämföras med de
som har skådat sanningen.

71 Synden (Det oskickliga) som man begått bär inte frukt
på en gång, till skillnad från mjölken som flödar direkt
(från spenen). Den förföljer den andligt omogne
liksom elden, dold av aska, bränner honom
(endast efter en tid).

72 Den andligt omogne personen erövrar
(teoretisk religiös) kunskap men blott till
sin egen nackdel; den förstör hans högre natur
samtidigt som den splittrar hans huvud.

73 Den andligt omogne önskar sig oförtjänt
ett gott anseende, ära bland sina vandringsbröder,
inflytande över monastiska institutioner, och respekt
från familjerna (som bor) runtomkring.

74 ”Låt både hushållarna och de som gett sig av
(från hushållslivet) samtycka till vad jag gjort; låt dem
vara mig underdånig i allt de gör, smått som stort.”
Sådan är den andligt omognes önskan, (vilket leder till att)
hans girighet och villfarelse ökar.

75 Det som leder till (världslig) vinning är en sak;
vägen som leder till nirvana är något helt annat.
När han förstår detta, låt vandringsmannen,
lärjungen till Buddha, inte glädja sig över
respektabla hälsningar, utan istället vistas ensam.

kapitel 6 – De andligt mogna

76 Om man skulle träffa en människa med förståelse
som pekar på ens fel och tillrättavisar en,
som om de visade på en (dold) skatt. En sådan
andligt mogen person ska man umgås med,
att umgås med en sådan är gott, inte av ondo.

77 Låt honom instruera, låt honom råda,
låt honom stävja ociviliserat uppförande,
(då blir frukten att) han uppskattas av de goda,
men är avskydd av de dåliga (onda).

78 Umgås inte med onda vänner; umgås inte
med låga personer. Umgås med andligt mogna
personer; umgås med de yppersta människorna
(purisuttama-s, ’superior men’).

79 Den som tillägnat sig sanningen lever lyckligt
med klarseende sinne. Den andligt mogne
personen gläds åt sanningen som de ädla
gjort känd (ariya-s).

80 Bönderna leder vatten [i kanaler];
pilmakare riktar sina pilar;
snickare formar i träd; de andligt
mogna disciplinerar sig själva.

81 Precis som en bastant klippa inte kan rubbas av vinden,
likadant är den andligt mogna personen oberörd
av beröm och klander.

82 När den andligt mogne hör sanningen
om saker, vinner han/hon insikter
precis som en djup sjö plötsligt blir klar och stilla.

83 De sanna (människorna) ger upp allting; de goda
talar inte om att önska sinnesnjutningar. När han berörs
av njutning ena stunden och smärta nästa,
blir den andligt mogne varken upprymd eller nedstämd.

84 Inte för egen skull, inte heller för andras,
bör man önska sig söner [alt. barn], rikedomar eller ägor;
man bör inte önska sig framgång genom orättfärdiga medel.
Den (som beter sig på det viset) är etisk, vis och rättfärdig.

85 Det finns få människor som kommer till
den andra stranden. Vanligt folk jagar fram
och tillbaka på den här sidan.

86 De som följer den välförmedlade sanningen
om hur saker förhåller sig och som önskar nå
den andra stranden, (de) kommer att gå genom
Dödens rike, så svårt att gå bortom.

87 Den andligt mogne ger upp mörka vägar
och odlar de ljusa. När han kommer från hemmet
till det hemlösa (livet) lever han i ensamhet,
så svår att njuta av.

88 Genom att ge upp att glädjas åt sinnesnjutningar
ska den andligt mogne, den som inte-har-några-ägodelar,
rena sig från mentala fläckar.

89 De som har fulländat träningen i upplysningsfaktorerna
och som, fria från gripande, gläds åt att ge upp bindningar,
dessa opartiska [bias-free] och strålande har blivit kylda (nibbuta)
även i den här världen (d.v.s. i detta livet).

Dhammapada, kapitel 5–6 (Sangharakshitas version, till svenska av Viryabodhi. )