(1949)
av Sangharakshita
Han gick
framför mig genom kvällsluften
med saffransfärgad dräkt
och en gänglig solbrun skuldra
och en lång blå skugga.
Jag såg honom gå tills han
försvann runt en krök i vägen.
Den västliga gyllene solen brann
och alla trädtoppar glödde.
Med en sådan kraft kom
solnedgången denna dag
att honom som vandrat likt en flamma
framför mig på vägen
jag helt glömt bort. Stjärnorna
på himlen liknade silverduvor
som satt sig på trädens grenar
– jag trodde att jag drömde.
Sen, när jag kom runt kröken
där han tidigare gått,
när likt facklor alla träden brann
såg jag vid foten av ett träd
honom på en gräsfläck sitta,
stadig i någon högre sfär.
På hans stilla kropp och fridfulla
anlete, lyste fullmånen, hel och stark.
Ljudlöst och stilla,
med andan i hals, smög jag mig när
och ändå – så fridfull han var –
jag ingen rädsla kände alls.
En stillhet jag aldrig tidigare sett
vilade över hans lugna anlete.
Det lockade mig som en ungmös charm
älskaren till hennes dörr.
Det ljus han såg kunde inte jag se
men ändå verkade det lysa
så vackert på hans ansikte,
skönare än solljus på snö.
Till sist vände jag om och välsignade
den kvinna som fött honom
och visste, att där i sanning
fanns vila och frid för alla på jorden.
(översättning Viryabodhi, sommarretreaten, juni 2000)
Du kan läsa fler dikter på Sangharakshitas hemsida, bland annat ladda ner hans Complete Poems 1941/1994.
