en sång av Milarepa
Detta är ett behagligt ställe, en plats med berg och skogar.
På bergsängarna blommar blommor;
i skogarna dansar de svajande träden.
Det är en lekplats för apor.
Fåglar sjunger melodiskt,
bin flyger och surrar,
och regnbågar kommer och går, från morgon till kväll.
På sommaren och vintern faller ett mjukt regn,
och dimma väller upp under höst och vår.
På detta behagliga ställe bor jag, Milarepa, glad och lycklig,
och mediterar på sinnets ”upplysande tomhet”.
Å, lycklig är mängden av manifestationer.
Desto mer upp-och-ner, desto mer glädje känner jag.
Lycklig är kroppen utan ond karma,
i sanning lycklig är de otaliga villfarelserna.
Ju större rädsla desto större lycka känner jag.
Å, vilken lycka när känslor och passioner dött ut.
Ju större oro och passioner,
desto mer kan man vara blid och nöjd.
Vilken lycka att vara fri från krämpor och sjukdom;
vilken lycka att känna glädjen och lyckan i att vara hel.
Vilken lycka att leka med kroppens rörelser
med kraften frigjord av yoga.
Att hoppa och springa, att dansa och skutta,
är ännu större lycka.
Vilken lycka att sjunga segerns sång;
vilken lycka att mässa och nynna,
att tala och sjunga högt är ännu mer glädjefyllt.
Lyckligt är sinnet, stärkt och säkert,
dränkt i helhetens värld.
Den högsta lyckan av alla
är när ens inneboende styrka spontant uppstår.
Lyckliga är mängden av former och mängden av insikter.
Som en välkomstgåva till mina trogna elever
sjunger jag om yogins glädje och lycka.
(från ”The Hundred Thousand Songs of Milarepa”, s. 74, översättning Viryabodhi)