(I det förra kapitlet, om Vajrapani, tittade vi på de olika negativa mentala vanorna man måste bryta igenom för att kunna uppnå transcendental insikt. Den här insikten är något man upplever bortom tid och rum. Buddhistiska lärare anammar därför den åsikten (vilket även en del västerländska filosofer gör) att tiden är en funktion av medvetandet. Låt oss därför ta ett steg ut ur tiden, åtminstone i fantasin, ut i den tidlösa och gränslösa blå rymden …)
______
I den rena blå himlen finns ett stort vitt moln. Molnet består av ljus, precis som allt annat i denna inre värld. Genom att blott titta på det fylls vi av frid. På något vis utstrålar det vänlighet.
Mitt i detta stora vita ljus finns det ett par blå ögon, som tittar nedåt. Det är de skönaste ögon som världen någonsin sett. När vi ser in i dessa safirblå ögon lägger vi märke till ett antal scener som speglas i dem. Vi ser kvinnor i smärta föda fram hoppets nya generationer och efter en tid ser vi dessa hopp släckas på sin dödsbädd, lika hjälplösa som då de föddes. Speglade i dessa ögon ser vi arméer som marscherar iväg i pomp och ståt, och återvänder i sargade led, bärande på sårade och döende. Där finns människor med djurhudar och stora klubbor, människor med brynja och dragna svärd, människor med kakiuniformer och gevär, tekniker med vardagliga kläder som tittar på skärmar och trycker på knappar. Där finns lerhyddor och storstäder. Där finns älskande förenade, älskande separerade och älskande som hatar varandra. Speglingarna fortsätter i all oändlighet. Ju mer vi ser, desto mer verkar de upprepa sig. Ansiktena förändras, landskapen skiftar, men där finns alltid födelse, byggande, nytt hopp, ett kortvarigt blomstrande, … sedan försvagande, undergrävande, destruktion – ålderdom, sjukdom, död.
Speglingarna blir suddiga, likt bilder som speglas i en orolig sjö. Tårar formas, likt dagg, i dessa utsökta ögon och faller i två strida strömmar. De faller mot jorden, där de bildar två dammar. De flödar oupphörligt som ett gensvar på det lidande som speglas i de tårfyllda ögonen. Gradvis bildas en stor sjö av tårflödet. Sakta rör sig vattnet i sjöns mitt av något som stiger upp från dess djup. Ur den tårfyllda sjön stiger en oändligt vacker pastellblå lotusblomma upp. En ström av tårar faller ned i lotusblommans mjuka mitt och omvandlas till en vit fullmåneskiva.
Precis ovanför månskivans yta framträder sakta ett jadegrönt ljus. Konturerna för ljuset blir allt tydligare, utan att för den skull bli solida. Vi beskådar en bodhisattvas födelse, som också är en prinsessa, en gudinna.
Hon är till färgen jadegrön, klädd i en regnbågsfärgad kjol, med ett meditationsband runt kroppen. Hon är smyckad med ädelstenar, i halsband, armband, ankelkedjor, örhängen och bär en tiara av ädelstenar. Hon sitter i meditationsställning, med den vänstra foten vilande mot lotusblomman. Hennes högra fot tar ett gracilt steg framåt och möts av en liten pastellblå lotusblomma som höjer sig ur sjön, för att erbjuda ett fotstöd. Hennes högra arm sträcker sig nedåt och handryggen vilar mot det högra knät, och handen är öppen i den högsta givmildhetens mudra. Hennes vänstra hand håller hon framför hjärtat, med handflatan utåt, tummen och ringfingret rör vid varandra, så att de andra tre fingrarna pekar uppåt. Denna mudra ger beskydd och oräddhet, genom att åkalla de tre juvelerna. Tummen och ringfingret håller delikat i en lotusstjälk, som skruvar sig uppåt och vecklar ut sig till tre blommor vid hennes vänstra axel. Där finns en knopp, en halvt utslagen blomma och en fullt utslagen och öppen blekblå blomma. Hon är sexton år gammal, har vågigt svart hår och är oerhört vacker.
När denna magiska födelse är fullbordad, öppnas hennes jadegröna ögonlock för första gången och avslöjar två fulländade blå ögon, identiska med de hon föddes ur. Hon ser ut över världen och den tårfyllda sjön och sedan upp mot det stora vita molnet, medkänslans moln, högt ovan henne. Hennes ansikte spricker upp och öppnar sig i ett leende av sådan skönhet och ömhet att hela världen skälver av glädje.
Från hennes hjärta börjar ljusstrålar flöda fram. De strålar genom medkänslans regndroppar, som fortfarande faller runtomkring henne, och bildar en myriad av regnbågar, som dansar och spänner ut i alla riktningar. Varje regnbåge viskar något. Som luftburna budbärare bär de på ljudet som kommer från hennes hjärta. De viskar till sjöns oroliga vatten, som stillas och lägger sig till ro. De viskar till de fallande tårdropparna, som vänder om och förvandlas till värdefulla offergåvor riktade till medkänslans moln högt ovan dem. Regnbågarna viskar sina ljud till universum, till dig och mig. Och ljudet är om tare tuttare ture svaha. Det är den vackra gröna prinsessans mantra. Det är början till slutet för allt vårt lidande.
_______
Vi har bevittnat bodhisattvan Taras födelse. Traditionen säger att hon föddes ur medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvaras, tårar när han skådade lidandet i världen. Eftersom hon föddes ur Avalokiteshvaras tårar, hänvisar man ibland till henne som ”medkänslans kvintessens”. Hon är medkänslan när den är som mest öm och innerlig.
När vi möter Taras vackra figur, upplever vi kanske även upplysningen i dess mest tillgängliga form. Tara är särskilt lätt att närma sig. Den lotus som hon sitter på växer ur en damm på jorden, men när vi talar om upplysningen i dess mest tillgängliga form, måste vi tolka detta poetiskt.
(från Meeting the Buddhas, Green Tara – the quick way to wisdom, Vessantara, Windhorse Publications (1993), s. 171-172. Numera finns denna text i A guide to the Bodhisattvas, Vessantara, Windhorse Publications (2008); översättning Viryabodhi)
