Den vardagliga praktiken av Dzogchen

av Dilgo Khyentse Rinpoche

Den vardagliga praktiken i Dzogchen är helt enkelt att odla en fullständig öppenhet och acceptans – en öppenhet inför alla situationer, oavsett vilka. Vi ska inse att öppenhet är en lekplats för våra känslor och försöka relatera till andra utan dolda avsikter, utan önskan att manipulera eller att bli artificiella. Vi ska uppleva allt till fullo. Vi ska aldrig dra oss tillbaka, som ett murmeldjur som gömmer sig i sin håla. Den här praktiken frigör en oerhörd energi, som vanligtvis är bunden av vår upptagenhet med att hålla fixerade referenspunkter. Att hålla på med referenspunkter är precis det sätt vi drar oss tillbaka från direkt upplevelse i våra vardagsliv. Att vara närvarande i stunden kan till en början ge upphov till rädsla. Men om vi välkomnar förnimmelsen av rädsla med total öppenhet, så skär vi igenom de barriärer som våra känslomönster skapat. När vi ger oss i kast med praktiken att upptäcka rymd (rymlighet) ska vi odla en känsla att riktigt öppna oss inför hela världen. Vi ska öppna oss själva helt naturligt och enkelt och med ett naket sinne. Det här är den kraftfulla och ordinära praktiken att släppa själv-beskyddets mask. I vår meditation ska vi inte skilja mellan perception och perceptionsfält. Vi ska inte bli likt en katt som vaktar på en mus. Vi ska inse att syftet med meditation inte är att gå ”djupt in i oss själva” eller att dra oss tillbaka från världen. Praktiken bör vara fri och icke-begreppslig, obunden av introspektion och koncentrat.

Ofantlig självlysande visdomsrymd, utan härkomst är vårt väsens grund – början till slutet för vår villfarelse. Närvaron av medvetenhet i det ursprungliga tillståndet har ingen tendens mot uppvaknande eller icke-uppvaknande. Denna väsensgrund som kallas ursprungligt sinne är källan ur vilken alla företeelser uppstår. Den är känd som den stora modern, alla potentialers sköte i vilket alla saker uppstår och löses upp – naturligt, fulländat i sig själv och helt och hållet spontant. Alla detaljer hos  företeelser är fullständigt klara och tydliga. Hela världen är öppen och obehindrad – allt genomströmmar ömsesidigt vartannat. När man ser alla saker nakna, klara och fria från hinder, finns det inget att uppnå eller inse. Fenomenen visar sin natur på ett naturligt vis och är naturligt närvarande i en tidsöverskridande medvetenhet. Allt är naturligt fulländat precis som det är. Alla fenomen visar sig på sitt unika vis och som del av det ständigt föränderliga mönstret. Dessa mönster vibrerar av mening och innebörd i varje ögonblick; ändå finns det ingen särskild betydelse att fästa vid sådana innebörder, förutom i det ögonblick då de visar sig. Det här är de fem elementens dans där materia är en symbol för energi och energi en symbol för tomhet. Vi själva är en symbol för vår egen upplysning.

Utan någon som helst ansträngning är befrielse eller upplysning redan här. Den vardagliga praktiken av dzogchen är helt enkelt livet som sådant. Eftersom det outvecklade tillståndet inte finns, finns det ingen anledning att uppföra sig på något särskilt vis eller att försöka uppnå något bortom eller utöver det du faktiskt redan är. Det ska inte finnas någon känsla att man strävar mot att nå något slags ”fantastiskt mål” eller ett ”avancerat tillstånd”. Att sträva mot ett sådant tillstånd är neurotiskt; det bara betingar oss och dess syfte är att hindra sinnets fria flöde.

Vi ska också undvika att tänka på oss själva som en värdelös person – vi är naturligt fria och obetingade. Upplysningen är inneboende och det saknas ingenting. När vi ägnar oss åt meditationspraktik ska vi känna att det är lika naturligt som att äta, andas och bajsa. Det ska inte vara något speciellt eller formellt, tyngt av allvar och bister beslutsamhet. Vi måste inse att meditation överskrider ansträngning, praktik, mål och dualismen mellan befrielse och icke-befrielse. Meditation är alltid idealisk; det finns ingen anledning att rätta till något. Eftersom allt som uppstår helt enkelt är sinnets lek, finns det ingen otillfredsställande meditation och inget behov av att bedöma tankar som bra eller dåliga.

Därför ska du bara sitta. Du ska helt enkelt stanna på din egen plats, i ditt eget tillstånd, precis som det är. Glöm självmedvetna känslor, du behöver inte tänka ”jag mediterar”. Din praktik bör vara utan ansträngning, utan anspänning, utan försök att kontrollera eller tvinga, och utan att du försöker bli ”fridfull”. Om du upptäcker att du stör dig på något av dessa sätt ska du sluta meditera och helt enkelt slappna av och vila en stund. Sedan återupptar du meditationen. Om du får ”intressanta” upplevelser antingen under eller efter meditationen ska du undvika att göra något med dem. Att ägna tid åt att tänka på upplevelser är helt enkelt en distraktion och ett försök att vara onaturlig. Dessa upplevelser är helt enkelt tecken som uppstår i praktiken och ska ses som övergående fenomen. Vi ska inte försöka återuppleva dem, för det skulle bara förvränga Sinnets naturliga spontanitet.

Alla fenomen (upplevelser) är totalt nya och fräscha, fullkomligt unika och helt befriade från begrepp om det förflutna, det nuvarande och framtiden. Vi upplever dem i tidlöshet. Det jämna flödet av nya upptäckter, uppenbarelser och inspiration som uppstår i varje stund är en manifestation av vår klarhet. Vi borde lära oss att se vardagen som en mandala – den självlysande fransen av upplevelse som spontant strålar ut från vårt väsens tomma natur. De olika aspekterna av vår mandala är de vardagliga objekten i vår upplevelse, som är en del av universums lek eller dans. Genom denna symbolik avslöjar den inre läraren vårt väsens yttersta och djupa betydelse. Därför ska vi vara naturliga och spontana, acceptera allt och lära av det. Det gör det möjligt för oss att se (och uppskatta)  den ironiska och underhållande sidan av händelser, som vanligtvis irriterar oss. I meditationen kan vi se illusionen av det förflutna, det nuvarande och framtiden – vår upplevelse blir till ett kontinuerligt nu (och närvaro). Det förflutna är bara ett opålitligt minne vi har i det nuvarande. Framtiden är bara en projektion av våra nuvarande föreställningar. Det nuvarande slinker mellan fingrarna så fort vi försöker gripa om det. Så varför bry sig om att försöka skapa en illusion av fast grund? Vi borde befria oss från de förutfattade meningar och nuvarande minnen vi har av meditation. Varje ögonblick i meditation är fullkomligt unikt och fyllt av potential. I sådana stunder blir det omöjligt för oss att bedöma meditationen i relation till tidigare erfarenheter, torra teorier och tom retorik. Att helt enkelt kasta oss direkt in i meditation varje ögonblick, med hela vårt väsen, befriade från varje tveksamhet, upphetsning och utledsenhet – det är upplysning.

(översättning Viryabodhi)