Den här berättelsen översatte jag också på min ensamretreat. Jag tycker särskilt om att Subhuti stannade upp utanför varje hus han tiggde sin mat från, och riktade metta (kärleksfull vänlighet) till alla som bodde där. Han gjorde med andra ord metta bhavana, kanske en kort version. Vilken grej och vad attraktivt. Och vem skulle inte vilja ge mat till en sådan munk…?
Subhuti
från Theragatha 1
Subhuti föddes i Savatthi som son till den rike mannen Sumana och yngre bror till Anathapindika.
Vid den tiden hade mästaren kommit till världen. Han vandrade omkring och gjorde sin lära känd för människor, och hade kommit till staden Rajagaha. Där hade olika folk skänkt honom Bambuslunden och flera andra ställen där han själv och hans munkar kunde bo från tid till annan. Denna gång bodde den upphöjde i Sitalunden en liten bit utanför staden.
Den rika köpmannen Anathapindika kom då från Savatthi med varor som han ville sälja och tog in hos en köpman i Rajagaha som var hans gode vän. Där fick han höra Buddha tala och besökte honom därefter i Sitalunden. Redan första gången han fick höra Buddha tala blev Anathapindika övertygad om hans lära och nådde det stadie som kallas ”en som gått ut i strömmen”. Han bad också mästaren att besöka honom i Savatthi. Där lät han bygga hus för mästaren och hans munkar, och även på jämna mellanrum mellan Rajagaha och Savatthi. Utanför Savatthi köpte han för en väldig summa en park av prins Jeta och lät där bygga bostäder för mästaren och munkgemenskapen.
Den dag då parken blev överlämnad som gåva till mästaren fanns Subhuti där, tillsammans med Anathapindika och lyssnade på Buddhas ord. Subhuti blev så pass övertygad om Buddhas lära att han lät sig bli ordinerad som munk. Först specialiserade han sig i två avsnitt av munkreglerna. Därefter fick han sig tilldelat ett meditationstema och gick till skogs för att praktisera. Han koncentrerade sig på kärleksfull vänlighet (metta) och hans insikt blev så djup att han blev en arahant, vilket betyder att han nådde fram till fullt uppvaknande.
Han började sedan att undervisa andra, eftersom mästaren också hade gått djupt in i kärleksfull vänlighet innan han började undervisa. Subhuti blev därför den främste av dem som levde i fred med världen. När han gick på sin runda för att ta emot allmosor brukade han fördjupa sig i vänliga tankar till de som bodde i varje hus och först efter det han kommit ur sin metta-meditation tog han emot allmosorna. Då önskade han givarna allt gott. Därför blev han också räknad som den främste bland alla som förtjänade gåvor.
Efter detta förkunnade mästaren:
”Av alla mina elever och munkar är Subhuti den främste av dem som lever i fred med världen och den främste av dem som förtjänar gåvor!”
Efter det att denna ärevördige munk hade blivit en arahant och nått det högsta målet gav han sig ut på vandring i landet för att vara till hjälp för andra, och efter en tid kom han till Rajagaha.
Kung Bimbisara fick då höra att den här munken hade anlänt och han gick till honom, hälsade hövligt och sa:
”Stanna här, du ärevördige. Jag ska sörja för att du får någonstans att bo.”
Men så gick han iväg och glömde bort det hela. Eftersom munken inte fick någonstans att bo stannade han kvar under bar himmel. Med sina mentala förmågor gjorde han så att inget regn föll. Folk blev bekymrade över saken och gick till kungen, och förde fram sin klagan. Kungen undrade varför det inte föll något regn.
”Det kan vara så att den där munken bor under öppen himmel”, tänkte kungen och lät uppföra en lövhydda till honom.
”Den här lövhyddan kan du bo i, ärevördige,” sa han och bugade inför munken. Munken gick då in i den lilla hyddan satte sig ned på en sittkudde av gräs. Då började det regna, smått och lätt, inte som en störtflod. Munken ville lindra de bekymmer som torkan hade skapat för folk och försäkrade sig om att ingen skulle komma till skada, varken utifrån eller inifrån. Han uttalade sedan den här versen:
1. Min lilla lövhydda är tät
mot vind och oväder – låt det regna!
Fritt är mitt hjärta, och sinnet
viljestarkt. Låt regnet falla!
Den här versen blev munkens erkännande av den visdom han hade vunnit.
(Från ”Brødrenes sanger”, till norska av Kåre A. Lie och Tone Lie, Pax förlag. Oslo, 2006. Översatt till svenska av Viryabodhi.)