Min första respons på nyheten att Buddhism-nu blivit recenserad i ”Broderskap” (27 april 2009) var positiv, och jag kände mig lite smickrad att Sangharakshita skulle citeras från mitt svar om bön. Men – jo det kom ett litet men efter några dagar – hade recensenten verkligen förstått rätt, när hon citerat: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”
Skulle en läsare av Broderskap kunna tänka sig att: ”jag visste väl det, buddhister tror också!” Eller är jag bara misstänksam nu. Hur som helst, låt mig klarlägga några saker. I mitt svar (som finns nedan) framgår vad jag menar med att be i en buddhistisk kontext. Den avgörande skillnaden är ju att det inte finns någon skapargud – eller frälsare – i buddhismen och att det inte behövs. Inte heller har Buddha gjorts till gud av senare buddhister, som en del kan påstå eller undra; hur nu det skulle gå till. Om en buddhist därför skulle be, eller låt mig istället säga: om jag skulle be, vad skulle det innebära?
Det skulle innebära att jag vänder mig till en högre verklighet, i form av en buddha eller en bodhisattva, och helt enkelt ber om hjälp eller stöd. Denna morgon gjorde jag detta, på ett ordlöst vis, då jag vände mig mot Tara – medkänslans bodhisattva – och bad om stöd. Och hon fanns där, eller något fanns där – en känsla av mod, ömhet, medkänsla och klarhet. Andra människor kan vända sig till Dharma – alltså läran eller sanningen eller verkligheten, om man så vill – och be om stöd; som om Dharma har en påtaglig verklighet. Det är som om vi vänder oss till det som är sant, inom och utom oss, och öppnar oss för det, ber det om hjälp.
Men vad menar Sangharakshita när han säger att man ska bekymra sig om teologin efteråt? Förmodligen menar han att vi inte ska hämmas av ett gammalt kristet arv, och kanske en oro över skuld och straff etc. Att vi efteråt kan tänka ut hur det verkligen fungerar, över vad som händer, med oss och om något kommer till oss, hur vi ska förhålla oss till det. För min del och för många buddhister är det här ofta solklart och ingen gud – eller Gud – finns inblandad.
Behövde detta skrivas? Kanske det. Det var i alla fall en möjlighet att klarlägga något ytterligare i denna fråga, om bön. Egentligen vill jag själv undvika ordet ”bön” eftersom det är så laddat med en kristen betydelse, även om en del buddhister – främst tibetanska buddhister – använder ordet ganska friskt. Själv har jag aldrig känt mig bekväm med det eller ens känt behov att använda det, för att beskriva vad jag gör i min dharmapraktik.
_________
Recension av Maria Sollerman, publicerad i ”Broderskap”, nr 17, 27 april 2009. ”Broderskap” är en fristående tidskrift som ägs av Sveriges kristna socialdemokrater.
Buddhistisk tidning bär toleransens prägel
”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt”. Maria Sollerman har läst Buddhistisk tidskrift.
”Förekommer buddhistisk bön?” Frågan ställs i senaste numret av Buddhism-nu, nummer 1 2009, en tidskrift som har läsvärd inte bara för buddhister, utan för alla med en existentiell hållning som är vardagligt praktiskt. Temat i övrigt är ”Buddhism i väst”. Det innebär bland annat en artikel om tre amerikanska femtiotalsförfattare, vilka i någon mån introducerade buddhism i västerländsk tappning. Jack Kerouac, författare, Allen Ginsburg, aktivist och professor, och Gary Snyder, zenmunk och ekologins poetprofet, aktualiseras av Ronald Franklin, kulturjournalist och buddhist inom den tibetanska traditionen.
Religionshistoriker Katarina Plank plockar fram några böcker som ger inblick i svensk buddhistisk vardag. Hon lyfter också fram Kata Dahlström, ”Sveriges första buddhist” och socialdemokratisk agitator. Under tidigt 1900-tal debatterade Kata Dahlström för full religionsfrihet i Sverige.
”Det gäller att få folk att förstå att (buddhism) är en praktisk religion”, skriver Claes Malmberg, komiker och buddhist, i den nyligen utkomna ”Konsten att undvika nirvana”. Han intervjuas av Lisbeth Larsson, redaktör för ”Buddhism-nu”. Här poängteras också meditationens centrala roll inom buddhismen.
”Buddhism-nu” utkommer med fyra nummer per år. Årets utgivning var in i det sista osäker, men har möjliggjorts genom ekonomiskt stöd från privatpersoner. Tidskriften är fristående och ges ut i privat regi, men med en redaktionsgrupp av representanter från olika buddhistiska traditioner. Här finns en spännvidd i buddhistiska livstolkningar i en anda av tolerans och inte alls nödvändig likriktning.
Så hur är det nu med bönen? Den finns och den finns inte. Eller kanske är det som Viryabodhi, buddhist inom Västerländska Buddhistordens Vänner, uttrycker det när han citerar sin lärare Sangharakshita: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.”
Temat i det kommande numret är ”Buddhism och vetenskap”, därefter handlar det om psykologi och jämställdhet.
____________________
(Här är hela mitt svar på frågan om bön i buddhismen:)
Förekommer bön i buddhismen?
Viryabodhi
När man ska svara på denna eller liknande frågor, måste man först klarlägga vad frågan och begreppen betyder. Frågorna är alltid laddade med betydelser – ibland omedvetna antaganden – som är specifika för en viss religiös eller kulturell tradition. Det slår mig gång på gång hur omedvetna många är om just detta och därför som en följd tillskriver buddhismen begrepp eller företeelser som den inte har.
Vad är bön? Vad innebär det att be? I grund och botten handlar det väl om att be om hjälp. Men vem är det som ber om hjälp, hos vem och om vad? Relationen mellan människan och Buddha är fundamentalt annorlunda än den mellan människa och Gud i t.ex. kristendomen. Buddha ses mer som en äldre broder som stödjer sina yngre syskon (mänskligheten), eller som en lärare som pekar på vägen. Det är upp till oss att ta emot hans undervisning och praktisera vägen själva, att röra oss mot uppvaknande och medkänslans blomning. Buddha var blott den som upptäckte vägen dit först.
(Följande tre paragrafer fanns inte med i Buddhism-nu nr. 1, 2009, men jag har med dem här för ett fylligare svar.)
För att undvika missförstånd låt oss därför säga att det inte finns någon bön i buddhismen. Vad som finns är istället puja (både pali och sanskrit), som betyder vördnad. Det finns olika former av puja, från Buddhapuja i theravada till den mer sammansatta sjufaldiga pujan i mahayana och senare tradition. Det finns dessutom många oerhört vackra hyllningsverser till Buddha (och andra upplysta) i hela den buddhistiska traditionen. Pujans syfte är att väcka, odla eller helt enkelt uttrycka den tillit och vördnad man känner inför de buddhistiska idealen, som de framför allt förkropplsigas i de tre juvelerna: Buddha, Dharma och Sangha. Pujan ger mig tillgång till en rik flora av positiva känslor och sinnestillstånd.
För mig som praktiserande buddhist finns det ingen väsensskillnad mellan puja och meditation. Båda handlar om att närma mig det uppvaknade. Ibland har puja en mycket starkare effekt på mina sinnestillstånd än meditation, särskilt när jag gör puja med andra. I pujan kontemplerar man ofta Buddhas eller uppvaknandets egenskaper, eller speglar särskilda delar av vägen, som t.ex. bekännelse av fel och glädjas över förtjänster. Puja har också för mig alltid burit på eller öppnat upp inför en känsla av det obeskrivbara, det ofattbara – bortom orden och de medvetna begreppen.
Mantran är också en del av puja och ett mantra är nästan alltid förknippat med en särskild Buddha eller bodhisattva. Bilden eller statyn av en Buddha är en symbol i bild, som fångar något av det upplystas väsen. Ett mantra är på motsvarande vis en ljudsymbol, som uttrycker detta väsen eller dessa egenskaper genom ljud och recitation. Det vanligaste av alla mantra är Om mani padme hum, som finns inristat på sten eller tryckt på tyg i hela Himalaya. Mantrat är förknippat med medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvara (Chenresig på tibetanska). Egentligen finns det ingen bokstavlig betydelse för detta, såväl som för alla andra mantran. Deras betydelse är mer andlig eller transcendental. De är helt enkelt ljudsymboler för upplysta egenskaper. Beståndsdelarna bär ofta på en rik betydelse, men är ofta också en lek på Buddhans eller bodhisattvans namn. Padme betyder här lotus och lotusblomman är en allmän symbol för människans gradvisa uppvaknande. Mani betyder önskeuppfyllande sten och associerar till den djupaste mänskliga önskan, att alla levande varelser må bli fria från lidande och vakna upp (bodhichitta).
Finns det någon som helst plats för att be Buddha eller någon bodhisattva1 om hjälp? Vid ett tillfälle svarade min lärare Sangharakshita på denna fråga så här: ”Om du känner för att be, så gör det och bekymra dig om teologin efteråt.” Alltså, följ din intuition. Känner du ett behov att fråga om hjälp, så gör det och tänk sedan på vad det hela innebär, om Buddha eller någon annan faktiskt hjälper dig.
För mig är det viktiga att jag öppnar mig för något som är större än mitt lilla självcentrerade jag, när jag inte klarar av att lösa ett specifikt problem, inte förstår eller bara kämpar med mig själv. Genom att be om hjälp öppnar jag mig både inför något som är större än mig själv, och inför det som är större i mitt medvetande, men som jag inte lyckas öppna med vanliga rationella medel.
Ett fönster öppnas i mitt medvetande och en ny dimension strömmar in – som ren och frisk luft. Mina problem verkar då inte så oöverkomliga och jag känner en större tillit till min förmåga att vakna upp. Här är en vers till Tara (en kvinnlig bodhisattva som är kvintessensen av medkänsla), som jag skrev på en ensamretreat, 1996. Den bär på spår av både vördnad och ”bön”. Det kändes mycket meningsfullt och var till stor hjälp för mig att skriva och sedan vid olika tillfällenläsa den.
Till Tara
Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!
Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus
och en skinande vit matta av månljus.
Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.
Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.
Åh Tara,
du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.
Åh Tara,
visa dig inför mig.