I den viktiga mahayanasutran Den vita Lotussutran finns denna vackra beskrivning av Buddha och dharma, de är likt ett stort moln som regnar rikligt på allt och alla; och alla – vilket är av största vikt – och allt tar emot regnet och växer i enlighet med sin natur. Visst kan man tycka att Buddha är lite kaxig, om inte ganska säker på sig själv. I palikanon kan man också finna prov på detta obändiga självförtroende hos Buddha, men samtidigt bör vi påminna oss att den Buddha som talar i Den vita Lotussutran inte är densamma som talar i palikanon. ”Buddha” här såväl som i många andra mahayana-sutror är en sorts kosmisk buddha, utanför tid och rum; upplysningen som talar bortom ifrån. Hur som helst, efter denna lilla korta introduktion, kommer här ett utdrag (översatt av Lisbeth Hvarfner).
(bilden är från Dharmagiri, juni 2011)
Regnmolnet
”Det är likt ett stort moln
Som höjer sig över världen,
Och täcker allting överallt,
Ett ljuvligt moln fyllt av vatten;
Blixten flammar och bländar,
Åskan vibrerar i fjärran,
Bringar glädje och lättnad till alla.
Solens strålar är beslöjade,
Och jorden har fått svalka;
Molnet sänker sig och sprider sig,
Som om det kan fångas och samlas;
Regnet i det faller jämnt fördelat överallt
Kommer ned på alla sidor,
Rinner generöst i strömmar,
Genomsyrar landet.
På berg, i floder, i dalar,
I gömda skrymslen växer det
Plantor, träd och örter;
Träd både stora och små.
Skott av den mognande säden,
Vinrankor och sockerrör.
Närda blir de av regnet,
Berikade i överflöd;
Den torra jorden blir fuktad,
Örter och träd står i blom tillsammans.
Av ett och samma vatten,
Som utgår ifrån molnet,
Får växter, träd, snår och skogar,
Vatten allt efter behov.
Alla de olika träden,
Höga, mellanstora, låga,
Allt efter sin storlek
Växer och utvecklar
Rötter, stjälkar, grenar, löv,
Blommor och frukter med sina strålande färger;
Vart än det enda regnet når,
Blir allting friskt och skinande.
Allt efter sin kropp, form och natur,
Om stor eller liten,
Får det berikande (regnet),
Fast det är ett och detsamma,
Var och en att blomstra.
På samma sätt uppträder
Buddha här i världen,
Som ett stort moln,
Som fullständigt täcker allt;
Och när han kommit till världen,
Urskiljer han och förkunnar
För alla levandes skull
Sanningen i relation till alla lagar.
Den store helige, hedrad i världen,
Bland gudar och människor,
Och bland andra varelser,
Utropar runt denna världen:
”Jag är Tathagata,
Den mest ärade bland människor;
Jag uppträder i världen
Som detta stora moln,
För att berikande regna på alla
Förtorkade levande varelser,
För att lösa dem från elände,
För att nå fridens glädje,
Glädjen i den här världen
Och glädjen i nirvana.
Gudar, människor och varenda en!
Lyssna väl med sinnet.
Kom till mig, ni,
Se den oförlikneligt ärofulle!
Jag är den ärade i världen ,
Som saknar sin like.
För att ge varje varelse ro,
Kommer jag till världen,
Och till mängden av levande,
Förkunnar jag den rena lagen,
Mild som dagg;
Den ena och enda lagen
Om befrielse och Nirvana.
Med överskridande röst
förkunnar jag denna sanning,
Tar alltid den stora vagnen
Som mitt ämne.
På alla ser jag alltid
Och överallt rättvist,
Utan skillnad på person,
Eller med tanke på kärlek eller hat.
Jag föredrar ingen särskild,
Har heller ingen begränsning;
Som jag förkunnar för en person
Så förkunnar jag för alla.
Alltid förkunnar jag lagen,
Upptagen av intet annat;
Var jag går, kommer, sitter, står
Är jag aldrig trött på
Att sprida den rikligen på världen,
Likt det allt berikande regnet,
På hyllad och ödmjuk, hög och låg,
Laglydig och lagbrytare,
De med fulländad karaktär,
Och de med ofulländad,
Ortodox och heterodox,
Kvicktänkt och trögtänkt,
Rättvist fäller jag lagens regn,
Oförtröttligen.”