Det är en ren fröjd att arbeta med texten för nästa bok: Den outgrundliga befrielsen, teman ur Vimalakirti-nirdesa. Det är en kommentar av Sangharakshita på en viktig mahayana-text, som haft ett stort inflytande på Triratna och många i dess sangha. Det är en av mina absoluta favoritböcker av Sangharakshita.
Texten är översatt av Lisbet Hvarfner för ett antal år sedan och nu går jag igenom den för andra gången, för att kolla mot det engelska originalet, snygga till språket, rätta små fel, kolla fotnötter etc. För tillfället är jag inne på kapitel 4, Den transcendentala kritiken av religion – helt underbart. Jag skulle gärna citera, men väntar lite med det.
Bilderna nedan är på den engelska utgåvan och på Vimalakirti under en baldakin (en väggmålning från Mogaogrottorna i Dunhuang, Kina; tror att det engelska omslaget också härstammar från samma grottor.)
Marcus Lagerqvist arbetar med bilden till det svenska omslaget och det lär bli en nyskapelse värd att utforska och försjunka i …!
Här är ett utdrag från slutet av kapitel 4:
”När vi nu tittat lite närmare på några av de möten som lärjungarna och bodhisattvorna hade med Vimalakirti, borde det vara ganska tydligt vad huvudpoängen med det hela är. Vimalakirtis ”transcendentala kritik” påminner oss att hinayana är ett medel att nå ett mål. Mahayana är ett medel att nå ett mål. Buddhismen är ett medel att nå ett mål. Religion är ett medel att nå ett mål. Och målet är individens andliga utveckling.
Denna kritik har alltid varit en del av buddhismen. Buddha sa: ”Jag förkunnar Dharma med hjälp av bilden av en flotte.”[i] En flotte är användbar för att ta sig över vatten, men du skulle inte bära den med dig när du väl nått torra land. På samma vis är Buddhas lära användbar för att ta sig över samsaras vatten, men vi har ingen användning för den när vi nått den andra stranden, upplysningen. Det här betonas särskilt starkt i mahayana och kanske mest av allt i zen. Vi har japanska och kinesiska historier eller bilder som illustrerar detta. Till exempel hur den sjätte Patriarken river sönder Diamantsutran, eller historien om den vandrande munken som behövde bränsle för att han var frusen, och som högg upp och använde träbuddhastatyn i templet han vistades i. Och vi har mästaren berömda ord till sin lärjunge: ”Om du möter Buddha på vägen, döda honom!”
Det här är rätt så extrema och bisarra sätt att framhäva ett och samma budskap: buddhismen är bara ett medel att nå ett mål. Eftersom buddhismen alltid varit medveten om skillnaden mellan medel och mål, har den genom århundradena hållit sig andligt levande. Av samma skäl har den på det stora hela inte varit dogmatisk eller intolerant. Den har aldrig förföljt utövare av andra religioner. Och anhängarna av en viss buddhistisk tradition har sällan förföljt anhängarna av en annan.
Det måste ärligt sägas att andra religioner inte riktigt håller samma standard som buddhismen i detta avseende. De hjälper inte alltid individen att bli fri. De ser sig inte riktigt som medel att nå ett mål, på det sätt som buddhismen gör. De teistiska religionerna är speciellt hämmade av detta. De har ingen kritik av religion, varken transcendental eller någon annan; de har ingen självkritik. Det är därför nödvändigt att applicera den buddhistiska kritiken på dem, att vi får Vimalakirti att dyka upp. Och när vi gör det finner vi alltför ofta att andra religioner faktiskt inte alls är medel för individens utveckling. Granskningen blir av nödvändighet till en kritik.
En del människor tycker inte att man ska kritisera andra religioner än ens egen, eller att man inte ska kritisera religion överhuvudtaget. Men sådan kritik är oumbärlig för att vi ska upptäcka hinder för vår utveckling. Det är endast med hjälp av en sådan kritik som vi kan försäkra oss om att medlen för individens utveckling förblir medel och inte stelnar till självändamål.
Vi bör därför applicera samma granskning, till och med kritik, på varje företeelse som presenterar sig för oss som religion. Vi bör applicera den på kristendom, på buddhism, på hinayana, på mahayana och på vajrayana. Det är slående att Vimalakirti-nirdesa, en mahayanatext, visar upp bodhisattvornas ofullkomligheter. Det sker inte i någon av de andra välkända mahayanasutrorna; kanske det är en av Vimalakirti-nirdesas utmärkande uppgifter, att avslöja bodhisattvornas tillkortakommanden. De bodhisattvor vars beteende Vimalakirti kritiserar är av allt att döma inte arketypiska bodhisattvor; kanske är de novis-bodhisattvor. Senare ska vi se hur Manjushri (den främsta av alla arketypiska bodhisattvor) beskrivs som nästan fulländad.
Vi måste givetvis se till att vi applicerar kritiken på ett passande sätt; ibland är det mer passande att uttrycka uppskattning. En tumregel kan vara att först och främst applicera kritiken på oss själva. Om vi alla vände den transcendentala kritiken mot vår egen andliga praktik skulle det knappast finnas behov av en transcendental kritik av religion i allmänhet eller av vår egen religion i synnerhet. Vi måste vara försiktiga så att vi inte sparkar omkull stegen vi klättrar på – åtminstone inte förrän vi kan klara oss utan den. Vi behöver applicera denna kritiska granskning på varje övning vi gör – om det nu är meditation eller vördnadsövningar, läsandet av dharmaböcker eller lyssnandet till föreläsningar, våra hemförhållanden eller vårt arbete. Vi behöver hålla denna grundläggande fråga vid liv: hjälper det här mig att utvecklas? Vi får aldrig låta dessa saker bli till självändamål; de är medel att nå ett mål. Om vi kan hålla detta i åtanke så kommer vi själva att förkroppsliga religionens sanna anda, och samtidigt förkroppsliga den transcendentala kritiken av religion. Religionen kommer då hjälpa oss att bli fria. Och då kommer vi kanske att åtminstone få en försmak av den outgrundliga befrielsen.”
[i] Nanamoli, The Life of the Buddha, op. cit. s. 256.