Jag har nu varit i Guhyavajras stuga i fem dagar, sedan jag vistats 8 dagar i Auckland hos Taranatha och Samamati. Eter tre dagar i Auckland drabbades jag av en förkylning som jag nästan är helt fri från nu, men som begränsade äventyren i Auckland. Dessutom var Taranatha inte så välmående och vi beklagade oss båda för varandra, mer än en gång, om våra nedsatta tillstånd. Förhoppningsvis är vi i bättre form i mars då vi ses igen, då jag vistas en vecka till hos honom, innan återfärden till den norra hemisfären.
Det hade inte bott någon i stugan här sedan april 2012, så det var inte överraskande att en del behövde göras för att ”bo in mig”. Fast Mel, en vän till Guhyavajra, som bor i dalen nedanför har tittat upp lite då och då, tagit en kopp te och suttit och njutit av stillheten – som han själv berättade. Det har också varit en tid då jag fått träffa och lära känna en del av Guhyavajras vänner här, dels de som bor i dalen ca 45 minuters styv promenad ned, dels de som hjälper mig att installeras och som även ska serva mig med lite matleveranser, under tiden för den mer strikta ensamretreaten.
Sedan jag kom till stugan och Takaka, det lilla samhället ca 5 km bort, har jag tappat allt intresse för Internet, e-post, Facebook, nyheter, väder etc. – så där av sig själv. För de som känner mig vet att detta är en stor del i mitt vanliga liv och mitt arbete. Istället har jag, ganska naturligt och passande, funnit mig mer i stillhet, gradvis nedsaktande, med en allt större lust att bara vara, meditera, studera Dharma, pyssla lite när lusten faller på etc.
Givetvis har jag utforskat omgivningarna lite grand, även en vacker strand inte så långt från Takaka, men praktiska göromål runt stugan har begränsat utflykterna något. Men jag sörjer absolut inte det och ska nog hinna med lite fler utflykter innan hyrbilen ska lämnas tillbaka och den mer intensiva dharmapraktiken pockar på större utrymme.
Och hur är det att vara här, på andra sidan jorden från svenskars perspektiv?
Det känns bra och spännande, på ett lugnt vis. Det är mycket nytt, nya träd, nya fåglar och deras läten och sång (inte så mycket sång, en härlig liten fågel som heter Silveröga eller vitöga, eftersom den har en vit cirkel runt ögonen – ser lustig ut), och så klart nya zealändarna. Det är definitivt så att de sociala signalerna är annorlunda, men hur de är börjar jag bara sakta lära mig. De är generellt trevliga och glada, de bor ju i ett fantastiskt land. Och jag har blivit väl omhändertagen av Guhyavajras vänner, Nick och Barbara framför allt.
Takaka är ett trevligt litet samhälle med många turister om passerar igenom till traktens alla natursevärdheter, många slags äventyr. Här finns också i trakten flera alternativa ”communities” varav en del etablerades redan på 1970-talet. Idag har en av dem i Wanui Öppet Hus, vilket känns lockande.
Givetvis är det varmt, vilket jag börjat vänja mig vid. Nej, det här får räcka för denna gång.
Det kan mycket väl dröja ett tag innan jag dyker upp igen på denna blogg. Må ni alla må väl och trivas med er själva och er tillvaro, och göra små eller stora framsteg på vägen.
Med metta,
Viryabodhi
(Bilderna är på en utbränd tall i närheten av stugan och från Tata Beach.)
