Kategoriarkiv: Viryabodhi

exempel på översättningar…

Skjervasjön.

Under en ensamretreat på Skogly, ca. 1 timme norr om Oslo, i juni gjorde jag en del översättningar av pujor och texter. Bland annat fortsatte jag med att översätta Sangharakshitas översättning av Dhammapada; mer om det vid ett annat tillfälle. 

Här tänkte jag dela en Tillflyktsvers som Vessantara har skrivit och använt på retreater. I nästa inlägg delar jag en berättelse från Theragatha.


Tagande av Tillflykt

Medkännande Shakyamuni.
Som du har jag också sett synerna
av ålderdom, sjukdom och död.
Som du vet jag
att jag själv och alla de jag älskar,
kommer att åldras, bli sjuka och dö.
Som du har jag mött några få
som funnit ett visst mått av frid,
och liksom du,
ska jag ge upp det oädla sökandet/strävandet
efter det som inte kan ge sann lycka.
Som dina följeslagare,
genom alla sekel,
ska jag med hela mitt hjärta
istället följa det ädla strävandet
efter frid och frihet,
kärlek och visdom.
Så, från denna dag
tar jag min tillflykt
till dig Gautama Buddha,
till din oöverträffliga lära
och till gemenskapen hos dina följeslagare,
som öppnat visdomens öga.
Var vänlig och betrakta mig som din elev,
från och med denna dag,
för så länge jag lever.

av Vessantara

(översättning: Viryabodhi, juni 2015.) 

Motstånd och svårigheter i meditation

(från Kamnitsa, Estland, snapseedad.)

Den här följande texten började som ett underlag för en meditationskväll på Stockholms buddhistcenter 20 maj, men växte lite utanför sina ramar. Den består av både utförlig text och en del mer koncisa punkter, en del av vilka jag elaborerade om på själva kvällen. Hoppas du finner texten hjälpsam på något vis.

(27 april 2014 (och senare), Kamnitsa, sydöstra Estland.)

Vad gör du när det tar emot i meditationen? Vad gör du när inget tycks fungera, när du helst av allt vill resa dig och gå därifrån? Vad gör du när du upplever ett så starkt motstånd till att möta din upplevelse att hela kroppen protesterar, inte vill, spänner sig, och sinnet blir agiterat och rastlöst? Ja, vad gör man? I den här artikeln tänkte jag att vi tittar på och utforskar dessa områden lite grand, och ser hur vi kan bemöta och arbeta med dessa ofta ovälkomna gäster. Gäster som ändå alltid kommer till vår dörr och kliver på.
Låt mig börja med en dikt som du kanske är bekant med, ”Värdshuset” av Rumi, en välkänd och ofta citerad sufisk poet som levde på 1200-talet:

Värdshuset

Detta att vara människa är som ett värdshus. Varje morgon en ny ankomst. En glädje, en depression, en snålhet, ett ögonblick av medvetenhet anländersom en oväntad gäst. Välkomna och underhåll dem alla! Även om det är en skara sorger, som våldsamt sveper genom husetoch tömmer det på möbler. Behandla ändå varje gäst med respekt. Han kanske rensar digför någon ny glädje. Den mörka tanken, skammen, elakheten, möt dem alla vid dörren, skrattande, och bjud dem att stiga på. Var tacksam för vem som än kommer, för var och en har skickats dig som en guide från bortom.

Vad händer?
Svårigheter är en del av meditationsprocessen, hela integrationsprocessen i det andliga livet – ja, i hela det andliga livet kommer vi att stöta på svårigheter och obehagliga upplevelser. Så är det. Och ofta kommer det en dip, en smärtsam svacka, efter det vi haft en positiv upplevelse, kanske en ”peak experience”, högre medvetandetillstånd eller bara en stark meditation eller fin puja.

Givetvis har vi positiva upplevelser och tillit, och allt sådant, men här fokuserar jag på svårigheterna, som det är oerhört viktigt att vi har en positiv attityd till, helt avgörande. Vi har nog en tendens att inte tala så mycket om detaljerna i både svårigheterna och de positiva upplevelserna vi har i meditation och i dharmalivet.

När vi går vidare på den buddhistiska vägen, kanske redan direkt från början – fast då är vi inte riktigt redo att ta in dem – så stöter vi på sidor hos oss själva som vi tidigare undvikit, (som vi kanske ”lagt i malpåse”), kanske en smärtsam händelse eller en oförrätt, kanske till och med en väldigt tidig upplevelse i våra liv, som vi då inte kunde hantera eller ta hand om. Allt detta händer för de allra flesta. Och ibland är det tydligt vad som sker, vi får en klar känsla vad det handlar om, kanske minnesbilder kommer till oss – kanske vi även får doftminnen eller fysiska minnen – och vi förstår vad vi behöver göra eller vad det handlar om. Fast ibland tar det tid, ibland lång tid, och vi kan behöva söka hjälp, antingen ett praktiksamtal, eller att prata med en vän, eller också kan vi behöva söka professionell hjälp, kanske på inrådan av våra andliga vänner.

Men ibland kan det också vara så att vi inte har en susning av vad som pågår, utan det är snarare så att vi sitter fast i känslomässiga stormar, vi slits och dras hit och dit. Framför allt sitter vi fast och vi ser inte klart. Och ibland somnar vi av, t.o.m. somnar in, eller somnar bort ifrån vår upplevelse. Vi vill inte vara där, omedvetet alltså, och sinnet stänger av. På sätt och vis skyddar sinnet sig självt. Instinktivt. 

Och vid andra tillfällen kan vi vara helt vakna men känna hur kroppen spänner sig, ibland i välkända områden, i axlar och nacke, eller i rygg och mage, eller någon annanstans. Det är som om kroppen gör motstånd, men endast när vi mediterar. Har ni upplevt detta? Hur en smärta kommer fram i meditationen, kanske en stark spänning och smärta mellan skulderbladen (som många tycks uppleva någon gång i deras meditationskarriär, ofta på retreat). Men sedan när man slutar meditera så försvinner smärtan med ens – så märkligt. Så fort vi sätter oss för att meditera igen, eller en bit in i meditationen, så kommer smärtan tillbaka, som ett brev på posten. Vad är det som pågår?

Ibland har jag själv en annan upplevelse, jag börjar helt enkelt dra efter djupa andetag, och hela tiden känna att jag inte får nog med luft. Det är som ett djupt behov av djupa andetag, ett outsinligt behov. Det håller på och håller på, även utanför meditationen, när jag är mer medveten. Och det här kan hålla på i flera dagar, ibland, om jag har tur, i blott en dag eller så. Ofta händer det på ensamretreat eller i samband med att jag får eller har fått en kroppsbehandling, kanske massage eller Alexanderteknik. Tack och lov får jag ingen panik eller oroar mig särskilt mycket över detta. Jag försöker följa med och tillåta den process som pågår att spela ut sitt förlopp. Och samtidigt försöker jag vara så medveten och lugn som möjligt, så gott jag kan i den situation jag befinner mig.

(Givetvis uppstår en del av våra svårigheter på vägen i relation till andra människor, så kallade inter-personella problem, och de kan ha samma kännetecken som våra ’inre’ svårigheter; egentligen är de väl intimt förknippade med varandra.)

(nära ett meteoritnedslag, Kamnitsa.)

Var vi kan vara och vad vi behöver
Så, vad är det som pågår? Sangharakshita har givit oss ett ”system för andlig praktik” i Triratna, eller kanske det är bättre att kalla det för vår karta över den andliga terrängen och den väg vi färdas på. På den här kartan finns det områden av integration, som en gård med jordnära, enkla sysslor, som behöver göras och är kul att göra. Och sedan finns det fina vackra gröna dungar där ljuset strilar ner genom bladverken och allt dallrar av skönhet och tillvarons värme (dungar av positiva känslor, eller skickliga intentioner). Det finns också på kartan dunkla dalgångar av motgång och rädsla som vi måste övervinna, komma igenom, även om det tar emot och vi stundtals helt kan tappa perspektivet på våra liv. Och det finns kullar och höjder med nya vyer och oväntade landskap framför oss, oanade stigar och spännande byar att utforska. (Kanske t.o.m. lockande fik och lusthus, där det kan vara lätt att slå sig till ro, och för en tid helt glömma det större äventyret som kartan beskriver.) Och sen finns det också stillsamma platser där vi helt enkelt måste stanna och bara vara, där det inte finns något att göra. Allt sådant som ’måsten’ och plikter, strukturer och metoder, måste vi kasta åt sidan, och stanna upp och göra precis ingenting. Bara vara receptiva. Dessa stillsamma platser är inte alltid utåt sett stillsamma, men de kräver stillhet, kräver på något vis att vi stannar upp – mest av allt kommer detta pockande krav inifrån och vi måste lyssna.

Nu for jag iväg i min egen fantasi över denna vår karta över det andliga livets dynamik och dialektik. Var var det nu jag var? Jo, som en del av vägen och denna terräng, kommer vi att stöta på områden som behöver integreras, hämtas in, införlivas – ibland kanske ’återförlivas’ – med oss själva. (Denna psykofysiska process, som är vi – och vår uppgift – på sin färd genom universum, vi vet inte riktigt vart.)

Det låter kanske som om jag är en expert i ämnet. Och det är jag ju lite grand, efter 35 års meditationspraktik och en hel del ensamretreater och retreater, och i stort sett en daglig meditationspraktik. Sedan har jag också träffat en hel del olika människor i sanghan, som alla har sin väg, och sin egen upplevelse vägen. (Det finns en hel bok om detta ämne, After the Ecstacy, the Laundry, av Jack Kornfield. Jag har bara läst delar av den. Inom Triratna har vi en stark betoning på sangha, på andlig vänskap, och i den levande kontakten finns det många böcker om det andliga livets alla stadier. Och en del av dem finner säkert sin väg till riktiga böcker också; låt mig nämna Not about being good, av Subhadramati, som jag tycker ger en bred och fin bild av dharmalivet.)

Hur vet vi om vi har ett sådant här ”problem”, en sådan här integrationsuppgift? Egentligen behöver vi inte bekymra oss, vi kan helt enkelt bara vara i vår upplevelse, så kommer det att visa sig. Vi ska inte skapa problem där det inte finns några, och inte försöka fixa ett problem där det inte finns något. Det är lätt en tendens vi har, tyvärr kan vi göra det lite onödigt svårt för oss själva, med all dramatisering och alla förklaringar. Svårigheter dyker upp på alla delar av vägen – även högt upp, för väl utvecklade personer – och de brukar kräva alltmer subtila och förfinade lösningar.

Vad kan vi göra?
Först, hjälper det enormt om vi har en förståelse av hela meditationsprocessen, hela det andliga livets process. Så att vi kan sätta in det som händer i det större sammanhanget. Viktigt med en förståelse av vägen, redan från början. (Fast jag kan inte låta bli att inflika, att vi kan inte annat än missförstå, eller reducera läran. Det får vi leva med och vi har i alla fall hört eller läst om en mer övergripande beskrivning av vägen och alla dess stadier. Här är det viktigt med mer erfarna på vägen som vänligt kan spegla oss, ibland direkt utmana oss, när vi kör fast.) Och vi använder det vi läst som en provisorisk karta, som vi också kan ha förtroende för. För vi behöver en karta.

Några frågor att ställa dig:

  • Har jag kontakt med mig själv? ”Only connect!” – bara ta eller få kontakt! Var är jag? Vad upplever jag? Vad händer? nu…nu…nu… (avspänt)
  • Tillåter jag hela mig att vara med eller finns det någon del, någon sida av mig som jag stänger ute, inte tar in?
  • Finns det något som kroppen vet, som inte jag vet? Som den vill berätta.
  • Är jag i kontakt med hela kroppen? Låter jag mitt kön finnas med (utan att jag måste agera på det)? 
  • Tillåter jag mig att vara det djur jag i botten är, med alla instinkter, rädslor, önskningar, behov? (”the soft animal of my body”, Wild geese, Mary Oliver).
  • ”Var finns sorgen? Var finns rädslan?” är två frågor som jag ibland ställer mig. En viss tid var det ofta jag frågade mig: ”var finns sorgen?” Det här var ett tema jag hade under en särskild period i mitt liv. Sorgen och rädslan är välbekanta i min upplevelse, de är gamla ’vänner’. Får jag syn på dom, var dom är nu – små eller större eller inte alls där – då slappnar något av, jag kan vara mig själv igen. Kanske du har dina egna favoriter, dina känslor och teman. 
  • Kan jag alltså vara med den jag är? Eller stänger jag något ute? Dessa frågor fungerar som öppningar för mig, men sedan är det också viktigt att släppa in och vara öppen för det positiva som redan finns i min upplevelse, så jag kan också ställa mig dessa frågor:
  • ”Var finns glädjen? Var finns lugnet? Var finns stillheten?” och ”Var finns tacksamheten?” För att bara nämna några. Du har dina egna ingångar och favoriter, dom här fungerar för mig. Jag bara ställer dessa frågor, släpper ned dem i medvetandet, och lyssnar och känner vilken genklang de får. Försöker inte pressa fram något som inte är där, utan mer blott påminner mig om att de finns, dessa egenskaper, i någon grad, alltid och någonstans. Ibland kanske de är svåra att upptäcka, särskilt om jag hela tiden står med ögonen på mina gamla sår och problem, gamla oförrätter.
  • Har jag tålamod att vara med det som är? Är jag vänlig mot mig själv?

Det är en konst det här med meditation och det andliga livet. T.ex. inte så lätt att arbeta med svårigheter; det tar tid och mycket vänligt tålamod. Ett oerhört viktigt område är att arbeta med en svårighet och att – så att säga – omge den med vänlighet, med värme och metta. Tänk att du omsluter den, omfamnar den och låter den vila i en större rymd, ett större rum, som är vänligheten själv – till och med ”den totala acceptansen” (som inte utelämnar något).

Det är viktigt att klarlägga att en svårighet, en svår eller en smärtsam upplevelse – ja, vilken upplevelse som helst – är en vipaka, ett resultat av något som hänt tidigare. Som sådan kan vi inte bara ta bort den, den finns där, och vi upplever den. Och vi har nästan en automatisk respons på den; om den är behaglig så vill vi ha den, ha mer av den etc. Men om den är obehaglig och smärtsam, då vill vi definitivt bli av med den, skjuta bort den. Allt det där känner vi mycket väl till, men samtidigt är det förvånansvärt svårt att vara närvarande och medveten i vår upplevelse. Hur vi sedan svarar på denna första upplevelse, denna vipaka och vedana (känslotonen i vår upplevelse*), är det jag försöker ge tips om, kanske mest mig själv. Men jag hoppas att ni också finner dem hjälpsamma.  *(vedana i vår upplevelse är av tre olika slag, eller en blandning av dem: antingen är den behaglig och vi vill ha den; eller obehaglig och vi stöter bort den; eller också mitt emellan, svårt att bedöma, kanske neutral.)

Reflektera över de fem hindren
Vi har ju de fem klassiska hindren (nivarana, nivaranorna), som beskrivs i Paramanandas bok Buddhistisk meditation – en praktisk vägledning. Vi kan bemöta dem som det föreslås där. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, utan bara nämna dem. Men innan jag gör det vill jag också påpeka att dessa hinder upplever alla människor, även mycket erfarna buddhister, t.o.m. de som nått insikt, ströminträdare etc. Så vi kan känna oss i gott sällskap och det kan vara bättre att tänka på dem som vänner, eller medresenärer på vår resa.

Ok, här är dom:

  • Rastlöshet och oro – väldigt vanligt i våra dagar, en av mina ’favoriter’.
  • Begär efter sinnesnjutningar – en chokladbit gör väl inget, absolut inte!
  • Aversion och motvilja (kanske t.o.m. hat) – mot allt det som står i vår väg, som inte är som vi vill eller gör som vi vill, … Dom här två hindren, begär och aversion, är grundläggande i vår mänskliga makeup, de utgör två fundamentala sätt som vi reagerar på världen och på vår upplevelse – på ett väldigt djupt och starkt vis. Inskrivna i vår genetiska kod, i vår biokemiska grundstruktur så att säga. Det är inget fel på oss, hur det är bara.
  • Slöhet, tröghet, seghet – kommer ofta tillsammans med sitt syskon rastlöshet (ibland konkurrerar dom om vem som kan få mest uppmärksamhet); men ett av de svåraste hindren – så segt.
  • Tvivel och obeslutsamhet (velighet, vaghet, ovilja att ta beslut, …) – kanske det subtilaste och svåraste hindret. Svårt att få syn på, för det lurar under ytan, eller gömmer sig bakom ett annat hinder och eldar på det. 

Räcker det här?
Vi kan också göra en meditation där vi blir medvetna om varje hinder, och till vilken grad det är närvarande och till vilken grad vi är fria från det. Kanske med särskilt fokus på det senare, som leder till mer öppningar: vi upptäcker att vi redan är fria från hindren, i alla fall till viss del. Och ju mer vi lyfter fram det, desto mer verklighet blir det. Desto mer börjar vi identifiera oss med de positiva egenskaperna, som öppenhet, generositet, stillhet och lugn, självförtroende o.s.v.
[Beskriva en meditation på hindren, om vi har dem i oss eller är fria från dem. Det finns flera ställen i palikanon som beskriver sådana meditationer eller kontemplationer, bl.a. Anapanasati sutta.]

Andra tips

  • Tålamod, det tar tid, vi kan inte tvinga fram förändring (se dikt av Rilke, Att leva frågorna.)
  • Tålmodigt framhärdande (ansträngning, strävan, och en uthållighet).
  • Metta, en vänlig attityd till oss själva – alltid.
  • Reflektion. Försök få perspektiv på vad som händer, tänk aktivt. Exempel: … (På min ensamretreat nyligen blev jag medveten om att jag vanemässigt dömer mig själv, gör ned mig; särskilt när jag sover dåligt. Ganska hård mot mig själv. Men, stanna upp, jag kan ändå vara närvarande och möta det som händer, även detta, som jag definitivt inte vill ha, …)
  • Prata med en mer erfaren meditatör, ordensmedlem eller mitra, eller bara en vän.
  • Rör på dig, medvetet. Motion. Gör något aktivt. Virya som tar sig uttryck i arbete, med det goda i åtanke, med ett skickligt sinnestillstånd.
  • Ha tillit. Dharma fungerar, meditation fungerar, medvetenhet läker och leder vidare, bara du är där – och har kontakt. 
  • Läs om vad de stora lärarna själva gick igenom, t.ex. Milarepa, Buddha, m.fl. (Palikanon har otroligt många fina berättelser, om både kvinnliga och manliga utövare.)
  • Ha tillgång till en inspirerande liten lista eller ett citat, som känns som att det fångar din plats på vägen just nu. Vi behöver många sådana, och vi får dom ofta från andra, eller från dharmaböcker. (Kanske dela en sådan, om det finns tid: de tre bojorna. Lägga upp den på min blogg, samt anteckningarna från denna kväll…!)

 

Att leva frågorna
”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”

(Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, fyra.)

(svanar vid Dharmagiri.)

Efterskrift
När jag skrivit detta har jag ibland tänkt på två vänner i sanghan. Den ena vännen halkade in i ett positivt spår i meditationen, han fann en nyckel och den här nyckeln fungerade varje gång i flera år (mest genom metta bhavana) och han upplevde fina djupa meditativa tillstånd. Men så en dag, på en retreat, föll han igenom och upplevde hur allt det fina raserades, försvann, och istället infann sig förtvivlan och besvikelse, tårar. Han frågade uppmanande: ”men varför talar inte Sangharakshita om det här? Han talar så fint om det positiva, spiralvägen och allt annat, men inte om det är. Varför?” Det var inte lätt. Jag famlade lite och kunde inte helt ut möta min väns förtvivlan. Visst försökte jag och jag fanns med honom, fanns där, men jag saknade en del redskap. Så det här har jag tänkt på, till och från, och det har varit en del av motivationen till dessa reflektioner.

Den andra vännen kan jag höra protestera lite lätt (i alla fall i min inre värld): ”men glöm inte alla positiva upplevelser!” Hon hade tidigt upplevelser där hon såg Buddha, t.o.m. innan hon hade direkt kontakt med buddhismen. När hon sedan började meditera mer systematiskt hade hon starka upplevelser, högre medvetandetillstånd etc. Men hon blev lite orolig när man inte pratade om sådant, eller nämnde att det fanns. Det var därför en stor lättnad för henne när någon till slut gjorde det. Givetvis har också hon mött svårigheter på vägen, en hel del av dem.

Att bryta de 3 bojorna


Det här är en underbar undervisning som flera personer i orden har nämnt och citerat på sistone (i alla fall delar av den), kanske på grund av den tydliga kopplingen till insikt, till att bryta igenom så att vi kan se saker som de verkligen är. Som de presenteras här ska egentligen den sista bojan, vaghet, komma på andra plats, och ytlighet vara på sista och tredje plats, för att stämma med hur de traditionellt presenteras i palikanon.
 
Det är en ganska rak och enkel undervisning, tillsynes enkel, och med en riktig udd, en skärpa som jag tänker mig Sangharakshita (föreläsaren-författaren) är väl medveten om. Jag tänker mig en samling post-hippies (året är 1979, och platsen London) som är fullt engagerade i att etablera och arbeta för en ny buddhistisk rörelse. På många vis försöker de säkert förstå vad det egentligen innebär att leva ett buddhistiskt liv i ett modernt samhälle, samtidigt som de möter sin egen psykologi, upptäcker vad de har med i bagaget; de känner sig för och provar en massa olika saker, och håller säkert en hel del dörrar öppna. Det här är kanske något som Sangharakshita är lite frustrerad över. Kanske han önskar att fler gjorde ett tydligare åtagande, och skakade av sig sina små – kanske relativt små – psykologiska problem, sin självupptagenhet, sitt velande.
 
Och kanske, ja kanske, känner några av oss igen denna bild av Sangharakshitas känsla som jag målat upp, i våra egna liv, i olika avseenden. Hur som helst, de tips han ger oss är väl värda att ta till hjärtat och börja leva efter. Ratnaguna sa nyligen (feb. 2014) att han, sedan han hörde den här undervisningen, försökt att leva efter de positiva råden, om hur man kan bryta bojorna. Inspirerande. Det vill jag också.
 
Metta,
Viryabodhi
(Kamnitsa, sydöstra Estland)
 
De tre bojorna
(Från boken och föresläsningen, 1979, The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.
Svensk översättning Viryabodhi.)


”De här tre bojorna beskrivs vanligtvis som, först, bojan av att tro på ett oföränderligt, väsentligt själv; för det andra, bojan som är beroendet eller bindningen till religiösa övningar som mål i sig själva; och för det tredje, bojan som är tvivel och obeslutsamhet när det gäller Dharma. Men här ska vi närma oss dem på ett mer jordnära, mer allmänt och grundläggande vis, och tala om, först, bojan som är vana; sedan bojan som är ytlighet; och sist bojan som är vaghet.
 
Bojan som är vana
En vana är något som vi kan sägas ha. Vi har ”en tendens eller disposition att handla på ett särskilt sätt”. Men som denna definition gör klart, består en vana av handlingar, och handling är en väsentlig del av oss, inte blott något som är pålagt, något vi har. I själva verket är vi våra handlingar, enligt Dharma-vinaya. Och det är på det här viset som vi vanligtvis tänker på och talar om en person: någon är den totala summan av alla sina handlingar, genom kropp, tal och sinne, och existerar inte utan dessa.
 
Det faktum att vi har ”en tendens eller en disposition på ett särskilt vis” betyder därför att vi har en tendens eller disposition att vara på ett särskilt vis. Vi är inte bara den totala summan av våra handlingar: vi är den totala summan av våra vanor. Vi är våra vanor. Man skulle till och med kunna säga att var och en av oss blott är en vana – och troligtvis en dålig vana. Den person vi tänker på som Kalle eller Lisa, och känner igen för att de handlar på ett särskilt vis, är blott en vana som en särskild medvetandeström har hamnat i.
 
Men eftersom den har hamnat i den, kan den också ta sig ur den. Det är som en knut på ett snöre: den kan lösas upp. Att bryta bojan som är vana betyder därför, i princip, att vi tar oss ur vanan att vara en särskild sorts människa. Det är blott en vana vi råkat hamna i. Vi behöver inte vara på det sätt vi är. Det finns ingen nödvändighet i det. Att bryta vanans bojan innebär därför, att vi gör oss av med ett gammalt jag, vårt förflutnas jag. Det innebär att bli en sann individ; vilket betyder att vara kontinuerligt medveten och känslomässigt positiv, ständigt ansvarsfull, känslig och kreativ – kontinuerligt kreativ runt vårt eget själv. 
 
Det här är vad den buddhistiska doktrinen om anatta eller icke-själv betyder. Det är inte så att vi aldrig har ett själv utan mer att vi alltid har ett nytt själv. Och om varje nytt själv är bättre än det förra, då kan vi säga att vi gjort andliga framsteg.
 
Det är inte lätt att ta oss ur vanan att vara den sortens person vi är. Det är inte lätt att att göra sig av med ett gammalt själv och bli en sann individ. Och en av anledningarna till detta är andra människor. Inte bara vi själva har hamnat i vanan att vara på ett särskilt vis, utan andra människor har hamnat i vanan att uppleva oss som att vara en person i vanan att vara på ett särskilt vis.
 
De människor som upplever oss som den vi var snarare än vad vi är – eller vad vi håller på att bli – representerar ett kollektivt sätt att tänka, känna och handla på. De representerar gruppen i motsats till individen. Gruppen är individens fiende – den sanna individens – på så vis att den inte tillåter individen att lösgöra sig från gruppens ränker. Den insisterar på att behandla dig inte utifrån den du är utan den du var, och på så vis försöker den relatera till någon som inte finns längre. Det här brukar hända när vi till exempel besöker vår familj efter att inte ha träffat dem på en tid.
 
Att bli fri från gruppen betyder givetvis inte att vi måste klippa av våra band till gruppen. Vad det däremot innebär är att vi bryter oss fria från gruppens inflytande, dess vaneförstärkande inflytande.
 
Bojan som är ytlighet
Att vara ytlig innebär att vi handlar från ytan av oss själva, och som en följd handlar vi utan omsorg och noggrannhet; det är som om vi handlar för syns skull snarare än äkta och på riktigt. Men varför skulle vi göra detta? Varför skulle vi handla på ett ytligt vis?
 
Anledningen är att vi splittrade. Alltför ofta är den medvetna rationella ytan skild från de omedvetna känslomässiga djupen. Vi handlar med en intellektuell övertygelse men lyckas inte bära känslorna med oss. Ibland handlar vi såklart med alla våra känslor bakom oss, men då håller det rationella sinnet alltför ofta tillbaks, och kanske till och med protesterar och tar avstånd. Vi är inte hela i något av fallen, inte helhjärtade. Vi handlar inte med hela vårt väsen och därför handlar vi – på sätt och vis – inte alls.
Det här är alltför vanligt. Ytlighet är en av den moderna tidens förbannelser. För mer än hundra år sedan talade Mathew Arnold om vår ”sjuka brådska”, vår ”splittrade strävan” – och det fångar ganska väl hur det faktiskt ser ut. Vi är neurotiskt upptagna, utan att ha något riktigt fokus, eller något tydligt syfte. Vi är inte riktigt autentiska i det vi gör. Vi har inte kraften av hela vårt väsen bakom det vi gör. När vi älskar gör vi det inte på riktigt, och när vi hatar gör vi inte heller det på riktigt. Vi inte ens tänker. Vi gör allting till häften.
 
Alltför ofta ser det likadant ut när vi ger oss in i det andliga livet och försöker leva efter Dharma. När vi mediterar, gör vi det med bara en del av oss. När vi kommunicerar, eller när vi arbetar, gör vi det återigen med bara en del av oss. Därför kommer vi ingen vart, vi utvecklas egentligen inte. Vi bär inte med oss hela vårt väsen. En liten del av oss rekognoserar framåt, men den största delen släpar efter.
Att bryta bojan som är ytlighet innebär därför att vi måste börja handla med hela vårt väsen: handla med omsorg och noggrannhet; handla genuint och äkta. Det innebär med ett ord: åtagande. Det innebär att vi ger oss hän i det andliga livet, att vi gör ett åtagande till att vara en sann individ.
 
Bojan som är vaghet
”Vag” betyder ”otydlig, inte klart uttryckt eller identifierad, av en otydlig eller dåligt definierad betydelse eller karaktär.” [i svensk ordbok används ’vag’ i betydelsen ’otydlig’ eller ’suddig’, för synen; man skulle också kunna säga ’velig’ och kanske ’svävande’ – Viryabodhi.] Så varför skulle någon vilja vara vag? Faktum är att vi är vaga när vi är obeslutsamma, vaga när vi inte vill bestämma oss, och framför allt vaga när vi inte vill göra ett åtagande. Vår vaghet är därför en oärlig vaghet.
 
När allt kommer ikring är det andliga livet inte lätt. Att växa och utvecklas är ofta en smärtsam process (fast den är också mycket glädjande och njutbar). Av den anledningen tenderar vi att krympa ihop, och hålla tillbaka.
 
Vi håller alla dörrar öppna. Vi håller på med flera olika intressen, eller har olika alternativ som vi kan falla tillbaka på. Och vi tillåter oss att gå från den ena till den andra, till och med driva mellan dem. Till vilket pris som helst fortsätter vi att vara vaga: luddiga, otydliga, formlösa, oklara, svårtydda.
 
Att bryta vaghetens boja innebär att vi är villiga att tänka klart. Det innebär att ge tid till att tänka på saker, och att ha beslutsamheten att verkligen tänka igenom saker. Det innebär att vara beredd att titta på vilka alternativ som faktiskt finns och att göra prioriteringar. Det innebär att vara redo att fatta ett beslut. Det innebär att bestämma sig för att välja den bästa vägen och sedan att helhjärtat agera på det valet. Det innebär att inte skjuta på beslutet.
 
De tre bojorna – vanor, ytlighet och vaghet – bryts när vi når insikt, genom att få ’kunskap och vision om hur saker verkligen förhåller sig’. Och med våra mindre traditionella termer bryts de genom att vi blir kreativa (på så vis att vi är självskapande och kreativa för vårt nya själv), genom att göra åtaganden (bli hängivna) och genom att bli tydliga. När insikt sedan uppstår, går vi in i strömmen, strömmen som leder mot upplysning: vi blir ströminträdare och när vi är det blir vi en sann individ. Och som en sann individ upplever vi vimutti, smaken av frihet.
 
 
(Originaltexten:)
 
The Three Fetters
(From the book and the lecture: The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)

These three fetters are usually described as, first, the fetter of belief in an essential, unchanging self; secondly, the fetter of attachment to religious observances as ends in themselves; and thirdly, the fetter of doubt and indecision with regard to the Dharma. Here, however, we are going to approach them in very general, even basic – or down-to-earth – terms, as: firstly, the fetter of habit; secondly, the fetter of superficiality; and thirdly, the fetter of vagueness.
 
The Fetter of Habit
A habit is something we are said to have. We have ’the tendency or disposition to act in a particular way’. However, as this dictionary definition makes clear, a habit consists of actions, and action is an essential part of us, not just something added on, something we have. In fact according to the Dhamma-Vinaya we are our actions. And this is the way we usually think of, and refer to, a person: someone is the sum total of his or her actions of body, speech, and mind, and doesn’t exist apart from these.
The fact that we have a ’tendency or disposition to act in a particular way’ means, therefore, that we have a tendency or disposition to be in a particular way. We are not just the sum total of our actions: we are the sum total of our habits. We are our habits. We could even say that each one of us is simply a habit – probably a bad habit. The person we think of as George or Mary, and recognize as acting in a particular way, is simply a habit that a certain stream of consciousness has got into.
But since it has got into it, it can get out of it. It is like a knot tied in a piece of string: it can be untied. Breaking the fetter of habit means, essentially, getting out of the habit of being a particular kind of person. It is only a habit you have got into. You don’t have to be the way you are. There is no necessity about it. Breaking the fetter of habit means, therefore, getting rid of the old self, the past self. It means becoming a true individual; that is, becoming continually aware and emotionally positive, continually responsible, sensitive, and creative – continually creative of one’s own self.
This is the meaning of the Buddhist doctrine of anatta or ’no-self’. It is not so much that we never have a self as that we always have a new self. And if each new self is a better one than the last, then we can say that spiritual progress is taking place.
It is not easy to get out of the habit of being the kind of person that we are. It is not easy to get rid of the old self and become a true individual. One of the reasons for this is other people. Not only have we ourselves got into the habit of being in a particular way, but other people have got into the habit of experiencing us as being in the habit of being in a particular way.
The people who experience us as what we were rather than as what we are – or what we are in process of becoming – represent a collective way of thinking, feeling, and acting. They represent the group as opposed to the individual. The group is the enemy of the individual – of the true individual – inasmuch as it will not allow the true individual to emerge from its ranks. It insists on dealing with you not as you are but as you were, and to this extent it tries to deal with someone who no longer exists. This tends to happen, for example, when one visits one’s family after some time.
Becoming free of the group does not, of course, necessarily mean actually breaking off relations with the group. What it means is breaking away from the influence – the habit-reinforcing influence – of the group.
 
The Fetter of Superficiality
To be superficial means to act from the surface of ourselves and, in consequence, to act without thoroughness or care; it is about acting in outward appearance rather than genuinely or actually. Now why should we do this? Why should we act superficially?
The reason is that we are divided. More often than not, the conscious rational surface is divided from the unconscious emotional depths. We act out of intellectual conviction but do not succeed in carrying the emotions with us. Sometimes, of course, we do act out of the fullness of our emotions but then, only too often, the rational mind holds back, and even, perhaps, does not approve. In neither case do we act totally, wholeheartedly. We do not act with the whole of ourselves and, therefore, in a sense, do not really act at all.
This state of affairs is very general. Superficiality is one of the curses of the modern age. Matthew Arnold, more than a hundred years ago, spoke of our ’sick hurry’, our ’divided aims’ – and that just about describes the situation. We are neurotically busy, without any real focus, any singleness of purpose. We don’t truly, authentically, do anything. We don’t do anything with the whole force of our being. When we love we don’t really love, and when we hate we don’t really hate. We don’t even really think. We half do all these things.
It is the same, only too often, when we take up the spiritual life and try to follow the Dharma-Vinaya. When we meditate, it is only with part of ourselves. When we communicate, or when we work, again it is only with part of ourselves. Consequently we don’t get very far: we don’t really grow; we don’t really develop. We don’t carry the whole of our being along with us, so to speak. A small part of us is prospecting ahead, but the greater part is lagging far behind.
Breaking the fetter of superficiality therefore means acting with the whole of oneself: acting with thoroughness and care; acting genuinely and actually. It means, in a word, commitment. It means committing oneself to the spiritual life, committing oneself to being a true individual.
The Fetter of Vagueness
’Vague’ means ’indistinct, not clearly expressed or identified, of uncertain or ill- defined meaning or character’. So why should anyone be vague? The fact is, we are vague when we are undecided, vague when we don’t want to decide, and, above all, vague when we don’t want to commit ourselves. Our vagueness is, therefore, a dishonest vagueness.
After all, spiritual life is very difficult. Growth and development is often a painful process (even though it is always enjoyable). Therefore we tend to shrink back.
We keep our options open. We keep a number of different interests, or a number of different aims, on which we can fall back, and allow ourselves to oscillate between them, even to drift between them. At all costs we remain vague: woolly, foggy, shapeless, indistinct, unclear.
Breaking the fetter of vagueness means being willing to think clearly. It means giving time to thinking things out, having the determination to think things through. It means being prepared to look at what the alternatives really are, and to sort out one’s priorities. It means being ready to make up one’s mind. It means making a decision to choose the best and then to act wholeheartedly upon that choice. It means not postponing the moment of decision.
The three fetters – of habit, of superficiality, and of vagueness – are broken by means of Insight, that is, by means of knowledge and vision of things as they really are. In less traditional terms, they are broken by our becoming creative (in the sense of self-creative or creative of our own new self), by becoming committed, and by becoming clear. When Insight arises, one enters the Stream, the Stream that leads directly to Enlightenment: one becomes a Stream-entrant and, being a Stream-entrant, one becomes a true individual. And as a true individual, one can experience vimutti, one can enjoy the taste of freedom.

Vid Anatokibergens sluttningar

Jag har nu varit i Guhyavajras stuga i fem dagar, sedan jag vistats 8 dagar i Auckland hos Taranatha och Samamati. Eter tre dagar i Auckland drabbades jag av en förkylning som jag nästan är helt fri från nu, men som begränsade äventyren i Auckland. Dessutom var Taranatha inte så välmående och vi beklagade oss båda för varandra, mer än en gång, om våra nedsatta tillstånd. Förhoppningsvis är vi i bättre form i mars då vi ses igen, då jag vistas en vecka till hos honom, innan återfärden till den norra hemisfären.

Det hade inte bott någon i stugan här sedan april 2012, så det var inte överraskande att en del behövde göras för att ”bo in mig”. Fast Mel, en vän till Guhyavajra, som bor i dalen nedanför har tittat upp lite då och då, tagit en kopp te och suttit och njutit av stillheten – som han själv berättade. Det har också varit en tid då jag fått träffa och lära känna en del av Guhyavajras vänner här, dels de som bor i dalen ca 45 minuters styv promenad ned, dels de som hjälper mig att installeras och som även ska serva mig med lite matleveranser, under tiden för den mer strikta ensamretreaten.

Sedan jag kom till stugan och Takaka, det lilla samhället ca 5 km bort, har jag tappat allt intresse för Internet, e-post, Facebook, nyheter, väder etc. – så där av sig själv. För de som känner mig vet att detta är en stor del i mitt vanliga liv och mitt arbete. Istället har jag, ganska naturligt och passande, funnit mig mer i stillhet, gradvis nedsaktande, med en allt större lust att bara vara, meditera, studera Dharma, pyssla lite när lusten faller på etc.

Givetvis har jag utforskat omgivningarna lite grand, även en vacker strand inte så långt från Takaka, men praktiska göromål runt stugan har begränsat utflykterna något. Men jag sörjer absolut inte det och ska nog hinna med lite fler utflykter innan hyrbilen ska lämnas tillbaka och den mer intensiva dharmapraktiken pockar på större utrymme.

Och hur är det att vara här, på andra sidan jorden från svenskars perspektiv?

Det känns bra och spännande, på ett lugnt vis. Det är mycket nytt, nya träd, nya fåglar och deras läten och sång (inte så mycket sång, en härlig liten fågel som heter Silveröga eller vitöga, eftersom den har en vit cirkel runt ögonen – ser lustig ut), och så klart nya zealändarna. Det är definitivt så att de sociala signalerna är annorlunda, men hur de är börjar jag bara sakta lära mig. De är generellt trevliga och glada, de bor ju i ett fantastiskt land. Och jag har blivit väl omhändertagen av Guhyavajras vänner, Nick och Barbara framför allt.

Takaka är ett trevligt litet samhälle med många turister om passerar igenom till traktens alla natursevärdheter, många slags äventyr. Här finns också i trakten flera alternativa ”communities” varav en del etablerades redan på 1970-talet. Idag har en av dem i Wanui Öppet Hus, vilket känns lockande.

Givetvis är det varmt, vilket jag börjat vänja mig vid. Nej, det här får räcka för denna gång.

Det kan mycket väl dröja ett tag innan jag dyker upp igen på denna blogg. Må ni alla må väl och trivas med er själva och er tillvaro, och göra små eller stora framsteg på vägen.

Med metta,
Viryabodhi

(Bilderna är på en utbränd tall i närheten av stugan och från Tata Beach.)

 

PALME

Affisch för filmen.

Igår kväll såg jag PALME med Mikael på Victoria (Aryaka, Matti och Einar var också där) och blev berörd av den – på många vis. Han var imponerande som ung man, härligt rättvisepatos och engagemang, orädd, satte Foster på pottkanten (men vänligt) ett par gånger, vacker musik (av Benny Andersson) och en på det stora hela taget välgjord film – i mina relativt amatörmässiga ögon, i dessa sammanhang. Även om slutet av filmen, kanske sista halvan, definitivt var tyngre och ”svårare” så var upplevelsen som helhet en inspiration. Den väckte mycket eftertanke och nyfikenhet: vad hände egentligen inom Palme under de senare åren? Erlander, hmm, hur fungerade han? och många fler frågor.

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Under våren 2010 bytte vi nya namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975)
(i, noter se längst ned i texten)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.


På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: vbv.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
 (Windhorse Publications); 
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).
 
fotnoter
i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

ny översättning av Purabheda sutta

En tid har jag varit inspirerad av de översättningar av texter (suttor) från palikanon som Andrew Olendzki gjort, de finns bl.a. på www.accesstoinsight.org och i Insight Journal som du kan finna på Barre Center for Buddhist Studies 
 
Han är kreativ och i mina ögon modig i sina nytolkningar, vilket alltså inspirerat mig. Det är alltid så underbart uppfriskande att gå tillbaks till den så rena och raka undervisningen man finner i palikanon, särskilt de äldre delarna av den, som Sutta-nipataUdana och Dhammapada. En ganska självklar fråga är den som mannen i Purabheda-sutta ställer: Hur är det egentligen att vara upplyst? Buddhas svar blir till en fascinerande beskrivning och kontemplation, som kan användas i meditation eller som läsning innan en meditation.
 
En sak jag gjort är variera översättningen av ’man’ (på engelska), människa på svenska, såklart, men sen har jag också låtit varannan ”människa” i suttan – eller varannan vers – vara man och varannan kvinna. Utom i sista versen då både hon och han förekommer. Själv tycker jag om det; det gör något med fantasin och språkförväntan – det vidgar… Här är början på suttan, resten finner du på min andra hemsida, länk nedan.
 
 
”innan kroppens sönderfall”
(Sutta-nipata, 848–861)
En munis egenskaper
  1. En man frågade Buddha: ”Jag vill fråga dig om den fulländade människan. Det finns dem vi kallar ”de stillade människorna” – kan du berätta för mig hur de ser på saker och hur de uppträder?”
  2. ”Den stillade människan, som har släckt alla sina begär innan dess hennes kropp upplöses i intet, som inte bryr sig om hur saker uppkom eller hur de ska upphöra, och inte binder sig vid det som händer däremellan: en sådan människa har inga preferenser.
  3. Han har ingen ilska, ingen rädsla eller stolthet. Inget stör hans lugn och inget ger anledning till ånger hos honom. Det är en vis människa som är återhållsam i talet.
  4. Hon längtar inte efter framtida händelser och sörjer inte det förflutna; inga åsikter styr henne. Hon kan urskilja en väg till obundenhet från den intrasslade världen av sinnesintryck.

Hymn till Vajrasattva


Hymn till Vajrasattva
(av Dharmachari Ananda)

Om! Bandet till den diamantlika varelsen
Beskyddaren av min innersta natur
Må din orubbliga visdom vara min visshet
Din diamantlika natur för alltid stå vid mitt väsens säte
Var stadig för mig i tider av konflikt och självtvivel
Låt mig inse glädjen av ansträngning med ett rent motiv
Låt mig inse den stora kärleken som för alltid strömmar genom hela universum
Låt lyckans tecken åtfölja allt jag gör
Låt din fulländade natur spontant uppstå inom mig
Låt alla tankar på separation och orenhet upplösas
Låt kedjan av förflutna tankar brytas för alltid
Låt mitt sinne med ens inse dess ursprungliga renhet
Skrattet från det obundna sinnet (hjärtat) ekar för alltid
Allting är välsignat med buddhasinne
Frigör mig, o du diamantstyrkta och juvelprydda
Omslut mig, o du som är bortom all tid och rymd
Tro på min innerliga strävan
Förgör allt tvivel
Skingra all okunnighet och allt mörker med ditt strålande diamantljus
O stora hjälte av det universella bandet
Låt all rädsla utplånas!

Översättning Viryabodhi

Taras födelse

och här kommer historien om Taras födelse, som Vessantara så vackert berättat (se längst ned för referenser.)

Bilden till höger är på Tara, från en väggmålning/fresk i Alchi-klostret, Laddakh.

(I det förra kapitlet, om Vajrapani, tittade vi på de olika negativa mentala vanorna man måste bryta igenom för att kunna uppnå transcendental insikt. Den här insikten är något man upplever bortom tid och rum. Buddhistiska lärare anammar därför den åsikten (vilket även en del västerländska filosofer gör) att tiden är en funktion av medvetandet. Låt oss därför ta ett steg ut ur tiden, åtminstone i fantasin, ut i den tidlösa och gränslösa blå rymden …)

”I den rena blå himlen finns ett stort vitt moln. Molnet består av ljus, precis som allt annat i denna inre värld. Genom att blott titta på det fylls vi av frid. På något vis utstrålar det vänlighet.

Mitt i detta stora vita ljus finns det ett par blå ögon, som tittar nedåt. Det är de skönaste ögon som världen någonsin sett. När vi ser in i dessa safirblå ögon lägger vi märke till ett antal scener som speglas i dem. Vi ser kvinnor i smärta föda fram hoppets nya generationer och efter en tid ser vi dessa hopp släckas på sin dödsbädd, lika hjälplösa som då de föddes.

Speglade i dessa ögon ser vi arméer som marscherar iväg i pomp och ståt, och återvänder i sargade led, bärande på sårade och döende. Där finns människor med djurhudar och stora klubbor, människor med brynja och dragna svärd, människor med kakiuniformer och gevär, tekniker med vardagliga kläder som tittar på skärmar och trycker på knappar.

Där finns lerhyddor och storstäder. Där finns älskande förenade, älskande separerade och älskande som hatar varandra. Speglingarna fortsätter i all oändlighet. Ju mer vi ser, desto mer verkar de upprepa sig. Ansiktena förändras, landskapen skiftar, men där finns alltid födelse, byggande, nytt hopp, ett kortvarigt blomstrande, … sedan försvagande, undergrävande, destruktion – ålderdom, sjukdom, död.

Speglingarna blir suddiga, likt bilder som speglas i en orolig sjö. Tårar formas, likt dagg, i dessa utsökta ögon och faller i två strida strömmar. De faller mot jorden, där de bildar två dammar. De flödar oupphörligt som ett gensvar på det lidande som speglas i de tårfyllda ögonen. Gradvis bildas en stor sjö av tårflödet.

Sakta rör sig vattnet i sjöns mitt av något som stiger upp från dess djup. Ur den tårfyllda sjön stiger en oändligt vacker pastellblå lotusblomma upp. En ström av tårar faller ned i lotusblommans mjuka mitt och omvandlas till en vit fullmåneskiva.

Precis ovanför månskivans yta framträder sakta ett jadegrönt ljus. Konturerna för ljuset blir allt tydligare, utan att för den skull bli solida. Vi beskådar en bodhisattvas födelse, som också är en prinsessa, en gudinna.

Hon är till färgen jadegrön, klädd i en regnbågsfärgad kjol, med ett meditationsband runt kroppen. Hon är smyckad med ädelstenar, i halsband, armband, ankelkedjor, örhängen och bär en tiara av ädelstenar. Hon sitter i meditationsställning, med den vänstra foten vilande mot lotusblomman. Hennes högra fot tar ett gracilt steg framåt och möts av en liten pastellblå lotusblomma som höjer sig ur sjön, för att erbjuda ett fotstöd. Hennes högra arm sträcker sig nedåt och handryggen vilar mot det högra knät, och handen är öppen i den högsta givmildhetens mudra. Hennes vänstra hand håller hon framför hjärtat, med handflatan utåt, tummen och ringfingret rör vid varandra, så att de andra tre fingrarna pekar uppåt. Denna mudra ger beskydd och oräddhet, genom att åkalla de tre juvelerna. Tummen och ringfingret håller delikat i en lotusstjälk, som skruvar sig uppåt och vecklar ut sig till tre blommor vid hennes vänstra axel. Där finns en knopp, en halvt utslagen blomma och en fullt utslagen och öppen blekblå blomma. Hon är sexton år gammal, har vågigt svart hår och är oerhört vacker.

När denna magiska födelse är fullbordad, öppnas hennes jadegröna ögonlock för första gången och avslöjar två fulländade blå ögon, identiska med de hon föddes ur. Hon ser ut över världen och den tårfyllda sjön och sedan upp mot det stora vita molnet, medkänslans moln, högt ovan henne. Hennes ansikte spricker upp och öppnar sig i ett leende av sådan skönhet och ömhet att hela världen skälver av glädje.

Från hennes hjärta börjar ljusstrålar flöda fram. De strålar genom medkänslans regndroppar, som fortfarande faller runtomkring henne, och bildar en myriad av regnbågar, som dansar och spänner ut i alla riktningar. Varje regnbåge viskar något. Som luftburna budbärare bär de på ljudet som kommer från hennes hjärta. De viskar till sjöns oroliga vatten, som stillas och lägger sig till ro. De viskar till de fallande tårdropparna, som vänder om och förvandlas till värdefulla offergåvor riktade till medkänslans moln högt ovan dem. Regnbågarna viskar sina ljud till universum, till dig och mig. Och ljudet är om tare tuttare ture svaha. Det är den vackra gröna prinsessans mantra. Det är början till slutet för allt vårt lidande.

Vi har bevittnat bodhisattvan Taras födelse. Traditionen säger att hon föddes ur medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvaras, tårar när han skådade lidandet i världen. Eftersom hon föddes ur Avalokiteshvaras tårar, hänvisar man ibland till henne som ”medkänslans kvintessens”. Hon är medkänslan när den är som mest öm och innerlig.

När vi möter Taras vackra figur, upplever vi kanske även upplysningen i dess mest tillgängliga form. Tara är särskilt lätt att närma sig. Den lotus som hon sitter på växer ur en damm på jorden, men när vi talar om upplysningen i dess mest tillgängliga form, måste vi tolka detta poetiskt.”

(från Meeting the Buddhas, Green Tara – the quick way to wisdom, Vessantara, Windhorse Publications (1993), s. 171-172. Numera finns denna text i A guide to the Bodhisattvas, Vessantara, Windhorse Publications (2008); ; finns även på AdLibris – översättning Viryabodhi)
BlogBooster-The most productive way for mobile blogging. BlogBooster is a multi-service blog editor for iPhone, Android, WebOs and your desktop

Tara


gröna Tara

(den här artikeln publicerades i senaste numret av Buddhism-nu, tyvärr även det sista, men här lite längre och med dikten med.)

Min första kontakt med den så intagande och mytiska bodhisattvan Tara var på min första retreat med Buddhistiska gemenskapen Triratna, en sommarvecka i Småland 1985, då vi hade Bodhisattvaidealet1 som tema. Jag minns att vi studerade en text om just detta ideal och att Dhirananda frågade mig (om idealet): ”Vad tycker du, Anders?” Till denna enkla fråga kunde jag inte svara något vettigt, idealet verkade så vackert och självklart.

Jag minns också att Dhirananda bad mig att i en sjufaldig puja högläsa hela kapitlet om virya, från Shantidevas En bodhisattvas liv. Det var många sidor och svettigt, och på ett märkligt vis kanske ett förebådande om det namn jag fick fem år senare vid ordination. Vi mediterade också mycket, gjorde puja och reciterade mantran (och jag undervisade i yoga varje morgon). Bland de mantra vi reciterade fanns gröna Taras mantra: Om tare tuttare ture svaha. Mantrat är som en lek med Taras namn och har egentligen ingen bokstavlig betydelse. Tara som namn sägs främst betyda ”räddarinna” eller ”den som leder en över” samsaras flod till den andra stranden, av uppvaknande.2 Och jag minns hur vi efter retreaten – jag och en holländska – reciterade Taras (och Padmasambhavas) mantra på Älmhults tågstation och var allmänt lyriska.

Min introduktion till Tara var alltså indirekt, genom hennes mantra och hennes upplysta egenskaper som förmedlades genom det, och genom erfarenheten hos personen som startade mantrat. Ett mantra sägs vara en ljudsymbol precis som en bild är en visuell symbol, en bärare av ett andligt innehåll. Det andliga innehållet ligger bortom orden och begreppen, och förmedlar upplysta egenskaper, i Taras fall medkänsla. Tara sägs vara själva essensen av ömhet och aktiv medkänsla. Hon sägs alltid komma när man ropar på henne och hon sägs skydda mot en mängd olika hot.

Tara är en av de mest populära och omskrivna bodhisattvorna. Märkligt nog är hon den som många av de lärda mästarna mediterade över och det finns en mängd hyllningssånger, pujor och sadhanor (meditationer med verser och ritualer) tillägnade henne. Tara har en mängd olika former, varav den gröna och vita är de vanligaste, men det finns också flera andra: en röd, svart, gul. Den mest välkända hyllningssången riktar sig till de tjugoen Tarorna och det finns en hyllning till hennes etthundraåtta namn. Martin Willsons bok In Praise of Tara, Songs to the Saviouress (Wisdom Publications, 1996) innehåller en bra beskrivning av hennes värld och flera översatta hyllningssånger.

Under min buddhistiska bana har hon funnits med, men vid ordination var det inte hennes meditation (sadhana) jag fick, utan Vajrasattvas.3 Efter att flera år ha mediterat över honom, den ursprungliga renhetens och det vita ljusets buddha, började jag känna ett behov av andra egenskaper. Tara, den gröna Tara, var den som då gjorde sig påmind. Jag bad Subhuti, som ordinerat mig, om lov att börja meditera över henne och fick hans välsignelse. Men det tog tid innan jag kom igång att meditera över henne mer formellt.

Under en ensamretreat 1996 i de spanska bergen ovanför Benidorm vandrade jag en dag nedför en grusväg och tänkte i all stillhet: ”Undrar hur det skulle vara, om jag verkligen var gröna Tara?” Och för ett litet ögonblick var jag det – och ganska överrumplad också. Jag var grön och jag var Tara, men det hela flög förbi så snabbt att jag inte förstod vad det innebar eller vad jag skulle göra med det. Men det var en påtaglig upplevelse, en sådan som drabbar oss lite då och då i livet. Den visade vad som är möjligt med föreställningsförmågan. Om det var samma dag eller dagen efter minns jag ej, men jag skrev denna dikt tillägnad henne:

Till Tara

Tara – alla Buddhors moder,
dig hyllar jag!
Tara, så värdefull och sublim,
med smaragdgrön kropp,
grön som jade eller turkos,
på en strålande blå lotus

och en skinande vit matta av månljus.

Med strålande ögon,
talande händer,
ömt leende,
alltid redo.

Visa dig inför mig,
uppfyll min önskan,
välsigna mig med din närvaro,
så att jag kan bli som du.

Åh Tara, du sköna varelse
som utstrålar våg på våg av lugnande ljus.
Du som skapar harmoni bland alla
och pekar mot sanningen.
Åh Tara, visa dig inför mig.4

Jag skrev dikten på engelska, eftersom jag bott drygt nio år i England vid det laget. Den fångade en del av hennes välkända attribut och egenskaper. Taras gröna färg varierar i olika sammanhang och precis som de gröna skogarna och den gröna sköna naturen, förmedlar hon lugn, tillförsikt, trygghet och oräddhet. Hennes händer uttrycker generositet och oräddhet. I en mytisk historia sägs hon födas ur Avalokiteshvaras5 tårar, då han kontemplerar lidandet i världen. Hon tillhör därför Lotusfamiljen6, som den rubinröda Amitabha Buddha är överhuvud för.

I en del bilder ser man därför en liten röd Amitabha sitta framför hennes hårknut på huvudet eller ovanför hennes huvud. Amitabha är den nedåtgående solens och det eviga ljusets och kärlekens buddha, förknippad med meditation. I andra bilder är Tara förknippad med den gröna buddhan Amoghasiddhi, som bor i de mytiska norra landskapen och har midnatt som sin tid. Han tillhör karmafamiljen och äger den visdom som får allting gjort, på ett magiskt obesvärat vis.

Hennes händer talar: höger hand sträcker sig ned, handryggen vilar mot höger knä med handflatan uppåt (generositetens mudra eller gest) och vänster hand håller hon snett framför hjärtat, med handflatan utåt och tumme och ringfinger vidrörande varandra (oräddhetens mudra).

Tara sitter på en vacker blå lotus och en månskiva, som alla bodhisattvor gör. Lotusen symboliserar en naturlig andlig utveckling, som inte kan forceras, utan mer ödmjukt behöver odlas med hänsyn till ens behov och tillstånd. Månskivan är en symbol för det upplysta sinnets rena, obefläckade natur, och fångar lite av det magiska i en andlig upplevelse – den är fascinerande, vacker och upplyst som av något annat.

Hennes högra fot tar ett steg nedåt och möts av en liten lotusblomma. Tara är alltid redo att röra sig mot det lidande hon möter och agerar i varje situation där hon behövs – aktiv och redo som medkänsla måste vara. Hennes vänstra fot vilar mot lotusblomman hon sitter på, i meditationsställning – hon är grundad i sin inre upplevelse, av stillhet och visdom.

Hon sägs vara alla buddhors moder som troligtvis syftar på medkänsla och visdom, som är alla buddhors essens (en koppling till Prajnaparamita, visdomens fulländning, en texttradition i mahayanabuddhism som också blev en gudinna, en kvinnlig buddha).

Men vem är egentligen Tara? Hur kan jag någonsin beskriva i ord vad hon ger mig och hur hon inspirerar mig? Så här skriver Vessantara så passande i sin omtyckta och viktiga bok Meeting the Buddhas:

”Tara är upplysningen som stiger ned till oss, sträcker ut en hand och lyfter oss upp. Hon är tomheten, klädd i dess finaste dräkt. Men hennes tillgänglighet kan ge upphov till missförstånd. Eftersom hon är uppvaknandet som visar sig för oss i en sådan förtrolig och attraktiv skepnad, kan vi lätt undgå att se hennes sanna natur. För män kan hon fungera som en animafigur, för kvinnor som en förebild, och för båda könen som en sorts natur- eller jordgudinna. Hon kan emellertid inte definieras utifrån något av dessa synsätt, och ytterst sett är hon ingen – och mer än någon – av dem. Hon är förkroppsligandet av transcendental medkänsla. Hon är det ogripbara, det ofattbara, som visar sig för oss på ett sätt som vi stackars dödliga människor lätt kan ta till oss. Det här blir tydligare när vi kontemplerar det faktum att hennes kropp är gjord av ljus, [och därför tom på fast materia, (övers. tillägg)]. Hon visar sig men är tom, hon varken existerar eller inte existerar.

Allteftersom vi ser djupare in i hennes natur, inser vi att hon inte alls är grön, inte håller upp en lotusblomma, inte stiger ned med sitt högra ben. Hennes vackra form är blott en port till en djup inre upplevelse som varken har färg, form eller kön. Den yttre uppenbarelsen av Tara är blott en liten mullvadshög som döljer ett berg av upplysta egenskaper. Tara är alltså både lätt att närma sig och ogripbar, bekant men ändå bortom all förståelse.”7


Det här stämmer med min egen upplevelse, och givetvis har jag också en påtaglig hjälp av Tara och hennes symbolik i min vardag. Genom att meditera över henne, recitera hennes mantra och minnas hennes egenskaper, blir de på något vis en del av min egen upplevelse. Jag försöker möta mina rädslor, det jag instinktivt vill undvika, och även gå in i svåra situationer, där jag utmanas men också har mycket att lära. Men jag är pinsamt medveten om att jag har lång väg kvar till Taras orädda hjärta.


Jag tänker på hennes ögon, som ser med en ofattbar mildhet och ömhet ut över världen, på allt det lidande som människor – och djur – går igenom. Hon ser tålmodigt ut över världens på många vis sorgliga tillstånd. Och hon känner med vad hon ser, hennes milda ögon nästan smeker och stillar lidandet. Genom detta inspireras jag att själv försöka se med hjärtats vänliga ögon, att våga möta det svåra och sträcka ut min hand till dem som har det svårt.


Symboler, metaforer och historier – som i Taras fall – talar ett annat språk, som berör oss på ett kanske mer direkt sätt än vad mer rationella förklaringar lyckas göra. Myter och olika symboler är omistliga delar i mitt utövande av Dharma, utan dem vore jag en mycket fattigare dharmautövare. För mig råder det ingen motsättning mellan det rationella och det mytiska språket; de kompletterar helt enkelt varandra.


Egentligen är det inte så stor skillnad mellan dessa språk som man först kan tro, och det finns alltid ett syfte med symbolerna och det mytiska språket. Att ta det för bokstavligt, precis som man ofta gör med det mer rationella språket, leder till missförstånd. På så vis underminerar man kraften i symbolen och missar dess syfte.


Det är som i meditation: då vi mediterar på något behöver vi både ett klart fokus, en riktning, men samtidigt en öppenhet och känslighet inför vår ständigt förändrande upplevelse. Vi behöver en balans mellan dem och denna balans finns även hos Tara. Hon är både stilla och aktiv, sensitiv och orädd. Tara påminner mig om denna balans och alla dessa egenskaper. Om jag vänder mig mot henne, så möter hon mig halvvägs och, om jag tillåter henne, finns hon ständigt vid min sida.

Viryabodhi

1 Bodhisattvan (en varelse, sattva, inställd på uppvaknande, bodhi) är mahayanabuddhismens centrala ideal för individen. Bodhisattvan strävar mot upplysning inte enbart för egen skull utan för alla varelsers skull. Den enskilde utövaren inspireras i sin praktik av de transcendentala/arketypiska bodhisattvorna, som Tara, Avalokiteshvara, Manjushri med flera, som nämns i mahayanatexter. Dessa gestalter är mer eller mindre upplysta och har vuxit fram i en sorts andlig evolution i buddhismens historia. I theravada refererar ”boddhisatta” endast till Shakyamuni Buddha och hans liv innan uppvaknandet.
2 Ibland översätts Tara med ”stjärna”, men det är tydligen inte helt korrekt. På tibetanska kallas Tara för Dolma eller Drolma.
3
Vid ordination in i Buddhistorden Triratna tar man emot en sadhana som fokuserar på en buddha eller bodhisattva (sadhana är en meditationsövning som innehåller moment av mantrarecitation, visualisering och ofta hyllningsverser). Denna buddha eller bodhisattva är en direktlänk till Dharma bortom orden, säger Sangharakshita.
4 Viryabodhi, Guhyaloka retreatcenter, Spanien, 1996.
5 Avalokiteshvara är en annan bodhisattva som förkroppsligar medkänsla, Chenresig på tibetanska, på kinesiska Kuan Yin och på japanska Kwannon.
6 Dessa buddhafamiljer syftar på de fem buddhornas mandala, en viktig symbol som växte fram i sen mahayana- och tidig vajrayanabuddhism. De fem buddhorna är: Akshobya, den orubblige blå buddhan i öster, som är överhuvud i vajrafamiljen; Ratnasambhava, den juvelfödde gula buddhan i söder som är överhuvud i juvelfamiljen; Amoghasiddhi, obehindrad framgång, den gröna buddhan i norr som får allting gjort, överhuvud i handlingsfamiljen, och slutligen Vairocana, upplysaren, den vita buddhan i mandalans mitt, överhuvud i Tathagata- eller buddhafamiljen.
7
s. 174, Meeting the Buddhas, Vessantara (Windhorse Publications, 1993). Översättning Viryabodhi. Numera är boken utgiven i tre delar: A Guide to the Buddhas, A Guide to the Bodhisattvas och A Guide to the Tantric Deities, alla utgivna av Windhorse. Den citerade texten finns numera i guiden till bodhisattvorna.