Kategoriarkiv: VBV

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Under våren 2010 bytte vi nya namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975)
(i, noter se längst ned i texten)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.


På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: vbv.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
 (Windhorse Publications); 
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).
 
fotnoter
i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

A beautiful reading


On Monday we had a meditation evening on Sangha Night, led by Padmachitta, with readings on friendship from the Buddhist tradition and also a couple of Swedish poems (by Karin Boye and Hjalmar Gullberg, from the end of ’Förklädd Gud’ in the latter case). The first reading was from A guide to the Buddhist Path, by Sangharakshita
(photo by Dhammarati), which struck me as very to the point and a beautiful Dharma Teaching. Here it is:

Friendship

’Now the Exalted One saw that brother lying where he had fallen in his own excrements, and seeing him he went towards him, came to him, and said: `Brother, what ails you?’ `I have dysentery, Lord.’ `But is there anyone taking care of you, brother?’ `No, Lord.’ `Why is it, brother, that the brethren do not take care of you?’ `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.’

The main point of this section is contained in the sick monk’s last reply to the Buddha: `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.’ This is a very shocking statement. It implies, sadly, that people are interested in you only so long as you are useful to them. It implies that they see you not as a person, but as a thing. (This distinction between treating a person as a person and treating a person as a thing was given currency in Western thought by the philosopher Kant.)

To treat a person as a thing is to treat him unethically. This is how the other monks were treating the sick monk. He was not useful to them, therefore they were not interested in him. He was left lying there in his own excrements. No one took care of him. There was no kindness between the sick monk and the other monks. There was no ordinary human friendship. Neither was there any sympathy, or sensitivity, or awareness. There could not be, because these are qualities you can experience only in relation to a person you actually see as a person. The other monks did not see the sick monk as a person. To them he was like an old worn-out broom or a broken pot. He was useless to them, so they did not care for him.

I need hardly remind you that we ourselves often behave like this. We often consider people primarily in terms of their usefulness. We do this even within the spiritual community. Sometimes we are more interested in someone’s talents and capacities (as a bricklayer or accountant or lecturer) than in what someone is in themselves. If you are treated in this way, when you are no longer able or willing to employ your talents you may have the disappointing and disillusioning experience that nobody wants to know you. Nobody wants to be `friends’ any more.

We must learn therefore to see persons as persons. There must be kindness between us. There must be spiritual friendship (Kalyana Mitrata). There must be sympathy, sensitivity, and awareness.

There are two principal aspects to persons treating each other as persons. These are communication and taking delight. These two are of the essence of friendship (friendship is what develops when two people start treating each other as persons).

Even in the case of ordinary friendship there is the great benefit and blessing of being able to share all our thoughts and feelings with another human being. It has been said that self-disclosure, the making of oneself known to another human being (being known by them and knowing that you are known by them), is essential to human health and happiness. If you are shut up in yourself without any possibility of communication with another person you don’t stay healthy or happy long. In the case of spiritual friendship, we share our experience of the Dharma itself. We share our enthusiasm, our inspiration, and our understanding. We even share our mistakes. Communication then takes the form of confession.

The aspect of taking delight means that we not only see a person as a person, but we also like what we see. We take delight in what we see, just as with a beautiful painting or poem, except that here the painting or poem is alive, which makes it very exciting and stimulating indeed. Here we see, we like, we love, a person entirely for his own sake. This too happens in ordinary friendship to some extent and in spiritual friendship to a far greater extent. The primary meaning of kalyanais `beautiful’, and in spiritual friendship we take delight in the spiritual beauty of our friend; we rejoice in his or her merits. Thus communication and taking delight are of the essence of friendship.

brev till vänner

(ett mail jag nyss skickade till vänner)

Hej vänner,

Jag vill först tacka alla som, på olika vis, hört av sig i samband med min höftoperation (den 26 januari), och ett varmt *tack* för blommor och flertalet gemensamma kort som kommit från sanghan vid olika tillfällen. Det här blir nog bara en kort lägesrapport. Jag hoppas skriva mer senare – jag tycker ju om att skriva. Du får ursäkta att jag skriver ett kollektivt mail, det blir mycket enklare för mig. Och om jag inte svarar eller svarat på just ditt mejl (eller sms), tag det inte personligt. Ibland orkar jag helt enkelt inte.

Hur är det då?
Jo, den här höftledsoperationen har varit mer tröttsam och smärtsam än vad jag hade väntat mig. Och jag försöker helt enkelt anpassa mig efter vad som händer, vad som *är* – som ofta inte är eller varit lätt – och försöka undvika att skjuta mig själv med ”en andra pil” eller lägga sten på börda, som vi säger. Det är intensivt och jag känner mig ändå nöjd med hur jag lyckas jobba med det hela. Och så har jag en mycket generös, glad och uppfriskande odramatisk Pia som hjälper och servar mig, på morgnar och kvällar. (Jag förstår inte hur ensamstående klarar sig.) Jag är mycket tacksam för allt hon gör för mig. Att dessutom ha en expert tillhands, när det behövs, känns tryggt. I början var jag ganska ansträngd och lite jobbig, förstod jag senare.

Operationen tycks ha gått bra. Den protes (av titan) jag fått ska växa fast och orsakar mer smärta än den vanliga (som cementeras). Dessutom har jag läst och hört att ”yngre” personer ofta har mer smärta än äldre, och om man innan op. tagit mycket smärtstillande, leder det också ofta till mer smärta. Så där är några av orsakerna till smärtan. Sedan är det ju ett stort ingrepp och läkningen har sitt naturliga förlopp.

Efter en vecka kändes det som om jag kom ut ur den första ”chocken” (både fysiskt och mentalt) och det började lätta mer markant. Fortfarande känner jag mig ganska påverkad av en molande smärta (från sårområdet), trötthet och lite nedstämdhet, men känner hur det ljusnar gradvis. Och det är skönt. Jag måste ständigt komma tillbaks till att jobba med det primära tillståndet. Det svåraste har nog sömnen varit. Jag sover i korta perioder, som mest en och en halv timme i stöten, innan jag vaknar av smärta och spänning i höft och lårben. Och det tar tid att få detta att släppa. Ibland flera timmar. Jag ligger då och smått masserar och försöker finna ett bättre läge. Det har känts som om jag upprepar samma scen, gång på gång, till utmattning.

Sömnen har äntligen börjat bli bättre de senaste 2-3 nätterna, och det spiller över på dagarna, då jag nu känner mig lite piggare och vaknare i sinnet – det känns mycket välkommet. Jag är evigt tacksam att jag har Dharma som perspektiv och övning. Någon formell meditation har det inte blivit tal om än, men jag jobbar ständigt med medvetenhet, tålamod, vänlighet o.s.v. Hela den här modellen med reaktivt och kreativt är mycket hjälpsam. Den ger en direkt spegling och hjälp, som så mycken annan Dharma.

Jag har lyssnat lite till föredrag av Padmavajra om Diamantsutran, som finns på http://www.freebuddhistaudio.com/series/details?ser=X36
Han är en mycket bra och levande förmedlare av Dharma. Annars har jag läst lite grand i en roman av Haruki Murakami, ”Norwegian Wood”, som jag har blandade responser för. Och lyssnat en del på klassisk musik på P2 eller också världsmusik. Klingan är ett favoritprogram på P2. Har också sedan några månader upptäckt att en gammal VBV-vän, Anna Vilén, sätter samman Kalejdoskop lite då och då – ganska avancerade för mitt öra ibland. Men kul.

Ibland har jag kollat in vad som händer på Facebook, alla vänner där och vad de går igenom.

Och så har jag ofta velat skriva ett brev till er, mina vänner, nära och fjärran. Men så har jag inte orkat, förrän nu, och det känns *bra* att äntligen få uttrycka mig och dela lite.

Pia undrade i morse om jag inte fick lappsjukan här (på norra Värmdö) under dagarna. Nej, jag har inte haft tid eller ork för det. Samtidigt trivs jag ju ofta mycket bra på egen hand. Fast ibland har jag känt mig lite ensam och utsatt. Jag har haft många reflektioner om hur andra sjuka har det, kanske särskilt gamla. Hur svårt det måste vara när ens fakulteter sviker och ohälsa tar över.

Min upplevelse på Ortopediska Huset var lite blandad. Jag har blivit så bortskämd av att bli bemött av vänliga hänsynsfulla människor, att det blir lite av en chock när jag inte bemöts på detta vis. På det stora hela var det ändå bra, men det fanns en hel del att önska sig förbättring på. Egentligen borde jag nog ha stannat lite längre på kliniken, med tanke på det tillstånd jag var 3 dagar efter op., men pressen på att åka hem fanns där och samtidigt en önskan att komma hem. Nu är jag tacksam och ser fram emot att kunna glädjas åt allt mindre smärta, mer rörlighet och en stundande vår – med alla dofter och allt som föds på nytt.

Jag hoppas du har det bra och ser fram emot att så småningom kunna delta mer i VBV-sammanhang igen. När det gäller den närmsta framtiden, får jag se hur det utvecklas, men jag vill gärna komma upp någon dag till Dharmagiri – om nån vecka.

Tack för att du finns och läst detta – om du orkat till slutet.

med metta,

Viryabodhi

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV), som under våren 2010 fick sitt nya namn: Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975) (i)
I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.

På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: stockholmsbuddhiscenter.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications, 2004);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
(Windhorse Publications, 1995);
Buddhas lära – en väg till frihet, Sangharakshita (
Bodhi förlaget, 2014);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget, 1999).
fotnoter
i. Four Gifts Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Händelser på Retreatcentret

(det här är ett mejl jag skickade till vänner i VBV-sanghan, som visar lite vad jag håller på med just nu.)

27 mars 2007

Hej vänner,

Jag vill gärna dela lite om vad som händer häruppe och visa några bilder, på meditationsrummet, som blev målat i helgen (men är inte riktigt färdigt än – dörrarna till skåpen ska målas också, i någon mild ljus ton.). Jag vet, det är vågat, men jag tycker det blev riktigt fint. När solen lyser in på morgonen är det myckert vackert och vilsamt. Det faller säkert inte alla på läppen, alla kommer inte att tycka om det, men det blir en utmaning. De som inte tycker om den oranga väggen för sitta med ryggen mot den. Andra, som Charlotte, kan sitta mot den och njuta. Andra kan vända sig mot den härliga röda väggen. Andra kanske mest vill blunda. Hur som helst, vi har kommit ännu ett steg i riktning mot ett färdigt retreatcenter.

Det finns fler bilder här.


Förresten, jag vet att flera av er ännu inte varit här. När ska ni komma?

Min tid kommer mot sitt slut här och om två dar flyttar jag min bas tillbaks till Stockholm. Men det blir svårt att hålla mig härifrån. På sätt och vis har det inte varit så mycket av en ledig tid, även om jag haft korta perioder med mer stillhet. Och det var ju egentligen tur det. Att jag kunde vara här och ta tag i en hel del saker. Jag känner mig nöjd ändå, fast lite ledsen att jag inte hunnit med t.ex. att gå in på översättning – särskilt redigering/genomgång av ”Vad är Dharma?” Så är det och jag hoppas kunna ta tid för detta snart.

Jag måste säga att jag är *mycket* mycket lycklig att vi har detta ställe och att jag kan bidra till att bygga upp det, sätta vår prägel m.m. Vid denna tidpunkt vill jag inte säga för mycket om min egen framtid, men det kommer snart. Nu räcker det kanske med att säga: Oroa er inte!

Våren håller på att komma – på dagarna. På nätterna är det kraftig frost med en temperatur nedåt 4-5 minus. Men på dagarna är det underbart att känna värme och kunna röra sig lite mer avspänt och obehindrat utomhus.

Tack alla, för era bidrag genom åren, till denna vision som håller på att förverkligas nu.

Jag ser fram emot att träffa er alla i sanghan snart. Och nu när Sangharakshita ska komma dessutom. Vad för namn ska han ge stället? Spänningen är olidlig …

med metta,
Viryabodhi

Brahma Vihara verser

Under min ensamretreat i mars reflekterade jag över vad metta (kärlekfull vänlighet) är och betyder. Det är en väldigt central och viktig egenskap i buddhismen, som också hänger ihop med vad som kallas de fyra brahma viharorna (de himmelska boningarna). De är metta, medkänsla (eller karuna på sanskrit och pali), glädje eller mer precist glädje över en annans glädje (mudita) och till sist jämnmod (upeksha). Det är starka känslor eller sinnestillstånd och det finns en meditationsövning för var och en av dem. Den grundläggande är metta bhavana (utvecklandet, eller odlandet, av metta – kärleksfull vänlighet).

I meditationen lät jag upplevelse finna ord, som på något vis uttryckte eller för mig fångade essensen av dessa tillstånd. Resultatet blev dessa verser, som jag vill dela med mig här. De finns med i senaste numret av
BODHI buddhism för idag, den tidning som vi ger ut genom Västerländska Buddhistordens Vänner (www.vbv.se). Flera personer som läst dem i BODHI har hört av sig och kommenterat att de fann verserna hjälpsamma, vilket gläder mig. De går mycket väl att använda innan en meditation, eller efter, eller som en påminnelse under dagen. En dag kommer jag att skriva mer om metta och brahma viharorna. Här är en länk till en artikel om Metta bhavana. För en behandling av de fyra brahma viharorna finns det en bra artikel på engelska av Tejananda från en retreat med samma tema.

Brahma vihara verser

Må alla varelser vara lyckliga
och förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva (den sorgfria) glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.

Må jag finna det jämnmod
som jag kan möta
både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.

Må jag vara stadig i min metta (kärlek),
alltid redo att se
med hjärtats vänliga ögon.
Må jag inte sluta mig
eller falla till föga
för irritation och ilska.

Må jag vara frikostig
med min medkänsla,
och sträcka mig ut
till de som har det svårt.

Må jag inte vända mig bort
av rädsla eller bekvämlighet.
Må jag vara jämn i min glädje över andras glädje
och inte hålla något tillbaka.
Må jag inte snärja in mig i avundsjukans,
och missunnsamhetens, snåla klädnad.

Må jag ha modet att inse
rötterna till glädje, smärta och lycka,
och lära mig att bemöta alla
med samma varma (och rena) jämnmod.
Må jag inte dra mig tillbaks
och bli likgiltig inför andra.
Må jag modigt möta livet
i sin helhet,
och finna den insikt som befriar.

Viryabodhi

(11 mars 2006 och senare)