Kategoriarkiv: Sangharakshita

Att bryta de 3 bojorna


Det här är en underbar undervisning som flera personer i orden har nämnt och citerat på sistone (i alla fall delar av den), kanske på grund av den tydliga kopplingen till insikt, till att bryta igenom så att vi kan se saker som de verkligen är. Som de presenteras här ska egentligen den sista bojan, vaghet, komma på andra plats, och ytlighet vara på sista och tredje plats, för att stämma med hur de traditionellt presenteras i palikanon.
 
Det är en ganska rak och enkel undervisning, tillsynes enkel, och med en riktig udd, en skärpa som jag tänker mig Sangharakshita (föreläsaren-författaren) är väl medveten om. Jag tänker mig en samling post-hippies (året är 1979, och platsen London) som är fullt engagerade i att etablera och arbeta för en ny buddhistisk rörelse. På många vis försöker de säkert förstå vad det egentligen innebär att leva ett buddhistiskt liv i ett modernt samhälle, samtidigt som de möter sin egen psykologi, upptäcker vad de har med i bagaget; de känner sig för och provar en massa olika saker, och håller säkert en hel del dörrar öppna. Det här är kanske något som Sangharakshita är lite frustrerad över. Kanske han önskar att fler gjorde ett tydligare åtagande, och skakade av sig sina små – kanske relativt små – psykologiska problem, sin självupptagenhet, sitt velande.
 
Och kanske, ja kanske, känner några av oss igen denna bild av Sangharakshitas känsla som jag målat upp, i våra egna liv, i olika avseenden. Hur som helst, de tips han ger oss är väl värda att ta till hjärtat och börja leva efter. Ratnaguna sa nyligen (feb. 2014) att han, sedan han hörde den här undervisningen, försökt att leva efter de positiva råden, om hur man kan bryta bojorna. Inspirerande. Det vill jag också.
 
Metta,
Viryabodhi
(Kamnitsa, sydöstra Estland)
 
De tre bojorna
(Från boken och föresläsningen, 1979, The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.
Svensk översättning Viryabodhi.)


”De här tre bojorna beskrivs vanligtvis som, först, bojan av att tro på ett oföränderligt, väsentligt själv; för det andra, bojan som är beroendet eller bindningen till religiösa övningar som mål i sig själva; och för det tredje, bojan som är tvivel och obeslutsamhet när det gäller Dharma. Men här ska vi närma oss dem på ett mer jordnära, mer allmänt och grundläggande vis, och tala om, först, bojan som är vana; sedan bojan som är ytlighet; och sist bojan som är vaghet.
 
Bojan som är vana
En vana är något som vi kan sägas ha. Vi har ”en tendens eller disposition att handla på ett särskilt sätt”. Men som denna definition gör klart, består en vana av handlingar, och handling är en väsentlig del av oss, inte blott något som är pålagt, något vi har. I själva verket är vi våra handlingar, enligt Dharma-vinaya. Och det är på det här viset som vi vanligtvis tänker på och talar om en person: någon är den totala summan av alla sina handlingar, genom kropp, tal och sinne, och existerar inte utan dessa.
 
Det faktum att vi har ”en tendens eller en disposition på ett särskilt vis” betyder därför att vi har en tendens eller disposition att vara på ett särskilt vis. Vi är inte bara den totala summan av våra handlingar: vi är den totala summan av våra vanor. Vi är våra vanor. Man skulle till och med kunna säga att var och en av oss blott är en vana – och troligtvis en dålig vana. Den person vi tänker på som Kalle eller Lisa, och känner igen för att de handlar på ett särskilt vis, är blott en vana som en särskild medvetandeström har hamnat i.
 
Men eftersom den har hamnat i den, kan den också ta sig ur den. Det är som en knut på ett snöre: den kan lösas upp. Att bryta bojan som är vana betyder därför, i princip, att vi tar oss ur vanan att vara en särskild sorts människa. Det är blott en vana vi råkat hamna i. Vi behöver inte vara på det sätt vi är. Det finns ingen nödvändighet i det. Att bryta vanans bojan innebär därför, att vi gör oss av med ett gammalt jag, vårt förflutnas jag. Det innebär att bli en sann individ; vilket betyder att vara kontinuerligt medveten och känslomässigt positiv, ständigt ansvarsfull, känslig och kreativ – kontinuerligt kreativ runt vårt eget själv. 
 
Det här är vad den buddhistiska doktrinen om anatta eller icke-själv betyder. Det är inte så att vi aldrig har ett själv utan mer att vi alltid har ett nytt själv. Och om varje nytt själv är bättre än det förra, då kan vi säga att vi gjort andliga framsteg.
 
Det är inte lätt att ta oss ur vanan att vara den sortens person vi är. Det är inte lätt att att göra sig av med ett gammalt själv och bli en sann individ. Och en av anledningarna till detta är andra människor. Inte bara vi själva har hamnat i vanan att vara på ett särskilt vis, utan andra människor har hamnat i vanan att uppleva oss som att vara en person i vanan att vara på ett särskilt vis.
 
De människor som upplever oss som den vi var snarare än vad vi är – eller vad vi håller på att bli – representerar ett kollektivt sätt att tänka, känna och handla på. De representerar gruppen i motsats till individen. Gruppen är individens fiende – den sanna individens – på så vis att den inte tillåter individen att lösgöra sig från gruppens ränker. Den insisterar på att behandla dig inte utifrån den du är utan den du var, och på så vis försöker den relatera till någon som inte finns längre. Det här brukar hända när vi till exempel besöker vår familj efter att inte ha träffat dem på en tid.
 
Att bli fri från gruppen betyder givetvis inte att vi måste klippa av våra band till gruppen. Vad det däremot innebär är att vi bryter oss fria från gruppens inflytande, dess vaneförstärkande inflytande.
 
Bojan som är ytlighet
Att vara ytlig innebär att vi handlar från ytan av oss själva, och som en följd handlar vi utan omsorg och noggrannhet; det är som om vi handlar för syns skull snarare än äkta och på riktigt. Men varför skulle vi göra detta? Varför skulle vi handla på ett ytligt vis?
 
Anledningen är att vi splittrade. Alltför ofta är den medvetna rationella ytan skild från de omedvetna känslomässiga djupen. Vi handlar med en intellektuell övertygelse men lyckas inte bära känslorna med oss. Ibland handlar vi såklart med alla våra känslor bakom oss, men då håller det rationella sinnet alltför ofta tillbaks, och kanske till och med protesterar och tar avstånd. Vi är inte hela i något av fallen, inte helhjärtade. Vi handlar inte med hela vårt väsen och därför handlar vi – på sätt och vis – inte alls.
Det här är alltför vanligt. Ytlighet är en av den moderna tidens förbannelser. För mer än hundra år sedan talade Mathew Arnold om vår ”sjuka brådska”, vår ”splittrade strävan” – och det fångar ganska väl hur det faktiskt ser ut. Vi är neurotiskt upptagna, utan att ha något riktigt fokus, eller något tydligt syfte. Vi är inte riktigt autentiska i det vi gör. Vi har inte kraften av hela vårt väsen bakom det vi gör. När vi älskar gör vi det inte på riktigt, och när vi hatar gör vi inte heller det på riktigt. Vi inte ens tänker. Vi gör allting till häften.
 
Alltför ofta ser det likadant ut när vi ger oss in i det andliga livet och försöker leva efter Dharma. När vi mediterar, gör vi det med bara en del av oss. När vi kommunicerar, eller när vi arbetar, gör vi det återigen med bara en del av oss. Därför kommer vi ingen vart, vi utvecklas egentligen inte. Vi bär inte med oss hela vårt väsen. En liten del av oss rekognoserar framåt, men den största delen släpar efter.
Att bryta bojan som är ytlighet innebär därför att vi måste börja handla med hela vårt väsen: handla med omsorg och noggrannhet; handla genuint och äkta. Det innebär med ett ord: åtagande. Det innebär att vi ger oss hän i det andliga livet, att vi gör ett åtagande till att vara en sann individ.
 
Bojan som är vaghet
”Vag” betyder ”otydlig, inte klart uttryckt eller identifierad, av en otydlig eller dåligt definierad betydelse eller karaktär.” [i svensk ordbok används ’vag’ i betydelsen ’otydlig’ eller ’suddig’, för synen; man skulle också kunna säga ’velig’ och kanske ’svävande’ – Viryabodhi.] Så varför skulle någon vilja vara vag? Faktum är att vi är vaga när vi är obeslutsamma, vaga när vi inte vill bestämma oss, och framför allt vaga när vi inte vill göra ett åtagande. Vår vaghet är därför en oärlig vaghet.
 
När allt kommer ikring är det andliga livet inte lätt. Att växa och utvecklas är ofta en smärtsam process (fast den är också mycket glädjande och njutbar). Av den anledningen tenderar vi att krympa ihop, och hålla tillbaka.
 
Vi håller alla dörrar öppna. Vi håller på med flera olika intressen, eller har olika alternativ som vi kan falla tillbaka på. Och vi tillåter oss att gå från den ena till den andra, till och med driva mellan dem. Till vilket pris som helst fortsätter vi att vara vaga: luddiga, otydliga, formlösa, oklara, svårtydda.
 
Att bryta vaghetens boja innebär att vi är villiga att tänka klart. Det innebär att ge tid till att tänka på saker, och att ha beslutsamheten att verkligen tänka igenom saker. Det innebär att vara beredd att titta på vilka alternativ som faktiskt finns och att göra prioriteringar. Det innebär att vara redo att fatta ett beslut. Det innebär att bestämma sig för att välja den bästa vägen och sedan att helhjärtat agera på det valet. Det innebär att inte skjuta på beslutet.
 
De tre bojorna – vanor, ytlighet och vaghet – bryts när vi når insikt, genom att få ’kunskap och vision om hur saker verkligen förhåller sig’. Och med våra mindre traditionella termer bryts de genom att vi blir kreativa (på så vis att vi är självskapande och kreativa för vårt nya själv), genom att göra åtaganden (bli hängivna) och genom att bli tydliga. När insikt sedan uppstår, går vi in i strömmen, strömmen som leder mot upplysning: vi blir ströminträdare och när vi är det blir vi en sann individ. Och som en sann individ upplever vi vimutti, smaken av frihet.
 
 
(Originaltexten:)
 
The Three Fetters
(From the book and the lecture: The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)

These three fetters are usually described as, first, the fetter of belief in an essential, unchanging self; secondly, the fetter of attachment to religious observances as ends in themselves; and thirdly, the fetter of doubt and indecision with regard to the Dharma. Here, however, we are going to approach them in very general, even basic – or down-to-earth – terms, as: firstly, the fetter of habit; secondly, the fetter of superficiality; and thirdly, the fetter of vagueness.
 
The Fetter of Habit
A habit is something we are said to have. We have ’the tendency or disposition to act in a particular way’. However, as this dictionary definition makes clear, a habit consists of actions, and action is an essential part of us, not just something added on, something we have. In fact according to the Dhamma-Vinaya we are our actions. And this is the way we usually think of, and refer to, a person: someone is the sum total of his or her actions of body, speech, and mind, and doesn’t exist apart from these.
The fact that we have a ’tendency or disposition to act in a particular way’ means, therefore, that we have a tendency or disposition to be in a particular way. We are not just the sum total of our actions: we are the sum total of our habits. We are our habits. We could even say that each one of us is simply a habit – probably a bad habit. The person we think of as George or Mary, and recognize as acting in a particular way, is simply a habit that a certain stream of consciousness has got into.
But since it has got into it, it can get out of it. It is like a knot tied in a piece of string: it can be untied. Breaking the fetter of habit means, essentially, getting out of the habit of being a particular kind of person. It is only a habit you have got into. You don’t have to be the way you are. There is no necessity about it. Breaking the fetter of habit means, therefore, getting rid of the old self, the past self. It means becoming a true individual; that is, becoming continually aware and emotionally positive, continually responsible, sensitive, and creative – continually creative of one’s own self.
This is the meaning of the Buddhist doctrine of anatta or ’no-self’. It is not so much that we never have a self as that we always have a new self. And if each new self is a better one than the last, then we can say that spiritual progress is taking place.
It is not easy to get out of the habit of being the kind of person that we are. It is not easy to get rid of the old self and become a true individual. One of the reasons for this is other people. Not only have we ourselves got into the habit of being in a particular way, but other people have got into the habit of experiencing us as being in the habit of being in a particular way.
The people who experience us as what we were rather than as what we are – or what we are in process of becoming – represent a collective way of thinking, feeling, and acting. They represent the group as opposed to the individual. The group is the enemy of the individual – of the true individual – inasmuch as it will not allow the true individual to emerge from its ranks. It insists on dealing with you not as you are but as you were, and to this extent it tries to deal with someone who no longer exists. This tends to happen, for example, when one visits one’s family after some time.
Becoming free of the group does not, of course, necessarily mean actually breaking off relations with the group. What it means is breaking away from the influence – the habit-reinforcing influence – of the group.
 
The Fetter of Superficiality
To be superficial means to act from the surface of ourselves and, in consequence, to act without thoroughness or care; it is about acting in outward appearance rather than genuinely or actually. Now why should we do this? Why should we act superficially?
The reason is that we are divided. More often than not, the conscious rational surface is divided from the unconscious emotional depths. We act out of intellectual conviction but do not succeed in carrying the emotions with us. Sometimes, of course, we do act out of the fullness of our emotions but then, only too often, the rational mind holds back, and even, perhaps, does not approve. In neither case do we act totally, wholeheartedly. We do not act with the whole of ourselves and, therefore, in a sense, do not really act at all.
This state of affairs is very general. Superficiality is one of the curses of the modern age. Matthew Arnold, more than a hundred years ago, spoke of our ’sick hurry’, our ’divided aims’ – and that just about describes the situation. We are neurotically busy, without any real focus, any singleness of purpose. We don’t truly, authentically, do anything. We don’t do anything with the whole force of our being. When we love we don’t really love, and when we hate we don’t really hate. We don’t even really think. We half do all these things.
It is the same, only too often, when we take up the spiritual life and try to follow the Dharma-Vinaya. When we meditate, it is only with part of ourselves. When we communicate, or when we work, again it is only with part of ourselves. Consequently we don’t get very far: we don’t really grow; we don’t really develop. We don’t carry the whole of our being along with us, so to speak. A small part of us is prospecting ahead, but the greater part is lagging far behind.
Breaking the fetter of superficiality therefore means acting with the whole of oneself: acting with thoroughness and care; acting genuinely and actually. It means, in a word, commitment. It means committing oneself to the spiritual life, committing oneself to being a true individual.
The Fetter of Vagueness
’Vague’ means ’indistinct, not clearly expressed or identified, of uncertain or ill- defined meaning or character’. So why should anyone be vague? The fact is, we are vague when we are undecided, vague when we don’t want to decide, and, above all, vague when we don’t want to commit ourselves. Our vagueness is, therefore, a dishonest vagueness.
After all, spiritual life is very difficult. Growth and development is often a painful process (even though it is always enjoyable). Therefore we tend to shrink back.
We keep our options open. We keep a number of different interests, or a number of different aims, on which we can fall back, and allow ourselves to oscillate between them, even to drift between them. At all costs we remain vague: woolly, foggy, shapeless, indistinct, unclear.
Breaking the fetter of vagueness means being willing to think clearly. It means giving time to thinking things out, having the determination to think things through. It means being prepared to look at what the alternatives really are, and to sort out one’s priorities. It means being ready to make up one’s mind. It means making a decision to choose the best and then to act wholeheartedly upon that choice. It means not postponing the moment of decision.
The three fetters – of habit, of superficiality, and of vagueness – are broken by means of Insight, that is, by means of knowledge and vision of things as they really are. In less traditional terms, they are broken by our becoming creative (in the sense of self-creative or creative of our own new self), by becoming committed, and by becoming clear. When Insight arises, one enters the Stream, the Stream that leads directly to Enlightenment: one becomes a Stream-entrant and, being a Stream-entrant, one becomes a true individual. And as a true individual, one can experience vimutti, one can enjoy the taste of freedom.

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Under våren 2010 bytte vi nya namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975)
(i, noter se längst ned i texten)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.


På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: vbv.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
 (Windhorse Publications); 
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).
 
fotnoter
i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Imagination in the spiritual life


I’ve been listening to these talks lately, and working my way through them. I’m very grateful to Subhuti for doing this and in many ways taking Bhante’s thinking further, and sometime sticking out his neck, thinking on his feet and exploring. Sometimes I’m a little surprised that people take him so literally. Anyhow, I think the talks – available at www.freebuddhistaudio.com – were given to an Order context, so they assume some knowledge of the Triratna community, practices and perspectives on the Dharma. There are a lot of pearls and food for thought, the beginning of a much needed re-valuation of the Imagination. Sometimes you don’t hear the questions, but that doesn’t matter, stay with it and you will be richly rewarded. Below is the order in which the talks/material were given. Maybe I’ll write more another day.

Cambridge Study Weekend
with Subhuti
October 2010

1. Introducing the Imagination (time: 1.07.46)
2. The History of the Imagination In the West – part 1 (1.32.02)
3. The History of the Imagination In the West – part 2 (1.01.20)
4. The Role of Art and Aesthetics In the Imagination (1.15.30)
5. Imagining the Buddha (1.17.59)

Subhuti also gave a series of three talks at the London Buddhist Centre, som time after the above talks in Cambridge, LOC 504, 505 & 511; here’s a link to the first:
http://www.freebuddhistaudio.com/audio/details?num=LOC504

A beautiful reading


On Monday we had a meditation evening on Sangha Night, led by Padmachitta, with readings on friendship from the Buddhist tradition and also a couple of Swedish poems (by Karin Boye and Hjalmar Gullberg, from the end of ’Förklädd Gud’ in the latter case). The first reading was from A guide to the Buddhist Path, by Sangharakshita
(photo by Dhammarati), which struck me as very to the point and a beautiful Dharma Teaching. Here it is:

Friendship

’Now the Exalted One saw that brother lying where he had fallen in his own excrements, and seeing him he went towards him, came to him, and said: `Brother, what ails you?’ `I have dysentery, Lord.’ `But is there anyone taking care of you, brother?’ `No, Lord.’ `Why is it, brother, that the brethren do not take care of you?’ `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.’

The main point of this section is contained in the sick monk’s last reply to the Buddha: `I am useless to the brethren, Lord: therefore the brethren do not care for me.’ This is a very shocking statement. It implies, sadly, that people are interested in you only so long as you are useful to them. It implies that they see you not as a person, but as a thing. (This distinction between treating a person as a person and treating a person as a thing was given currency in Western thought by the philosopher Kant.)

To treat a person as a thing is to treat him unethically. This is how the other monks were treating the sick monk. He was not useful to them, therefore they were not interested in him. He was left lying there in his own excrements. No one took care of him. There was no kindness between the sick monk and the other monks. There was no ordinary human friendship. Neither was there any sympathy, or sensitivity, or awareness. There could not be, because these are qualities you can experience only in relation to a person you actually see as a person. The other monks did not see the sick monk as a person. To them he was like an old worn-out broom or a broken pot. He was useless to them, so they did not care for him.

I need hardly remind you that we ourselves often behave like this. We often consider people primarily in terms of their usefulness. We do this even within the spiritual community. Sometimes we are more interested in someone’s talents and capacities (as a bricklayer or accountant or lecturer) than in what someone is in themselves. If you are treated in this way, when you are no longer able or willing to employ your talents you may have the disappointing and disillusioning experience that nobody wants to know you. Nobody wants to be `friends’ any more.

We must learn therefore to see persons as persons. There must be kindness between us. There must be spiritual friendship (Kalyana Mitrata). There must be sympathy, sensitivity, and awareness.

There are two principal aspects to persons treating each other as persons. These are communication and taking delight. These two are of the essence of friendship (friendship is what develops when two people start treating each other as persons).

Even in the case of ordinary friendship there is the great benefit and blessing of being able to share all our thoughts and feelings with another human being. It has been said that self-disclosure, the making of oneself known to another human being (being known by them and knowing that you are known by them), is essential to human health and happiness. If you are shut up in yourself without any possibility of communication with another person you don’t stay healthy or happy long. In the case of spiritual friendship, we share our experience of the Dharma itself. We share our enthusiasm, our inspiration, and our understanding. We even share our mistakes. Communication then takes the form of confession.

The aspect of taking delight means that we not only see a person as a person, but we also like what we see. We take delight in what we see, just as with a beautiful painting or poem, except that here the painting or poem is alive, which makes it very exciting and stimulating indeed. Here we see, we like, we love, a person entirely for his own sake. This too happens in ordinary friendship to some extent and in spiritual friendship to a far greater extent. The primary meaning of kalyanais `beautiful’, and in spiritual friendship we take delight in the spiritual beauty of our friend; we rejoice in his or her merits. Thus communication and taking delight are of the essence of friendship.

råd om metta bhavana


I sin senaste bok: Living Ethically (Windhorse Publications, 2009) med teman från Nagarjunas ”Precious Graland of Advice for a King” ger Sangharakshita i sin tur lite råd om metta bhavana, och skriver så här om man har svårt för första stadiet, då man ska odla metta för sig själv:

”If you find the first stage fo the metta bhavana difficult, it is sometimes helpful to start with a stage you can engage with more easily. I would also suggest spending less time on the first four stages and getting on to the fifth stage more quickly, if you can get your metta flowing more strongly that way. Alternatively, if, as is often the case, you find the second stage the easiest, you can always move from it to cultivating goodwill towards yourself. For example, having found some feeling of goodwill towards a friend, you can imagine yourself in a happy situation with that person, in which both of you is feeling goodwill towards the other. This is how we can kickstart metta towards ourselves. Even if we find it difficult to love ourselves, we usually have to acknowledge that at least somebody loves us.”

I en tidigare paragraf har han – lite annorlunda än vanligt – beskrivit metta så här:

”Metta means responding positively and with warmth to people regardless of their attitude towards oneself.”

Varför skulle jag känna lite extra när just Sangharakshita skriver en sådan, egentligen ganska självklar sak? Än en gång ger han exempel på att förhålla sig kreativt till formen, som i detta fall blott är ett medel att odla metta. Hur man uppnår det, är alltså sekundärt.

Annars brukar vi betona hur viktigt det är att göra det första stadiet, att kunna känna uppskattning, kärlek och värme inför sig själv. Men metta är större än så och ibland har jag sagt att man i början av meditationen kan påminna sig om det sista stadiet – t.o.m. göra det lite grand – för att få kontakt med den äkta känslan av metta, som går bortom mig och dig, och själviska tendenser.

Boken innehåller i övrigt mycket tänkvärt; en del som är nästan dagsfärska tankar och reflektioner som vävts in i det ursprungliga materialet, från ett seminarium från 1976.

Föredrag på FWBO Day 2009


Här är en länk till ett kort ”föredrag” eller snarare undervisning som Bhante (Sangharakshita) gav på FWBO Day i början av april (vid påsk tror jag). Under samma dag presenterade man Bhantes bok: ”The Essential Sangharakshita”, redigerad av Vidyadevi och utgiven av Wisdom Books. Både Vidyadevi och Subhuti pratade om denna och reflekterade runt den. Dessa föredrag finns också på samma sajt (se nedan).

Subhuti berättar om när han själv kom i kontakt med FWBO/VBV och Sangharakshita, 1969, under hippie-eran och tiden då en ny värld skulle skapas. Han berättar om sin första förvirrande kontakt med buddhismens mångfald, och hur han med Sangharakshitas hjälp börjar få ordning på sin förståelse och får hjälp att börja praktisera Dharma som en västerlänning; utan att behöva åka till Asien och bli munk, något han trodde – till sin fasa – att man måste göra.

Vidyadevi berättar om hur hon arbetade med att sätta samman boken ”The Essential Sangharakshita”. Hon beskriver hur svårt det var att adekvat fånga i en bok den ”pågående processen som är Sangharakshita”, en författare som Wisdom beskriver som vara ”lika mycket hemma i vetenskap, filosofi, myt, konst och poesi” och som använder ”varje inre väg att kommunicera den tidlösa Dharman på”. Vidyadevi avslöjar den långa processen med bokens tillkomst och berättar på ett väldigt charmerande och varmt sätt om sin glädje och förtjusning i att nu, äntligen se boken tryckt. Hon säger också att det fanns tillräckligt material, av allt det som hon valde att inte inkludera i den redan ganska tjocka volymen, och som skulle kunna bli en alternativ volym.

Jag fann Sangharakshitas egen undervisning väldigt fin, koncentrerad och ’to the point’, särskilt hans sista poäng om den egenskap vi behöver odla om vi vill vara mer etiska, mer skickliga i våra liv – föreställningsförmågan. Han reflekterar över hur man vanligtvis säger att buddhistisk etik betonar intentionen bakom vårt handlande som det viktiga, men att de tio (eller fem) föreskrifterna till stor del handlar om att att ta hänsyn till andra, vilken effekt vårt handlande har på dem, och att vi ska försöka vara generösa, ha en kärleksfull attityd till dem o.s.v. Visst är intentionen mycket viktig men i praktiken handlar det om att kunna sätta sig in i andras situation – tänka sig i andras kläder – och att handla på så sätt att man inte skadar andra utan hjälper dem att växa och frodas som människor, eller varelser. Givetvis är detta inte lätt, som han säger, och vi behöver odla vår föreställningsförmåga för att lyckas.

Här är länken till Sangharakshita: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-3-by-Sangha-3

och här till Vidyadevi: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-1-by-Vidyad-3

och här till Subhuti: http://www.videosangha.net/video/FWBO-Day-2009-Talk-2-by-Subhut-3

med metta,
Viryabodhi

Distansstudier för män

Under helgen som gick träffades en liten grupp män på Dharmagiri för att ha den första träffen av mitrastudier för män på distans. De äkta distansmännen var Daniel (Sundsvall) och Roger (Halmstad), sedan Jöran, Sven och jag från metropolen. Jöran tog några bilder och har redan skrivit i sin blogg om helgen. Vårt tema var den ädla åttafaldiga vägen och i synnerhet de två första delarna på denna: fulländad vision och känsla. Som grundtext hade vi Sangharakshitas bok ”Buddhas ädla åttafaldiga väg – vision & omvandling”.

Det var en givande helg, även för mig och en glädje att återknyta till denna rottext. På fredagskvällen kände jag mig lite osäker på hur det skulle gå, eftersom jag fortfarande kände av en kraftig förkylning/ influensa – vad det nu är var – och var trött. Men det gick galant och även meditationen öppnade upp sig på givande sätt för mig. Det kändes som en mycket bra start för oss och lovande inför framtiden. Några dharmajuveler kommer vi nog alla att minnas och omhuldas av, bl.a. ”andlig stolthet”, vikten av att vara ärlig inför var vi befinner oss, metaforen om ormen som sväljer en groda som fastnar halvvägs och som den varken kan svälja eller hosta upp (om nu ormar hostar) m.m. Ormen och grodan är en traditionell indisk metafor för det andliga livet, som när man väl gett sig in på det alltid kommer att utmana en och kräva att man går djupare och vidare – tar det alltmer på allvar. En spänning mellan samsara och nirvana, som vi i bästa fall upplever som kreativ, även om den ofta kan kännas något obehaglig.

Ett varmt tack till er alla och särskilt Sven, som i en pressad livssituation tog sig tid för en välbehövlig helg borta ifrån, … det vanliga. Dessutom gjorde jag min första paj någonsin, med squash, gul paprika, ägg m.m. Det var ju inte alls svårt och jag undrade varför jag aldrig tidigare provat denna kost.

(bilden längst upp är en sammanlänkad panoramabild, en form jag börjat leka med den sista veckan. fascinerande perspektiv öppnas upp, även om jag än så länge inte blivit riktigt nöjd med motiven. det kommer mer och här nedan ett annat försök, vid Dalälven:)

Viryabodhi

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV), som under våren 2010 fick sitt nya namn: Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975) (i)
I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.

På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: stockholmsbuddhiscenter.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications, 2004);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
(Windhorse Publications, 1995);
Buddhas lära – en väg till frihet, Sangharakshita (
Bodhi förlaget, 2014);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget, 1999).
fotnoter
i. Four Gifts Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Inspiration


För tillfället läser jag The Yogi’s Joy av Sangharakshita, som är en kommentar på några sånger ur Milarepas ”hundratusen sånger”. Jag har funnit många juveler och önskar att översätta några citat, så småningom. Här är i alla fall ett på engelska:

”The essence of spriritual inspiration is that it is free and spontaneous. Spiritual attainments should never be used, even for a good purpose. Even directing one’s creativity towards some unselfish aim is to abuse it. Creativity will find its own uses, its own expression. It has its own momentum, and to try to harness it to a practical purpose is to deny its very nature. We see it as a good thing to try to put everything to good use, however trivial that use may be, and we feel uneasy if we can’t put our finger on what something is for. But that uneasiness comes down to not knowing what we ourselves are for.”

(s. 138, The Yogi’s Joy, Sangharakshita, Windhorse Publications)

Jag finner detta befriande och utmanande. Så ofta drivs jag själv av att vara nyttig och hjälpsam och aktiv, för att på något vis stilla ett – ja, något. Detta citat och omkringliggande text hjälper mig att vända uppmärksamheten mot det större och djupare perspektivet i Dharma.

Boken är en juvel och kan också beställas via adlibris: The Yogi’s Joy. Så säger jag förvisso om de flesta av Sangharakshitas böcker, men tillåter mig denna glädje.

metta,
Viryabodhi