Kategoriarkiv: Viryabodhi

Red Tara mantra on Nordic Order retreat


On the long weekend 18–22 March we had a Nordic Order retreat at Abhayaloka retreatcenter, in Finland. This time only eight of us gathered, four from Sweden, three from Finland and Vaddhaka from Tallinn. We had a very good time, enjoying each others company, tuning into each others lives, meditating (of course), seeing the video of Maitreyabandhu (se previous entry) as well as one of Bodhiketu – both of which we relished and discussed and pondered afterwards. The winter weather persisted outdoors, but indoors spirits were very good. In the last puja Liladhi led the Red Tara mantra, with a beautiful tibetan tune. I found the image to the left googling on Red Tara images. I was really taken by it and that she is red. Of course Tara is mostly green but there are many forms of her.

Apart from the programme I also translated an article that Liladhi had written about her work as a hospital clown, which is going to be published in the Swedish buddhist magazine Buddhism-nu, which I enjoyed doing and checking with her that I had understood everything. It’s a fascinating read and an good example of Dharma work in the wider world. I hope it can be made available in English too, somehow.

Tomorrow I’m off on a retreat with Subhuti at Padmaloka, which will be interesting and I’m sure inspiring and invigorating to my Dharma practise.

Mina Favoriter på nätet

(Den här artikeln är publicerad i nr.2 2009, av Buddhism-nu. Under året har tidningen ett stående inslag som kallas ”mina favoriter”, där någon presenterar film, böcker, musik och andra favoriter. Här skriver Viryabodhi, alltså jag, om några de hemsidor som jag gärna besöker på Internet. En lite längre version av denna artikel kommer att växa fram i denna blogg. Bilden till höger är på Manjushri, item no. 587.)

Buddhistiska hemsidor

Ja, vilka är mina ”favoriter” bland buddhistiska hemsidor? När någon frågar mig vilken kompositör eller författare som är min favorit, har jag mycket svårt att svara. Favorit nu eller genom alla tider? Hur som helst, här tänkte jag beskriva några hemsidor som jag använt och använder och som är till hjälp i min dharmapraktik.

Det första jag måste säga är att det finns otroligt mycket material på Internet, av varierande kvalitet och seriositet, så klart. Jag måste också medge att jag pendlar mellan att å ena sidan förundras och fascineras, och å den andra överväldigas, till och med uppleva en viss internettrötthet och reaktion mot informationssamhället. Det är sällan Internet ger mig en varaktigt förhöjd livskänsla, men mitt användande – till viss del beroende – kan säkert tämjas och balanseras. En artikel med titeln ”En Internetberoende buddhists bekännelser” (eller kanske snarare datorberoende) skulle jag lätt kunna skriva.

Jag ska också erkänna att jag mycket sällan läser längre textmassor på datorn, med undantag för enstaka riktigt bra artiklar. Jag föredrar att skriva ut texten och sedan i lugn och ro läsa den i min fåtölj, med pappret i hand.

www.accesstoinsight.org
Låt oss börja med
Access to Insight, som drivs helt ideellt av John Bullitt, tydligt inspirerad av theravadabuddhism och dana (att fritt erbjuda Dharma). Det här är en tydlig och lättöverskådlig sajt, som går snabbt att få fram. Det går även att ladda ned hela sajten till sin hårddisk (mer än 10 mb zippad), men då kan man inte använda vissa sökfunktioner etc. Det utmärkande för Access to Insight är dess rika utbud av suttor och texter från palikanon, och även nutida verk av olika theravadabuddhister. Några av mina favoriter bland dessa är Ayya Khema (en inspirerande tysk nunna som skrivit flera böcker), Bhikkhu Bodhi (en översättare och kommentator av stora format), Thanissaro Bhikkhu (en amerikansk munk som översatt många suttor på sajten) och Hellmuth Hecker (som skrivit biografier över Buddhas främsta lärjungar). Det finns även ett bra index över suttorna och ett ganska bra lexikon för palitermer. Hit går jag ofta för att få tillgång till Buddhas ursprungliga undervisning på ett lätt sätt, oftast i mycket bra och kvalificerad presentation.

www.buddhanet.net
BuddhaNet
är ett världsomspännande buddhistiskt informations- och utbildningsnätverk. Denna webbsida är väldigt stor och bred med många facetter att utforska, bland annat har den ett stort antal e-böcker från flera traditioner och även en sektion barnböcker, som man gratis kan ladda ned. Sidan är förvisso lite tung och otymplig att ladda, men en ofrånkomlig portal till ”cyberdharma”.

www.dsal.uchicago.edu/dictionaries
Digital Dictionaries of South Asia har lexikon för både sanskrit och pali, och vad jag kan se av bra kvalitet. Jag är en flitig användare av lexikon och uppslagsverk, när jag översätter och vill få en mer exakt beskrivning av ett ord eller vill förstå till exempel ett pali-ords olika betydelser och innebörd. Dessa lexikon är lite svåröverskådliga för en lekman men fantastiska resurser.

www.himalayanart.org
Mycket av Internet är textbaserat, men det finns även en del sajter med vacker buddhistisk konst. En favorit är
Himalayan Art Resources, som samlat många utsökta thangkor från den tibetanska traditionen. Jag njuter helt enkelt av att ta del av alla vackra färger, mönster och djupa betydelser i dessa bilder. En gång i tiden satt jag i timtal och laddade ned bilder, med ett långsamt modem, lite berusad av entusiasm. Jag är särskilt förtjust i några ikonografiskt enkla målningar, t.ex. Vajrapani och Manjushri (sök på: item no. 586 & 587).

Överraskningar & nya favoriter
Sedan finns det sådant man mer av en slump snubblar på. Det är ju en av Internets mer charmiga sidor, överraskningarna. Ibland har jag av någon anledning sökt på en person eller ett ämne och då funnit några riktiga pärlor, t.ex.:

– en dokumentär om Stephen Batchelor (www.stephenbatchelor.org/tv_documentary.html );
– en artikel/intervju om metta med Sharon Salzberg på Shambhala Sun’s hemsida (se nedan!)

– och nu senast Dhamma musings, (www.sdhammika.blogspot.com) en blogg av theravadamunken Shravasti Dhammika, som varit buddhist i 32 år och är andlig vägledare vid Buddha Dhamma Mandala Society i Singapore.

Dhammika skriver om sig själv på bloggen: ”Jag är inte den 5:e eller 9:e inkarnationen av en stor lama, jag har inte tagit emot några initieringar, jag är inte linjehållare i en tradition, jag har ännu inte uppnått något jhanatillstånd (högre medvetandetillstånd), jag är inte en vitt respekterad lärare, jag är inte en ströminträdare (jag känner mig i alla fall inte som någon) och jag har inte många elever. Hur som helst, du kanske finner några av mina observationer och funderingar intressanta.” Och, det kan jag sannerligen säga att jag gör.

De hemsidor jag surfar mest till är ändå inom min egen tradition, Buddhistiska gemenskapen Triratna. Här nedan är några.

thebuddhistcentre.com
Thebuddhistcentre.com är Triratnas modersida och är en knutpunkt för Triratnas alla aktiviteter över hela världen – bl.a. nyheter. Det här är ett sätt för mig att hålla kontakten med vad som händer i Triratna internationellt och ibland få uppslag för reflektion eller tips om undervisning.

www.freebuddhistaudio.com
Freebuddhistaudio började som ett arkiv med dharmaundervisning av Sangharakshita och hans elever i mp3-format. I princip alla Sangharakshitas föredrag finns här, även i textformat, men också ett stort antal texter från studieseminarier som utgår från en viss dharmatext. På sajten finns också en framväxande dharmastudiekurs för dem som vill fördjupa sig i buddhismen och VBV (under ’study’). Det här är en oerhört rik källa, eller många källor, av Dharma tolkad och uttryckt på ett sätt som många västerlänningar har lätt att ta till sig.

www.fwbo-buddhist-articles.org
Om jag vill finna en artikel med ett särskilt tema, kanske att översätta för BODHI (VBVs tidskrift) går jag hit. Man kan söka på titel och tema.

Tidskrifter
Det finns ett antal tidskrifter som jag tittar på då och då. Här bara lite kort om dem. Lion’s Roar – Buddhist Wisdom for our time (hette tidigare Shambhala Sun) är en tidskrift som kommer ut varannan månad, med en on-line version med urval. Den största buddhistiska tidskriften, Tricycle, måste man bara kolla in. Den har fått många utmärkelser och tycks förnya sig. Till skillnad från de två första har Dharma Life mycket material on-line, från de sista 11 numren (den upphörde 2005). Journal of Buddhist Ethics är en mer akademisk on-line tidskrift, liksom Western Buddhist Review, båda med spännande innehåll.

Viryabodhi har varit ledare inom Triratna och startade 1999 dess första hemsida i Sverige: stockholmsbuddhistcenter.se

(något uppdaterad september 2017.)

Vinterdagar på Dharmagiri och inspiration

Under min konvalescens från höftoperationen har jag försökt vara på Dharmagiri så mycket som möjligt. Senast var jag där i veckan som gick, tog lite foto vid Forsboforsen, Dalälven – jättesvårt i skarp vintersol – och en en video (en hälsning till Sona, som nyss fyllt 60, klicka på bilden så kommer du till videon).

Jag hade också Hasse och Ulla, våra hjärtliga och så hjälpsamma grannar. Det var en trevlig kväll med en curry och samkväm.

I torsdags tog jag också – till slut – ett vattenprov på Dharmagiri och lämnade in. Jag säger till slut eftersom det skulle gjorts för länge sedan. Vattnet tycks vara bra som det är, även om det har ganska mycket kalk i sig. Men vi vill ju vara säkra på att vattnet har god och godkänd kvalitet.

Höften läker riktigt bra och den senaste veckan har jag varje dag tagit en promenad – minst 40 min. varje gång – och igår gick jag och Pia ca. 5 km med stavar. Det kände jag mig stolt och mycket nöjd med. Det är så skönt att nu kunna röra mig mer, utan rädsla för smärta. Men jag är inte helt fri från lite smärta än, troligtvis från mjukdelar, muskler och senor som försöker anpassa sig efter nya förhållanden. Det börjar kännas som om jag får ett nytt liv, vilket jag hade hoppats på.

Sedan vill jag bara nämna att jag också läser en väldigt bra dharmabok för tillfället: ”Focused and Fearless” av Shaila Catherine, en vipassanautövare och mycket erfaren meditatör (mer info på Wisdom Books). Snart tänkte jag skriva en liten anmälan av den, men kan bara säga att i och med mitt gradvisa tillfrisknande har den hjälpt mig att finna tillbaks till glädjen och fokus i meditation. Under en längre period har det varit lite torrt och oinspirerat. Något som förr eller senare måste vända, så att inte tilliten gradvis torkar ut. Tack och lov har den kommit tillbaks.

med metta,
Viryabodhi

Distansstudier för män

Under helgen som gick träffades en liten grupp män på Dharmagiri för att ha den första träffen av mitrastudier för män på distans. De äkta distansmännen var Daniel (Sundsvall) och Roger (Halmstad), sedan Jöran, Sven och jag från metropolen. Jöran tog några bilder och har redan skrivit i sin blogg om helgen. Vårt tema var den ädla åttafaldiga vägen och i synnerhet de två första delarna på denna: fulländad vision och känsla. Som grundtext hade vi Sangharakshitas bok ”Buddhas ädla åttafaldiga väg – vision & omvandling”.

Det var en givande helg, även för mig och en glädje att återknyta till denna rottext. På fredagskvällen kände jag mig lite osäker på hur det skulle gå, eftersom jag fortfarande kände av en kraftig förkylning/ influensa – vad det nu är var – och var trött. Men det gick galant och även meditationen öppnade upp sig på givande sätt för mig. Det kändes som en mycket bra start för oss och lovande inför framtiden. Några dharmajuveler kommer vi nog alla att minnas och omhuldas av, bl.a. ”andlig stolthet”, vikten av att vara ärlig inför var vi befinner oss, metaforen om ormen som sväljer en groda som fastnar halvvägs och som den varken kan svälja eller hosta upp (om nu ormar hostar) m.m. Ormen och grodan är en traditionell indisk metafor för det andliga livet, som när man väl gett sig in på det alltid kommer att utmana en och kräva att man går djupare och vidare – tar det alltmer på allvar. En spänning mellan samsara och nirvana, som vi i bästa fall upplever som kreativ, även om den ofta kan kännas något obehaglig.

Ett varmt tack till er alla och särskilt Sven, som i en pressad livssituation tog sig tid för en välbehövlig helg borta ifrån, … det vanliga. Dessutom gjorde jag min första paj någonsin, med squash, gul paprika, ägg m.m. Det var ju inte alls svårt och jag undrade varför jag aldrig tidigare provat denna kost.

(bilden längst upp är en sammanlänkad panoramabild, en form jag börjat leka med den sista veckan. fascinerande perspektiv öppnas upp, även om jag än så länge inte blivit riktigt nöjd med motiven. det kommer mer och här nedan ett annat försök, vid Dalälven:)

Viryabodhi

Buddhistiska gemenskapen Triratna


en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV), som under våren 2010 fick sitt nya namn: Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Den första gåvan är en lotusblomma.
Förstår du mig?
Min andra gåva är ett gyllene nät.
Känner du igen det?
Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.
Vet dina fötter hur man dansar?
Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.
Skulle du kunna arbeta där?
Jag kommer till dig med fyra gåvor.
Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975) (i)
I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.
Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren
För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna
I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden
När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap
Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning
Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet
Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.

På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet
Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur
Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik
Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna
Länkar: stockholmsbuddhiscenter.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.
rekommenderade böcker
SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications, 2004);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti
(Windhorse Publications, 1995);
Buddhas lära – en väg till frihet, Sangharakshita (
Bodhi förlaget, 2014);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget, 1999).
fotnoter
i. Four Gifts Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.
ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.
iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org
iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – för hela föredraget.
v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.
vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.
vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.

Inspiration


För tillfället läser jag The Yogi’s Joy av Sangharakshita, som är en kommentar på några sånger ur Milarepas ”hundratusen sånger”. Jag har funnit många juveler och önskar att översätta några citat, så småningom. Här är i alla fall ett på engelska:

”The essence of spriritual inspiration is that it is free and spontaneous. Spiritual attainments should never be used, even for a good purpose. Even directing one’s creativity towards some unselfish aim is to abuse it. Creativity will find its own uses, its own expression. It has its own momentum, and to try to harness it to a practical purpose is to deny its very nature. We see it as a good thing to try to put everything to good use, however trivial that use may be, and we feel uneasy if we can’t put our finger on what something is for. But that uneasiness comes down to not knowing what we ourselves are for.”

(s. 138, The Yogi’s Joy, Sangharakshita, Windhorse Publications)

Jag finner detta befriande och utmanande. Så ofta drivs jag själv av att vara nyttig och hjälpsam och aktiv, för att på något vis stilla ett – ja, något. Detta citat och omkringliggande text hjälper mig att vända uppmärksamheten mot det större och djupare perspektivet i Dharma.

Boken är en juvel och kan också beställas via adlibris: The Yogi’s Joy. Så säger jag förvisso om de flesta av Sangharakshitas böcker, men tillåter mig denna glädje.

metta,
Viryabodhi

Händelser på Retreatcentret

(det här är ett mejl jag skickade till vänner i VBV-sanghan, som visar lite vad jag håller på med just nu.)

27 mars 2007

Hej vänner,

Jag vill gärna dela lite om vad som händer häruppe och visa några bilder, på meditationsrummet, som blev målat i helgen (men är inte riktigt färdigt än – dörrarna till skåpen ska målas också, i någon mild ljus ton.). Jag vet, det är vågat, men jag tycker det blev riktigt fint. När solen lyser in på morgonen är det myckert vackert och vilsamt. Det faller säkert inte alla på läppen, alla kommer inte att tycka om det, men det blir en utmaning. De som inte tycker om den oranga väggen för sitta med ryggen mot den. Andra, som Charlotte, kan sitta mot den och njuta. Andra kan vända sig mot den härliga röda väggen. Andra kanske mest vill blunda. Hur som helst, vi har kommit ännu ett steg i riktning mot ett färdigt retreatcenter.

Det finns fler bilder här.


Förresten, jag vet att flera av er ännu inte varit här. När ska ni komma?

Min tid kommer mot sitt slut här och om två dar flyttar jag min bas tillbaks till Stockholm. Men det blir svårt att hålla mig härifrån. På sätt och vis har det inte varit så mycket av en ledig tid, även om jag haft korta perioder med mer stillhet. Och det var ju egentligen tur det. Att jag kunde vara här och ta tag i en hel del saker. Jag känner mig nöjd ändå, fast lite ledsen att jag inte hunnit med t.ex. att gå in på översättning – särskilt redigering/genomgång av ”Vad är Dharma?” Så är det och jag hoppas kunna ta tid för detta snart.

Jag måste säga att jag är *mycket* mycket lycklig att vi har detta ställe och att jag kan bidra till att bygga upp det, sätta vår prägel m.m. Vid denna tidpunkt vill jag inte säga för mycket om min egen framtid, men det kommer snart. Nu räcker det kanske med att säga: Oroa er inte!

Våren håller på att komma – på dagarna. På nätterna är det kraftig frost med en temperatur nedåt 4-5 minus. Men på dagarna är det underbart att känna värme och kunna röra sig lite mer avspänt och obehindrat utomhus.

Tack alla, för era bidrag genom åren, till denna vision som håller på att förverkligas nu.

Jag ser fram emot att träffa er alla i sanghan snart. Och nu när Sangharakshita ska komma dessutom. Vad för namn ska han ge stället? Spänningen är olidlig …

med metta,
Viryabodhi

Brahma Vihara verser

Under min ensamretreat i mars reflekterade jag över vad metta (kärlekfull vänlighet) är och betyder. Det är en väldigt central och viktig egenskap i buddhismen, som också hänger ihop med vad som kallas de fyra brahma viharorna (de himmelska boningarna). De är metta, medkänsla (eller karuna på sanskrit och pali), glädje eller mer precist glädje över en annans glädje (mudita) och till sist jämnmod (upeksha). Det är starka känslor eller sinnestillstånd och det finns en meditationsövning för var och en av dem. Den grundläggande är metta bhavana (utvecklandet, eller odlandet, av metta – kärleksfull vänlighet).

I meditationen lät jag upplevelse finna ord, som på något vis uttryckte eller för mig fångade essensen av dessa tillstånd. Resultatet blev dessa verser, som jag vill dela med mig här. De finns med i senaste numret av
BODHI buddhism för idag, den tidning som vi ger ut genom Västerländska Buddhistordens Vänner (www.vbv.se). Flera personer som läst dem i BODHI har hört av sig och kommenterat att de fann verserna hjälpsamma, vilket gläder mig. De går mycket väl att använda innan en meditation, eller efter, eller som en påminnelse under dagen. En dag kommer jag att skriva mer om metta och brahma viharorna. Här är en länk till en artikel om Metta bhavana. För en behandling av de fyra brahma viharorna finns det en bra artikel på engelska av Tejananda från en retreat med samma tema.

Brahma vihara verser

Må alla varelser vara lyckliga
och förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva (den sorgfria) glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.

Må jag finna det jämnmod
som jag kan möta
både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.

Må jag vara stadig i min metta (kärlek),
alltid redo att se
med hjärtats vänliga ögon.
Må jag inte sluta mig
eller falla till föga
för irritation och ilska.

Må jag vara frikostig
med min medkänsla,
och sträcka mig ut
till de som har det svårt.

Må jag inte vända mig bort
av rädsla eller bekvämlighet.
Må jag vara jämn i min glädje över andras glädje
och inte hålla något tillbaka.
Må jag inte snärja in mig i avundsjukans,
och missunnsamhetens, snåla klädnad.

Må jag ha modet att inse
rötterna till glädje, smärta och lycka,
och lära mig att bemöta alla
med samma varma (och rena) jämnmod.
Må jag inte dra mig tillbaks
och bli likgiltig inför andra.
Må jag modigt möta livet
i sin helhet,
och finna den insikt som befriar.

Viryabodhi

(11 mars 2006 och senare)

Ensamretreat i mars 2006 (Swedish)


Ensamretreat

mars 2006


När jag gjorde inköpen till denna ensamretreat tänkte jag även på fåglarna, denna vargavinter. Men det tog talgoxarna obegripliga 5 dagar att upptäcka den fågelkula jag hängt på en låg tallgren. Hur kom det sig? Kanske de var kräsna och redan hade mat, eller var upptagna med annat? Hur som helst dök de till min stora glädje upp häromdan, några stycken i alla fall.

Den vanliga båten, Waxholm II, var den här gången ersatt av en betydligt bastantare men mindre båt, en liten isbrytare. Vi var bara två som åkte med, en kvinna som skulle till Utö och inte vanligtvis åkte denna väg. Hon hade flyttat dit på 70-talet och blivit kvar, jobbade med det lokala Folksam. Besättningsmannen bjöd på kaffe och fikabröd, som kvinnan tacksamt tog emot. Själv hade jag nyss druckit två muggar té med Jöran, som skjutsat mig, på det lilla hamnfiket i Dalarö och var mer än nöjd. Ändå fick jag en kopp kaffe, som jag senare nödgades hälla ut på toan.

Båten var ganska högljudd och krängde ofta till när den pressade sig fram genom isen, så att vi kände oss tvungna att titta ut för att se vad som hände, förundrade. Därför blev det sparsmakade samtalet ofta avbrutet. Så småningom undrade hon vad jag skulle göra, där på Björkösund. Ja, man kunde undra, om man såg mina två ryggsäckar och tre stora kassar mat och tillbehör. Och med tanke på den stränga kylan. Vad gör man ensam på en isolerad ö en sådan tid?

Jag svarade: meditera och skriva lite, osäker på hur mycket jag skulle gå in på. Precis innan vi anlände Björkösund, undrade hon om jag inte skulle få lappsjukan eller…?. Det är precis som jag vill ha det, svarade jag. Hon verkade lite oförstående, men det var hennes huvudvärk. (Det fanns varken tid eller läge att gå in på fler detaljer.)

Så är jag nu här ännu en gång, på ensamretreat. Alldeles självvalt. Och hur har det varit? Hur är det? Varför gör jag detta? Ibland undrar jag själv och vid flera tillfällen har jag sagt mig: nästa gång ska jag åka till ett varmare klimat eller åka med en vän eller varför inte åka på semester för en gångs skull. Särskilt denna gång, då jag varit så trött på vintern en tid, som min kropp verkligen inte tycker om. Den skriker på vår och värme. Ändå åker jag ensam ut hit till Aryakas underbara stuga på södra Ornö, gång på gång. På något vis måste jag behöva det, önska det, även om det inte alltid är lätt eller självklart.

Det är en blandad upplevelse, men oerhört lärorik och vacker, jo just vacker. Liknelsen om en lök, att ens upplevelse kan vara som en lök man gradvis skalar av, lager efter lager, har ofta synts mig en plattityd. Men faktum är att den ändå fångar min upplevelse på ensamretreat på ett slående vis. Varje morgon tycks ett lager ha försvunnit, något skiftat, som jag var omedveten att det kunde ske. Varje lager kan kännas lika självklart, som om man inte anar nästa, utom stundtals. I meditationen till exempel, där djupen tydligare kan anas och förnimmas. Men resten av ens väsen måste följa med och det gör det gradvis.

Det finns många anledningar till varför jag så värdesätter ensamretreater och nu vill trumma för dem. Den främsta är kanske att man får en så odelad och intensiv upplevelse av sig själv och sina vanemönster. Det här är både befriande och frustrerande, ibland skrattretande löjligt. Det finns ju ingen man kan skylla ens dåliga sinnestillstånd på, allt faller tillbaks på en själv. Allt man upplever blir en spegling av var man befinner sig, vad man faktiskt väljer att uppehålla sig vid och ge energi. Hur jag väljer att reagera på t.ex. vädret eller maten. Mina vanliga distraktioner blir så tydliga och själva motorn i dem, oviljan att stanna i min upplevelse – den vaga eller starkare oron som hela tiden driver på.

Samtidigt blir det så tydligt hur det kan förändras, om jag stannar upp och blir medveten, och verkligen möter vad som sker. Och tar tag i det, på ett vänligt och ödmjukt sätt. Helt plötsligt kan hjärtat öppna sig och en tillit och tacksamhet välla fram. Då står allt i en helt annan dager. Är jag samma person? Hur är det möjligt?

En dröm om kvällen – allt verkade vara en illusion;
jag kan inte ens förklara en bråkdel av det jag såg.
Ändå verkade det som om sanningen stod
framför mina ögon i den drömmen.
När jag vaknar denna morgon, är det inte samma dröm?

(Ryokan, från One robe, one bowl.)

Det här är en fantastisk möjlighet, att tydligare kunna se, nosa och smaka på gamla ingrodda mönster, som faktiskt mest orsakar mig lidande och smärta, både mental och fysisk. Och sedan, börja släppa taget om dem, för att se vad som händer när jag vågar. En ny förståelse växer fram, kopplingar lyser fram och ibland visar sig ett särskilt tema vara en magisk röd tråd som leder in till labyrintens mitt, eller är det ut.

En tråd har lyst starkare än andra denna gång och det är tillit, en grundläggande tillit till mig själv, till livet och andra. Det är som om jag har svårt att helt och hållet landa i mig själv och slappna av. Det här har jag varit medveten om länge och känt effekterna av, t.ex. under perioder av dålig sömn, i rädslan att vara med människor, rädslan att släppa taget och i en mängd andra situationer. Det är som om jag inte riktigt sitter på meditationspallen när jag mediterar, inte sjunker in, utan svävar ett par centimeter upp i luften och håller vakt. Av någon anledning spänner jag mig och försöker hålla kontroll på – ja, på vad?

Och när detta blir tydligt, när jag kan omfatta det med en medvetenhet och omtanke, en förståelse, hur glädjen bubblar fram – friheten, tilliten. När jag väl sett detta mönster kan jag också släppa taget, om än bara lite grand, lite åt gången. Jag kan närma mig bristen på tillit, det som ligger under ytan. Jag lyssnar inåt mitt hjärta, mycket varsamt: hur känns det? är jag spänd där? kan jag andas med det? kan jag släppa? Meditationen är intuitiv och varsam. Det är ett ömtåligt område och viktigt att röra sig med omtanke. Jag vet hur snabbt en öppning kan sluta sig och försvarsmekanismerna slå på.

Då flyr jag bort i tanken, börjar kommentera det som händer, börjar analysera och förr eller senare är jag långt ifrån ett öppet hjärta. Men reflektionen kan också hjälpa till. Den kan vägleda mig, när både hjärta, tanke och intuition får vara med. Meditationen har blivit en allt subtilare konst, en konst att kommunicera med hjärtat, med det innersta och viktigaste.

För mig är även ensamretreaten en efterlängtad plats och tid, då jag får landa i min egen upplevelse, får tid att reflektera över mitt liv och minnas alla de personer som korsat mina spår. Det här känns mycket viktigt och meningsfullt. Vänner och alla sorters människor dyker upp ur minnets nätverk. Ibland folk jag inte tänkt på under en lång tid. Det är som att återknyta bekantskapen. Nuförtiden tänker jag nästan systematiskt på mina vänner och gör metta bhavana, ser hur min relation till dem känns och riktar sedan metta mot dem.

Efter en tid ser jag, känner jag, plötsligt att det jag en tid upplevt som svårt, nästan outhärdligt, kanske med en viss person, är som bortblåst. En låsning har släppt och metta kan åter flöda. Åh, vilken lättnad. Och, varför stänger jag mig inne på det viset? Och, så värdefullt att få denna möjlighet.

Jag får också möjlighet att reflektera över Dharma, ofta med hjälp av någon dharmabok. Eller så vecklar en reflektion naturligt ut sig som en respons på min nuvarande upplevelse. Dharma är då som ett stort bibliotek av kunskap, eller ett förråd med alla slags underfundiga redskap och verktyg. Jag har en chans att sjunka in i Dharma, i dess levande väsen och i min upplevelse.

Denna gång har solen skinit varje dag och temperaturen varje natt sjunkit under minus tio. Solen har varit för intensiv och gjort det svårt att göra saker jag velat, som att läsa och skriva. Den har bländat och nästan gjort ont att vistas i. Det här kan låta absurt och på gränsen till otacksamt, men det har faktiskt varit svårt att hantera. Men, det är klart, inget att jämföra med mina distraktioner. Vilka distraktioner?

Denna gång har det inte varit ”sensuella tankar” som det så prydligt heter i palikanon. De har faktiskt varit väldigt stillsamma, både dagtid och i drömmarna. Nej, den stora distraktionen har varit min nya lilla handdator, som ligger så fint i handen och är väldigt användbar – en skatt faktiskt. Allvarligt, på den här lilla manicken har jag en stor del av palikanon och många artiklar av dharmalärare, som den underbara Ayya Khema. Dessa texter kan jag konsultera och inspireras av. Jag har också seminarier med Sangharakshita på olika Dharmatexter, olika pujor m.m.

Sedan har den också två små obeskedliga spel, patiens (och det går inte att fuska) och ett som heter Bubble breaker, en sorts tetris men inte lika stressande. När därför ledan slagit till, eller energin varit för låg för läsning eller meditation eller jag helt enkelt haft det tråkigt, då har det varit så lätt att handen far ut och startar ett spel. Och går inte det så bra, kan man ju pröva en gång till, och bara en gång till. Oj, vart tog den timman vägen? Vad hände? Jag skulle ju bara göra ett spel. Bortkastad tid. Pinsamt, men så talande, som en metafor för samsara. Inte bara metafor, rena rama samsara. Jag skulle ju bara… Oj då, hur har jag hamnat här?

En annan distraktion kan översättning vara. Lusten att översätta en puja griper mig och så fastnar jag i den snärjiga språkprocessen. Och den kastar upp mycket ord och tankar, som virvlar runt i meditationen. Bäst är om verser spontant uppstår under meditation, små kristalliseringar eller hjärtefraser. Men hur lätt de slinker genom fingrarna och är helt plötsligt ”borta”. Det som var så klart och starkt. Om jag bara haft lite mer tid – veckor, månader – hade de säkert mognat. Fast det kanske de fortfarande gör.

Viryabodhi