Kategoriarkiv: medkänsla

En Ursäkt

En ursäkt
Vi lever i ursäktens tidsålder. Här är en ursäkt som är mycket mer meningsfull än de flesta ursäkter som görs idag.
Människosläktet är skyldigt en grundlig ursäkt:
Till fåglarna, för att vi förorenat luften de flyger genom,
Till apan och tigern, för att vi förstört skogarna de lever i,
Till hjorten och bisonoxen, för att vi skoningslöst jagat dem till randen av utrotning,
Till själva jorden, för att vi girigt plundrat den på dess rikedomar, silver och guld,
Till havet, för att vi slaktat dess mäktigaste barn, valen, ”för vetenskapliga syften”,
Till bergstopparna, för att vi besudlat deras jungfruliga snö med vårt skräp,
Till månen, för att vi oförskämt invaderat dess heliga rum,
Till stjärnorna, för att vi fördunklat deras strålglans med utsläppen över våra städer,
Till solen, för att vi inte erkänner vårt beroende av dess överflöd,
Till alla verkligt stora kvinnor och män genom tiderna, för att inte hedra deras minne som vi borde och för att inte vandra i deras fotsteg.
Sangharakshita
Juli 2009
(översättning Viryabodhi, oktober 2015.)
Du kan läsa fler dikter på Sangharakshitas hemsida, bland annat ladda ner hans Complete Poems 1941/1994.
An Apology
We live in the Age of Apologies. Here is an apology that is much more meaningful than many being made today.
Mankind owes a profound apology
To the Birds, for having polluted the air through which they fly,
To the Ape and the Tiger, for having destroyed the forests in which they live,
To the Deer and the Bison, for ruthlessly hunting them almost to extinction,
To the Rivers and Streams, for poisoning them with chemicals,
To the Earth itself, for greedily pillaging its riches of silver and gold,
To the Ocean, for slaughtering the greatest of her children, the Whale, ‘for scientific purposes’,
To the Mountain Peaks, for defiling their virgin snows with our trash,
To the Moon, for rudely invading her sacred space,
To the Stars, for obscuring their brightness with the smoke of our cities,
To the Sun, for not gratefully acknowledging our dependence on his bounty,
To the truly great Men and Women of the past, for not honouring their memory as we should and for not walking in their footsteps.
July 2009

Hyllning till bodhicitta från Gandavyuha sutra

Sudhana på sin resa, skulptur från Borobodur, Java.

Den här beskrivningen, en sort hyllning, av bodhicitta (önskan och strävan till upplysning för alla levande varelsers skull) är en favorit. Den finns bl.a. citerad i Sangharakshitas bok The Three Jewels. På något ställe har bodhicitta jämförts med metta (kärleksfull vänlighet), och hjärtat i den meditation där man odlar metta (metta bhavana), handlar i djupaste mening om samma sak som bodhicitta. Att önska lycka och välgång åt en annans lycka handlar ju om att önska dem äkta, djupast möjliga lycka, som är upplysningen. I förlängning önskar man dem då att de ska leva ett etiskt liv, ett liv som gör det möjligt att närma sig upplysningen – och allt vad det innebär.

Gandavyuha sutra handlar om pilgrimen Sudhanas andliga resa och beskriver hur han besöker många olika lärare, både manliga och kvinnliga, och hur alla leder honom vidare mot den mytiska avslutningen då han kliver in i Vairochanas torn och har en djup upplevelse av hur allt i universum är sammanlänkat, hur alla fenomen återspeglar varandra och påverkar varandra, etc.
Den koreanske författaren Ko Un skrev en populär tolkning av sutran, som finns på svenska som Ung Pilgrim.
Liknelser om bodhicitta
från Gandavyuhasutran
”Bodhicittan är som ett frö, eftersom alla buddhismens sanningar växer ur den. Den är som en gård, eftersom här produceras alla renhetens saker i världen.
Bodhicittan är som jorden, eftersom hela världen får stöd av den. Den är som vatten, eftersom passionens damm sköljs bort av den. Den är som vinden, eftersom den blåser över hela världen och inget stoppar den. Den är som elden, eftersom den förtär den dåliga logikens bränsle.
Bodhicittan är som solen, eftersom den lämnar inget på jorden oupplyst. Den är som månen, eftersom den fyller alla rena saker till fulländning. Den är som en lampa, eftersom den ser var vägen är jämn och var den är ojämn.
Bodhicittan är en landsväg, eftersom den leder till kunskapens stad. Den är som ett heligt vadställe, eftersom den håller borta det som inte hör hemma. Den är som en vagn, för den bär alla bodhisattvorna. Den är som en dörr, för den öppnar till bodhisattvornas alla gärningar.
Bodhicittan är som en stor retreatgård, eftersom den är en plats där man övar meditation och samadhi. Den är som en park, eftersom det är där man njuter av sanningen (dharmarati). Den är som ett värdshus, eftersom alla världens varelser får skydd där. Den är som en tillflykt, eftersom den är en välgörande tillflyktsort för alla varelser. Den är som en fristad, eftersom det är där alla bodhisattvorna vandrar.
Bodhicittan är som en fader, eftersom den ger beskydd åt alla bodhisattvor. Den är som en moder, eftersom den fostrar alla bodhisattvor. Den är som en sjuksköterska, eftersom den tar hand om alla bodhisattvor. Den är som en god vän, eftersom den ger goda råd till alla bodhisattvor. Den är som en kung, eftersom den överväldigar alla shravakor och pratyekabuddhor. Den är som en stor härskarinna, eftersom den uppfyller alla ypperliga löften.
Bodhicittan är som ett stort hav, eftersom den härbärgerar alla juveler av goda egenskaper. Den är som berget Sumeru, eftersom den tornar upp sig opartiskt över alla ting. Den är som berget Chakravada, eftersom den är ett stöd för hela världen. Den är som berget Himalaya, eftersom där växer alla slags kunskapsörter. Den är som berget Gandhamadana, eftersom där sprids alla slags skickliga dofter. Den är som rymden, eftersom den sprider ut det godas förtjänster i det oändliga.” o.s.v.
(översättning från engelska Viryabodhi, mars 2011)
Bilden kommer från Photodharma.

Taras födelse

och här kommer historien om Taras födelse, som Vessantara så vackert berättat (se längst ned för referenser.)

Bilden till höger är på Tara, från en väggmålning/fresk i Alchi-klostret, Laddakh.

(I det förra kapitlet, om Vajrapani, tittade vi på de olika negativa mentala vanorna man måste bryta igenom för att kunna uppnå transcendental insikt. Den här insikten är något man upplever bortom tid och rum. Buddhistiska lärare anammar därför den åsikten (vilket även en del västerländska filosofer gör) att tiden är en funktion av medvetandet. Låt oss därför ta ett steg ut ur tiden, åtminstone i fantasin, ut i den tidlösa och gränslösa blå rymden …)

”I den rena blå himlen finns ett stort vitt moln. Molnet består av ljus, precis som allt annat i denna inre värld. Genom att blott titta på det fylls vi av frid. På något vis utstrålar det vänlighet.

Mitt i detta stora vita ljus finns det ett par blå ögon, som tittar nedåt. Det är de skönaste ögon som världen någonsin sett. När vi ser in i dessa safirblå ögon lägger vi märke till ett antal scener som speglas i dem. Vi ser kvinnor i smärta föda fram hoppets nya generationer och efter en tid ser vi dessa hopp släckas på sin dödsbädd, lika hjälplösa som då de föddes.

Speglade i dessa ögon ser vi arméer som marscherar iväg i pomp och ståt, och återvänder i sargade led, bärande på sårade och döende. Där finns människor med djurhudar och stora klubbor, människor med brynja och dragna svärd, människor med kakiuniformer och gevär, tekniker med vardagliga kläder som tittar på skärmar och trycker på knappar.

Där finns lerhyddor och storstäder. Där finns älskande förenade, älskande separerade och älskande som hatar varandra. Speglingarna fortsätter i all oändlighet. Ju mer vi ser, desto mer verkar de upprepa sig. Ansiktena förändras, landskapen skiftar, men där finns alltid födelse, byggande, nytt hopp, ett kortvarigt blomstrande, … sedan försvagande, undergrävande, destruktion – ålderdom, sjukdom, död.

Speglingarna blir suddiga, likt bilder som speglas i en orolig sjö. Tårar formas, likt dagg, i dessa utsökta ögon och faller i två strida strömmar. De faller mot jorden, där de bildar två dammar. De flödar oupphörligt som ett gensvar på det lidande som speglas i de tårfyllda ögonen. Gradvis bildas en stor sjö av tårflödet.

Sakta rör sig vattnet i sjöns mitt av något som stiger upp från dess djup. Ur den tårfyllda sjön stiger en oändligt vacker pastellblå lotusblomma upp. En ström av tårar faller ned i lotusblommans mjuka mitt och omvandlas till en vit fullmåneskiva.

Precis ovanför månskivans yta framträder sakta ett jadegrönt ljus. Konturerna för ljuset blir allt tydligare, utan att för den skull bli solida. Vi beskådar en bodhisattvas födelse, som också är en prinsessa, en gudinna.

Hon är till färgen jadegrön, klädd i en regnbågsfärgad kjol, med ett meditationsband runt kroppen. Hon är smyckad med ädelstenar, i halsband, armband, ankelkedjor, örhängen och bär en tiara av ädelstenar. Hon sitter i meditationsställning, med den vänstra foten vilande mot lotusblomman. Hennes högra fot tar ett gracilt steg framåt och möts av en liten pastellblå lotusblomma som höjer sig ur sjön, för att erbjuda ett fotstöd. Hennes högra arm sträcker sig nedåt och handryggen vilar mot det högra knät, och handen är öppen i den högsta givmildhetens mudra. Hennes vänstra hand håller hon framför hjärtat, med handflatan utåt, tummen och ringfingret rör vid varandra, så att de andra tre fingrarna pekar uppåt. Denna mudra ger beskydd och oräddhet, genom att åkalla de tre juvelerna. Tummen och ringfingret håller delikat i en lotusstjälk, som skruvar sig uppåt och vecklar ut sig till tre blommor vid hennes vänstra axel. Där finns en knopp, en halvt utslagen blomma och en fullt utslagen och öppen blekblå blomma. Hon är sexton år gammal, har vågigt svart hår och är oerhört vacker.

När denna magiska födelse är fullbordad, öppnas hennes jadegröna ögonlock för första gången och avslöjar två fulländade blå ögon, identiska med de hon föddes ur. Hon ser ut över världen och den tårfyllda sjön och sedan upp mot det stora vita molnet, medkänslans moln, högt ovan henne. Hennes ansikte spricker upp och öppnar sig i ett leende av sådan skönhet och ömhet att hela världen skälver av glädje.

Från hennes hjärta börjar ljusstrålar flöda fram. De strålar genom medkänslans regndroppar, som fortfarande faller runtomkring henne, och bildar en myriad av regnbågar, som dansar och spänner ut i alla riktningar. Varje regnbåge viskar något. Som luftburna budbärare bär de på ljudet som kommer från hennes hjärta. De viskar till sjöns oroliga vatten, som stillas och lägger sig till ro. De viskar till de fallande tårdropparna, som vänder om och förvandlas till värdefulla offergåvor riktade till medkänslans moln högt ovan dem. Regnbågarna viskar sina ljud till universum, till dig och mig. Och ljudet är om tare tuttare ture svaha. Det är den vackra gröna prinsessans mantra. Det är början till slutet för allt vårt lidande.

Vi har bevittnat bodhisattvan Taras födelse. Traditionen säger att hon föddes ur medkänslans bodhisattva, Avalokiteshvaras, tårar när han skådade lidandet i världen. Eftersom hon föddes ur Avalokiteshvaras tårar, hänvisar man ibland till henne som ”medkänslans kvintessens”. Hon är medkänslan när den är som mest öm och innerlig.

När vi möter Taras vackra figur, upplever vi kanske även upplysningen i dess mest tillgängliga form. Tara är särskilt lätt att närma sig. Den lotus som hon sitter på växer ur en damm på jorden, men när vi talar om upplysningen i dess mest tillgängliga form, måste vi tolka detta poetiskt.”

(från Meeting the Buddhas, Green Tara – the quick way to wisdom, Vessantara, Windhorse Publications (1993), s. 171-172. Numera finns denna text i A guide to the Bodhisattvas, Vessantara, Windhorse Publications (2008); ; finns även på AdLibris – översättning Viryabodhi)
BlogBooster-The most productive way for mobile blogging. BlogBooster is a multi-service blog editor for iPhone, Android, WebOs and your desktop