En Ursäkt

En ursäkt
Vi lever i ursäktens tidsålder. Här är en ursäkt som är mycket mer meningsfull än de flesta ursäkter som görs idag.
Människosläktet är skyldigt en grundlig ursäkt:
Till fåglarna, för att vi förorenat luften de flyger genom,
Till apan och tigern, för att vi förstört skogarna de lever i,
Till hjorten och bisonoxen, för att vi skoningslöst jagat dem till randen av utrotning,
Till själva jorden, för att vi girigt plundrat den på dess rikedomar, silver och guld,
Till havet, för att vi slaktat dess mäktigaste barn, valen, ”för vetenskapliga syften”,
Till bergstopparna, för att vi besudlat deras jungfruliga snö med vårt skräp,
Till månen, för att vi oförskämt invaderat dess heliga rum,
Till stjärnorna, för att vi fördunklat deras strålglans med utsläppen över våra städer,
Till solen, för att vi inte erkänner vårt beroende av dess överflöd,
Till alla verkligt stora kvinnor och män genom tiderna, för att inte hedra deras minne som vi borde och för att inte vandra i deras fotsteg.
Sangharakshita
Juli 2009
(översättning Viryabodhi, oktober 2015)
An Apology
We live in the Age of Apologies. Here is an apology that is much more meaningful than many being made today.
Mankind owes a profound apology
To the Birds, for having polluted the air through which they fly,
To the Ape and the Tiger, for having destroyed the forests in which they live,
To the Deer and the Bison, for ruthlessly hunting them almost to extinction,
To the Rivers and Streams, for poisoning them with chemicals,
To the Earth itself, for greedily pillaging its riches of silver and gold,
To the Ocean, for slaughtering the greatest of her children, the Whale, ‘for scientific purposes’,
To the Mountain Peaks, for defiling their virgin snows with our trash,
To the Moon, for rudely invading her sacred space,
To the Stars, for obscuring their brightness with the smoke of our cities,
To the Sun, for not gratefully acknowledging our dependence on his bounty,
To the truly great Men and Women of the past, for not honouring their memory as we should and for not walking in their footsteps.
July 2009

Morgonpuja

http://www.orebroastronomi.se/2014/08/10/supermane-igen/

Supermåne, 10 augusti, 2014.

 

Den här Morgonpujan har vi haft på ett flertal retreater, fast på engelska. Så nu var dags att översätta den, tänkte jag, och gjorde så häromdan.

Morgonpuja

av Vessantara

De 4 påminnelserna

Det mänskliga livet är värdefullt,
en möjlighet att vakna upp.
Men den här kroppen är obeständig;
redo eller ej, en dag kommer jag att dö.

Så det här livet ska jag tänka mig
som det lilla stänket från en regndropp,
en vacker liten sak som försvinner
i samma stund som den uppstår.

Den karma jag skapar
formar riktningen i mitt liv.
Men hur jag än handlar
finns det alltid svårigheter i livet;
ingen kan kontrollera det.
Endast Dharma kan, för alltid,
befria mig och andra från lidandet.

Därför ska jag minnas
mitt hjärtas längtan efter frihet,
och föresätta mig att använda
varje dag och natt
för att uppnå den.

(här reciterar man tillflykter och föreskrifter)

De 4 brahma viharorna eller ”de omätbara”

Må alla varelser uppleva lycka
och skapa villkoren för lycka.
Må alla bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må de inte skiljas från den stora lyckan,
fri från lidande.
Må de dväljas i det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.

[alternativ version på Brahma vihara-verserna:
Må alla varelser bli lyckliga
och vara förenade med lyckans villkor.
Må alla varelser bli fria från lidande
och de villkor som orsakar det.
Må alla varelser uppleva den sorgfria glädjen
och vara förenade med glädjens villkor.
Må jag finna det stora jämnmodet
fritt från begär, aversion och villfarelse.
(och sedan möta både glädje och smärta lika,
med insikt i tillvarons natur.)]

En liten not på de alternativa brahma vihara-verserna. Jag har haft lite svårt att relatera till deras väldigt exalterade ordalag och skrev en egen version för tiotalet år sedan: Brahma vihara-verser. Som jag tycker mer fångar själv praktiken, vad man faktiskt gör eller försöker göra…

(översättning Viryabodhi.)

Närvarande

Tack till Pia som bad mig titta på en översättning av dikten Mindful av Mary Oliver. Själv hade jag inte fastnat för den men är nu glad att ha putsat översättningen, och tolkat på svenska. Det blir alltid någon grad av tolkning.

Närvarande
Mary Oliver

Varje dag 
ser eller hör jag något 
som nästan 
tar andan ur mig,
av ren förtjusning; 
som gör att jag känner mig
som en nål
i en lysande höstack.

Det var det här jag föddes till: 
att se, att lyssna, 
att förlora mig 
i denna mjuka värld –
att om och om igen träna mig 
i konsten att glädjas 
och att uppskatta.

Jag talar inte om det exceptionella, 
det skrämmande eller förfärande, 
eller det överdådiga, 
utan om det ordinära, det enkla, 
i de mest vardagliga företeelserna.

Du som är så lärd – 
säger jag till mig själv –
hur kan du inte växa 
med undervisning som denna: 
det otämjbara ljuset i världen, 
havets strålande reflektioner, 
bönerna och viskningarna 

som kommer ur gräset?

Subhuti – en lärjunge till Buddha


Den här berättelsen översatte jag också på min ensamretreat. Jag tycker särskilt om att Subhuti stannade upp utanför varje hus han tiggde sin mat från, och riktade metta (kärleksfull vänlighet) till alla som bodde där. Han gjorde med andra ord metta bhavana, kanske en kort version. Vilken grej och vad attraktivt. Och vem skulle inte vilja ge mat till en sådan munk…?

Subhuti

från Theragatha 1 

Subhuti föddes i Savatthi som son till den rike mannen Sumana och yngre bror till Anathapindika.

Vid den tiden hade mästaren kommit till världen. Han vandrade omkring och gjorde sin lära känd för människor, och hade kommit till staden Rajagaha. Där hade olika folk skänkt honom Bambuslunden och flera andra ställen där han själv och hans munkar kunde bo från tid till annan. Denna gång bodde den upphöjde i Sitalunden en liten bit utanför staden.

Den rika köpmannen Anathapindika kom då från Savatthi med varor som han ville sälja  och tog in hos en köpman i Rajagaha som var hans gode vän. Där fick han höra Buddha tala och besökte honom därefter i Sitalunden. Redan första gången han fick höra Buddha tala blev Anathapindika övertygad om hans lära och nådde det stadie som kallas ”en som gått ut i strömmen”. Han bad också mästaren att besöka honom i Savatthi. Där lät han bygga hus för mästaren och hans munkar, och även på jämna mellanrum mellan Rajagaha och Savatthi. Utanför Savatthi köpte han för en väldig summa en park av prins Jeta och lät där bygga bostäder för mästaren och munkgemenskapen.

Den dag då parken blev överlämnad som gåva till mästaren fanns Subhuti där, tillsammans med Anathapindika och lyssnade på Buddhas ord. Subhuti blev så pass övertygad om Buddhas lära att han lät sig bli ordinerad som munk. Först specialiserade han sig i två avsnitt av munkreglerna. Därefter fick han sig tilldelat ett meditationstema och gick till skogs för att praktisera. Han koncentrerade sig på kärleksfull vänlighet (metta) och hans insikt blev så djup att han blev en arahant, vilket betyder att han nådde fram till fullt uppvaknande.

Han började sedan att undervisa andra, eftersom mästaren också hade gått djupt in i kärleksfull vänlighet innan han började undervisa. Subhuti blev därför den främste av dem som levde i fred med världen. När han gick på sin runda för att ta emot allmosor brukade han fördjupa sig i vänliga tankar till de som bodde i varje hus och först efter det han kommit ur sin metta-meditation tog han emot allmosorna. Då önskade han givarna allt gott. Därför blev han också räknad som den främste bland alla som förtjänade gåvor.

Efter detta förkunnade mästaren:

”Av alla mina elever och munkar är Subhuti den främste av dem som lever i fred med världen och den främste av dem som förtjänar gåvor!”

Efter det att denna ärevördige munk hade blivit en arahant och nått det högsta målet gav han sig ut på vandring i landet för att vara till hjälp för andra, och efter en tid kom han till Rajagaha.

Kung Bimbisara fick då höra att den här munken hade anlänt och han gick till honom, hälsade hövligt och sa:

”Stanna här, du ärevördige. Jag ska sörja för att du får någonstans att bo.”

Men så gick han iväg och glömde bort det hela. Eftersom munken inte fick någonstans att bo stannade han kvar under bar himmel. Med sina mentala förmågor gjorde han så att inget regn föll. Folk blev bekymrade över saken och gick till kungen, och förde fram sin klagan. Kungen undrade varför det inte föll något regn.

”Det kan vara så att den där munken bor under öppen himmel”, tänkte kungen och lät uppföra en lövhydda till honom.

”Den här lövhyddan kan du bo i, ärevördige,” sa han och bugade inför munken. Munken gick då in i den lilla hyddan satte sig ned på en sittkudde av gräs. Då började det regna, smått och lätt, inte som en störtflod. Munken ville lindra de bekymmer som torkan hade skapat för folk och försäkrade sig om att ingen skulle komma till skada, varken utifrån eller inifrån. Han uttalade sedan den här versen:
1. Min lilla lövhydda är tät
mot vind och oväder – låt det regna!
Fritt är mitt hjärta, och sinnet
viljestarkt. Låt regnet falla!
Den här versen blev munkens erkännande av den visdom han hade vunnit.
(Från ”Brødrenes sanger”, till norska av Kåre A. Lie och Tone Lie, Pax förlag. Oslo, 2006. Översatt till svenska av Viryabodhi.)

exempel på översättningar…

Skjervasjön.

Under en ensamretreat på Skogly, ca. 1 timme norr om Oslo, i juni gjorde jag en del översättningar av pujor och texter. Bland annat fortsatte jag med att översätta Sangharakshitas översättning av Dhammapada; mer om det vid ett annat tillfälle. 

Här tänkte jag dela en Tillflyktsvers som Vessantara har skrivit och använt på retreater. I nästa inlägg delar jag en berättelse från Theragatha.


Tagande av Tillflykt

Medkännande Shakyamuni.
Som du har jag också sett synerna
av ålderdom, sjukdom och död.
Som du vet jag
att jag själv och alla de jag älskar,
kommer att åldras, bli sjuka och dö.
Som du har jag mött några få
som funnit ett visst mått av frid,
och liksom du,
ska jag ge upp det oädla sökandet/strävandet
efter det som inte kan ge sann lycka.
Som dina följeslagare,
genom alla sekel,
ska jag med hela mitt hjärta
istället följa det ädla strävandet
efter frid och frihet,
kärlek och visdom.
Så, från denna dag
tar jag min tillflykt
till dig Gautama Buddha,
till din oöverträffliga lära
och till gemenskapen hos dina följeslagare,
som öppnat visdomens öga.
Var vänlig och betrakta mig som din elev,
från och med denna dag,
för så länge jag lever.

av Vessantara

(översättning: Viryabodhi, juni 2015.) 

Vad metta är och inte är

Vad metta är
(enl. Bodhipaksa, Wildmind.)
Vilken underbar lista:
  • Metta is a recognition of the basic solidarity that we have with others
  • Metta is empathy. It’s the willingness to see the world from another’s point of view
• Metta is wishing others well
• Metta is friendliness, consideration, kindness, generosity, patience, understanding, considerateness, love, helpfulness
• Metta is the basis for compassion. When our metta meets another’s suffering, it transforms into compassion
• Metta is the most fulfilling emotional state we can know. To wish another well is to wish that they themselves be in a state of metta
• Metta is the fulfilment of the emotional development of every human being. It’s the potential emotional maturity inherent in each one of us
• Metta is more that just an emotion. It’s an attitude. We can act out of an attitude of metta even when we do not ourselves feel happy, or even when we don’t subjectively feel loving
• Metta is the answer to almost every problem the world faces today. Money won’t do it. Technology won’t do it. Where there is no good will, there is no way to make positive change. Metta can positively transform the world like no other quality
Och sedan vad metta inte är:
• Metta isn’t the same as feeling good. When we feel mett! we do generally feel more joyful and happy, but it’s possible to feel good and for that not to be metta. We can feel good but also be rather selfish and inconsiderate, for example. Metta is an attitude of actively caring about others.
• Metta isn’t all or nothing. Just as our anger can reveal itself in many intensities from mild irritation to fury, our metta can make itself known as anything from polite behaviour to a passionate love for all that lives.
• Metta isn’t something new or unknown to us. We all experience metta. Every time you feel pleasure in seeing someone do well, or are patient with someone who’s a bit difficult, you’re experiencing metta. In the Metta Bhavana you are cultivating what is already there.
• Metta isn’t a denial of your experience. To practise mett! doesn’t mean ‘being nice’ in a false way. Even if you don’t like someone or disapprove of their actions, you can still have their welfare at heart. This is one of the greatest miracles in the world, since it liberates us from the endless round of violence and revenge, whether on a global or personal level.

3-minuters andningspaus

I morse spelade jag in en så kallad 3-minuters andningspaus; dels för den pågående ”Mindfulness på buddhistiskt vis-kursen” men även för andra som kan finna den hjälpsam. Du kan ladda den till din mobil eller mp3-spelare, eller strömma den.

 

 

Motstånd och svårigheter i meditation

(från Kamnitsa, Estland, snapseedad.)

Den här följande texten började som ett underlag för en meditationskväll på Stockholms buddhistcenter 20 maj, men växte lite utanför sina ramar. Den består av både utförlig text och en del mer koncisa punkter, en del av vilka jag elaborerade om på själva kvällen. Hoppas du finner texten hjälpsam på något vis.

(27 april 2014 (och senare), Kamnitsa, sydöstra Estland.)

Vad gör du när det tar emot i meditationen? Vad gör du när inget tycks fungera, när du helst av allt vill resa dig och gå därifrån? Vad gör du när du upplever ett så starkt motstånd till att möta din upplevelse att hela kroppen protesterar, inte vill, spänner sig, och sinnet blir agiterat och rastlöst? Ja, vad gör man? I den här artikeln tänkte jag att vi tittar på och utforskar dessa områden lite grand, och ser hur vi kan bemöta och arbeta med dessa ofta ovälkomna gäster. Gäster som ändå alltid kommer till vår dörr och kliver på.
Låt mig börja med en dikt som du kanske är bekant med, ”Värdshuset” av Rumi, en välkänd och ofta citerad sufisk poet som levde på 1200-talet:

Värdshuset

Detta att vara människa är som ett värdshus. Varje morgon en ny ankomst. En glädje, en depression, en snålhet, ett ögonblick av medvetenhet anländersom en oväntad gäst. Välkomna och underhåll dem alla! Även om det är en skara sorger, som våldsamt sveper genom husetoch tömmer det på möbler. Behandla ändå varje gäst med respekt. Han kanske rensar digför någon ny glädje. Den mörka tanken, skammen, elakheten, möt dem alla vid dörren, skrattande, och bjud dem att stiga på. Var tacksam för vem som än kommer, för var och en har skickats dig som en guide från bortom.

Vad händer?
Svårigheter är en del av meditationsprocessen, hela integrationsprocessen i det andliga livet – ja, i hela det andliga livet kommer vi att stöta på svårigheter och obehagliga upplevelser. Så är det. Och ofta kommer det en dip, en smärtsam svacka, efter det vi haft en positiv upplevelse, kanske en ”peak experience”, högre medvetandetillstånd eller bara en stark meditation eller fin puja.

Givetvis har vi positiva upplevelser och tillit, och allt sådant, men här fokuserar jag på svårigheterna, som det är oerhört viktigt att vi har en positiv attityd till, helt avgörande. Vi har nog en tendens att inte tala så mycket om detaljerna i både svårigheterna och de positiva upplevelserna vi har i meditation och i dharmalivet.

När vi går vidare på den buddhistiska vägen, kanske redan direkt från början – fast då är vi inte riktigt redo att ta in dem – så stöter vi på sidor hos oss själva som vi tidigare undvikit, (som vi kanske ”lagt i malpåse”), kanske en smärtsam händelse eller en oförrätt, kanske till och med en väldigt tidig upplevelse i våra liv, som vi då inte kunde hantera eller ta hand om. Allt detta händer för de allra flesta. Och ibland är det tydligt vad som sker, vi får en klar känsla vad det handlar om, kanske minnesbilder kommer till oss – kanske vi även får doftminnen eller fysiska minnen – och vi förstår vad vi behöver göra eller vad det handlar om. Fast ibland tar det tid, ibland lång tid, och vi kan behöva söka hjälp, antingen ett praktiksamtal, eller att prata med en vän, eller också kan vi behöva söka professionell hjälp, kanske på inrådan av våra andliga vänner.

Men ibland kan det också vara så att vi inte har en susning av vad som pågår, utan det är snarare så att vi sitter fast i känslomässiga stormar, vi slits och dras hit och dit. Framför allt sitter vi fast och vi ser inte klart. Och ibland somnar vi av, t.o.m. somnar in, eller somnar bort ifrån vår upplevelse. Vi vill inte vara där, omedvetet alltså, och sinnet stänger av. På sätt och vis skyddar sinnet sig självt. Instinktivt. 

Och vid andra tillfällen kan vi vara helt vakna men känna hur kroppen spänner sig, ibland i välkända områden, i axlar och nacke, eller i rygg och mage, eller någon annanstans. Det är som om kroppen gör motstånd, men endast när vi mediterar. Har ni upplevt detta? Hur en smärta kommer fram i meditationen, kanske en stark spänning och smärta mellan skulderbladen (som många tycks uppleva någon gång i deras meditationskarriär, ofta på retreat). Men sedan när man slutar meditera så försvinner smärtan med ens – så märkligt. Så fort vi sätter oss för att meditera igen, eller en bit in i meditationen, så kommer smärtan tillbaka, som ett brev på posten. Vad är det som pågår?

Ibland har jag själv en annan upplevelse, jag börjar helt enkelt dra efter djupa andetag, och hela tiden känna att jag inte får nog med luft. Det är som ett djupt behov av djupa andetag, ett outsinligt behov. Det håller på och håller på, även utanför meditationen, när jag är mer medveten. Och det här kan hålla på i flera dagar, ibland, om jag har tur, i blott en dag eller så. Ofta händer det på ensamretreat eller i samband med att jag får eller har fått en kroppsbehandling, kanske massage eller Alexanderteknik. Tack och lov får jag ingen panik eller oroar mig särskilt mycket över detta. Jag försöker följa med och tillåta den process som pågår att spela ut sitt förlopp. Och samtidigt försöker jag vara så medveten och lugn som möjligt, så gott jag kan i den situation jag befinner mig.

(Givetvis uppstår en del av våra svårigheter på vägen i relation till andra människor, så kallade inter-personella problem, och de kan ha samma kännetecken som våra ’inre’ svårigheter; egentligen är de väl intimt förknippade med varandra.)

(nära ett meteoritnedslag, Kamnitsa.)

Var vi kan vara och vad vi behöver
Så, vad är det som pågår? Sangharakshita har givit oss ett ”system för andlig praktik” i Triratna, eller kanske det är bättre att kalla det för vår karta över den andliga terrängen och den väg vi färdas på. På den här kartan finns det områden av integration, som en gård med jordnära, enkla sysslor, som behöver göras och är kul att göra. Och sedan finns det fina vackra gröna dungar där ljuset strilar ner genom bladverken och allt dallrar av skönhet och tillvarons värme (dungar av positiva känslor, eller skickliga intentioner). Det finns också på kartan dunkla dalgångar av motgång och rädsla som vi måste övervinna, komma igenom, även om det tar emot och vi stundtals helt kan tappa perspektivet på våra liv. Och det finns kullar och höjder med nya vyer och oväntade landskap framför oss, oanade stigar och spännande byar att utforska. (Kanske t.o.m. lockande fik och lusthus, där det kan vara lätt att slå sig till ro, och för en tid helt glömma det större äventyret som kartan beskriver.) Och sen finns det också stillsamma platser där vi helt enkelt måste stanna och bara vara, där det inte finns något att göra. Allt sådant som ’måsten’ och plikter, strukturer och metoder, måste vi kasta åt sidan, och stanna upp och göra precis ingenting. Bara vara receptiva. Dessa stillsamma platser är inte alltid utåt sett stillsamma, men de kräver stillhet, kräver på något vis att vi stannar upp – mest av allt kommer detta pockande krav inifrån och vi måste lyssna.

Nu for jag iväg i min egen fantasi över denna vår karta över det andliga livets dynamik och dialektik. Var var det nu jag var? Jo, som en del av vägen och denna terräng, kommer vi att stöta på områden som behöver integreras, hämtas in, införlivas – ibland kanske ’återförlivas’ – med oss själva. (Denna psykofysiska process, som är vi – och vår uppgift – på sin färd genom universum, vi vet inte riktigt vart.)

Det låter kanske som om jag är en expert i ämnet. Och det är jag ju lite grand, efter 35 års meditationspraktik och en hel del ensamretreater och retreater, och i stort sett en daglig meditationspraktik. Sedan har jag också träffat en hel del olika människor i sanghan, som alla har sin väg, och sin egen upplevelse vägen. (Det finns en hel bok om detta ämne, After the Ecstacy, the Laundry, av Jack Kornfield. Jag har bara läst delar av den. Inom Triratna har vi en stark betoning på sangha, på andlig vänskap, och i den levande kontakten finns det många böcker om det andliga livets alla stadier. Och en del av dem finner säkert sin väg till riktiga böcker också; låt mig nämna Not about being good, av Subhadramati, som jag tycker ger en bred och fin bild av dharmalivet.)

Hur vet vi om vi har ett sådant här ”problem”, en sådan här integrationsuppgift? Egentligen behöver vi inte bekymra oss, vi kan helt enkelt bara vara i vår upplevelse, så kommer det att visa sig. Vi ska inte skapa problem där det inte finns några, och inte försöka fixa ett problem där det inte finns något. Det är lätt en tendens vi har, tyvärr kan vi göra det lite onödigt svårt för oss själva, med all dramatisering och alla förklaringar. Svårigheter dyker upp på alla delar av vägen – även högt upp, för väl utvecklade personer – och de brukar kräva alltmer subtila och förfinade lösningar.

Vad kan vi göra?
Först, hjälper det enormt om vi har en förståelse av hela meditationsprocessen, hela det andliga livets process. Så att vi kan sätta in det som händer i det större sammanhanget. Viktigt med en förståelse av vägen, redan från början. (Fast jag kan inte låta bli att inflika, att vi kan inte annat än missförstå, eller reducera läran. Det får vi leva med och vi har i alla fall hört eller läst om en mer övergripande beskrivning av vägen och alla dess stadier. Här är det viktigt med mer erfarna på vägen som vänligt kan spegla oss, ibland direkt utmana oss, när vi kör fast.) Och vi använder det vi läst som en provisorisk karta, som vi också kan ha förtroende för. För vi behöver en karta.

Några frågor att ställa dig:

  • Har jag kontakt med mig själv? ”Only connect!” – bara ta eller få kontakt! Var är jag? Vad upplever jag? Vad händer? nu…nu…nu… (avspänt)
  • Tillåter jag hela mig att vara med eller finns det någon del, någon sida av mig som jag stänger ute, inte tar in?
  • Finns det något som kroppen vet, som inte jag vet? Som den vill berätta.
  • Är jag i kontakt med hela kroppen? Låter jag mitt kön finnas med (utan att jag måste agera på det)? 
  • Tillåter jag mig att vara det djur jag i botten är, med alla instinkter, rädslor, önskningar, behov? (”the soft animal of my body”, Wild geese, Mary Oliver).
  • ”Var finns sorgen? Var finns rädslan?” är två frågor som jag ibland ställer mig. En viss tid var det ofta jag frågade mig: ”var finns sorgen?” Det här var ett tema jag hade under en särskild period i mitt liv. Sorgen och rädslan är välbekanta i min upplevelse, de är gamla ’vänner’. Får jag syn på dom, var dom är nu – små eller större eller inte alls där – då slappnar något av, jag kan vara mig själv igen. Kanske du har dina egna favoriter, dina känslor och teman. 
  • Kan jag alltså vara med den jag är? Eller stänger jag något ute? Dessa frågor fungerar som öppningar för mig, men sedan är det också viktigt att släppa in och vara öppen för det positiva som redan finns i min upplevelse, så jag kan också ställa mig dessa frågor:
  • ”Var finns glädjen? Var finns lugnet? Var finns stillheten?” och ”Var finns tacksamheten?” För att bara nämna några. Du har dina egna ingångar och favoriter, dom här fungerar för mig. Jag bara ställer dessa frågor, släpper ned dem i medvetandet, och lyssnar och känner vilken genklang de får. Försöker inte pressa fram något som inte är där, utan mer blott påminner mig om att de finns, dessa egenskaper, i någon grad, alltid och någonstans. Ibland kanske de är svåra att upptäcka, särskilt om jag hela tiden står med ögonen på mina gamla sår och problem, gamla oförrätter.
  • Har jag tålamod att vara med det som är? Är jag vänlig mot mig själv?

Det är en konst det här med meditation och det andliga livet. T.ex. inte så lätt att arbeta med svårigheter; det tar tid och mycket vänligt tålamod. Ett oerhört viktigt område är att arbeta med en svårighet och att – så att säga – omge den med vänlighet, med värme och metta. Tänk att du omsluter den, omfamnar den och låter den vila i en större rymd, ett större rum, som är vänligheten själv – till och med ”den totala acceptansen” (som inte utelämnar något).

Det är viktigt att klarlägga att en svårighet, en svår eller en smärtsam upplevelse – ja, vilken upplevelse som helst – är en vipaka, ett resultat av något som hänt tidigare. Som sådan kan vi inte bara ta bort den, den finns där, och vi upplever den. Och vi har nästan en automatisk respons på den; om den är behaglig så vill vi ha den, ha mer av den etc. Men om den är obehaglig och smärtsam, då vill vi definitivt bli av med den, skjuta bort den. Allt det där känner vi mycket väl till, men samtidigt är det förvånansvärt svårt att vara närvarande och medveten i vår upplevelse. Hur vi sedan svarar på denna första upplevelse, denna vipaka och vedana (känslotonen i vår upplevelse*), är det jag försöker ge tips om, kanske mest mig själv. Men jag hoppas att ni också finner dem hjälpsamma.  *(vedana i vår upplevelse är av tre olika slag, eller en blandning av dem: antingen är den behaglig och vi vill ha den; eller obehaglig och vi stöter bort den; eller också mitt emellan, svårt att bedöma, kanske neutral.)

Reflektera över de fem hindren
Vi har ju de fem klassiska hindren (nivarana, nivaranorna), som beskrivs i Paramanandas bok Buddhistisk meditation – en praktisk vägledning. Vi kan bemöta dem som det föreslås där. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, utan bara nämna dem. Men innan jag gör det vill jag också påpeka att dessa hinder upplever alla människor, även mycket erfarna buddhister, t.o.m. de som nått insikt, ströminträdare etc. Så vi kan känna oss i gott sällskap och det kan vara bättre att tänka på dem som vänner, eller medresenärer på vår resa.

Ok, här är dom:

  • Rastlöshet och oro – väldigt vanligt i våra dagar, en av mina ’favoriter’.
  • Begär efter sinnesnjutningar – en chokladbit gör väl inget, absolut inte!
  • Aversion och motvilja (kanske t.o.m. hat) – mot allt det som står i vår väg, som inte är som vi vill eller gör som vi vill, … Dom här två hindren, begär och aversion, är grundläggande i vår mänskliga makeup, de utgör två fundamentala sätt som vi reagerar på världen och på vår upplevelse – på ett väldigt djupt och starkt vis. Inskrivna i vår genetiska kod, i vår biokemiska grundstruktur så att säga. Det är inget fel på oss, hur det är bara.
  • Slöhet, tröghet, seghet – kommer ofta tillsammans med sitt syskon rastlöshet (ibland konkurrerar dom om vem som kan få mest uppmärksamhet); men ett av de svåraste hindren – så segt.
  • Tvivel och obeslutsamhet (velighet, vaghet, ovilja att ta beslut, …) – kanske det subtilaste och svåraste hindret. Svårt att få syn på, för det lurar under ytan, eller gömmer sig bakom ett annat hinder och eldar på det. 

Räcker det här?
Vi kan också göra en meditation där vi blir medvetna om varje hinder, och till vilken grad det är närvarande och till vilken grad vi är fria från det. Kanske med särskilt fokus på det senare, som leder till mer öppningar: vi upptäcker att vi redan är fria från hindren, i alla fall till viss del. Och ju mer vi lyfter fram det, desto mer verklighet blir det. Desto mer börjar vi identifiera oss med de positiva egenskaperna, som öppenhet, generositet, stillhet och lugn, självförtroende o.s.v.
[Beskriva en meditation på hindren, om vi har dem i oss eller är fria från dem. Det finns flera ställen i palikanon som beskriver sådana meditationer eller kontemplationer, bl.a. Anapanasati sutta.]

Andra tips

  • Tålamod, det tar tid, vi kan inte tvinga fram förändring (se dikt av Rilke, Att leva frågorna.)
  • Tålmodigt framhärdande (ansträngning, strävan, och en uthållighet).
  • Metta, en vänlig attityd till oss själva – alltid.
  • Reflektion. Försök få perspektiv på vad som händer, tänk aktivt. Exempel: … (På min ensamretreat nyligen blev jag medveten om att jag vanemässigt dömer mig själv, gör ned mig; särskilt när jag sover dåligt. Ganska hård mot mig själv. Men, stanna upp, jag kan ändå vara närvarande och möta det som händer, även detta, som jag definitivt inte vill ha, …)
  • Prata med en mer erfaren meditatör, ordensmedlem eller mitra, eller bara en vän.
  • Rör på dig, medvetet. Motion. Gör något aktivt. Virya som tar sig uttryck i arbete, med det goda i åtanke, med ett skickligt sinnestillstånd.
  • Ha tillit. Dharma fungerar, meditation fungerar, medvetenhet läker och leder vidare, bara du är där – och har kontakt. 
  • Läs om vad de stora lärarna själva gick igenom, t.ex. Milarepa, Buddha, m.fl. (Palikanon har otroligt många fina berättelser, om både kvinnliga och manliga utövare.)
  • Ha tillgång till en inspirerande liten lista eller ett citat, som känns som att det fångar din plats på vägen just nu. Vi behöver många sådana, och vi får dom ofta från andra, eller från dharmaböcker. (Kanske dela en sådan, om det finns tid: de tre bojorna. Lägga upp den på min blogg, samt anteckningarna från denna kväll…!)

 

Att leva frågorna
”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”

(Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, fyra.)

(svanar vid Dharmagiri.)

Efterskrift
När jag skrivit detta har jag ibland tänkt på två vänner i sanghan. Den ena vännen halkade in i ett positivt spår i meditationen, han fann en nyckel och den här nyckeln fungerade varje gång i flera år (mest genom metta bhavana) och han upplevde fina djupa meditativa tillstånd. Men så en dag, på en retreat, föll han igenom och upplevde hur allt det fina raserades, försvann, och istället infann sig förtvivlan och besvikelse, tårar. Han frågade uppmanande: ”men varför talar inte Sangharakshita om det här? Han talar så fint om det positiva, spiralvägen och allt annat, men inte om det är. Varför?” Det var inte lätt. Jag famlade lite och kunde inte helt ut möta min väns förtvivlan. Visst försökte jag och jag fanns med honom, fanns där, men jag saknade en del redskap. Så det här har jag tänkt på, till och från, och det har varit en del av motivationen till dessa reflektioner.

Den andra vännen kan jag höra protestera lite lätt (i alla fall i min inre värld): ”men glöm inte alla positiva upplevelser!” Hon hade tidigt upplevelser där hon såg Buddha, t.o.m. innan hon hade direkt kontakt med buddhismen. När hon sedan började meditera mer systematiskt hade hon starka upplevelser, högre medvetandetillstånd etc. Men hon blev lite orolig när man inte pratade om sådant, eller nämnde att det fanns. Det var därför en stor lättnad för henne när någon till slut gjorde det. Givetvis har också hon mött svårigheter på vägen, en hel del av dem.

Att bryta de 3 bojorna


Det här är en underbar undervisning som flera personer i orden har nämnt och citerat på sistone (i alla fall delar av den), kanske på grund av den tydliga kopplingen till insikt, till att bryta igenom så att vi kan se saker som de verkligen är. Som de presenteras här ska egentligen den sista bojan, vaghet, komma på andra plats, och ytlighet vara på sista och tredje plats, för att stämma med hur de traditionellt presenteras i palikanon.
 
Det är en ganska rak och enkel undervisning, tillsynes enkel, och med en riktig udd, en skärpa som jag tänker mig Sangharakshita (föreläsaren-författaren) är väl medveten om. Jag tänker mig en samling post-hippies (året är 1979, och platsen London) som är fullt engagerade i att etablera och arbeta för en ny buddhistisk rörelse. På många vis försöker de säkert förstå vad det egentligen innebär att leva ett buddhistiskt liv i ett modernt samhälle, samtidigt som de möter sin egen psykologi, upptäcker vad de har med i bagaget; de känner sig för och provar en massa olika saker, och håller säkert en hel del dörrar öppna. Det här är kanske något som Sangharakshita är lite frustrerad över. Kanske han önskar att fler gjorde ett tydligare åtagande, och skakade av sig sina små – kanske relativt små – psykologiska problem, sin självupptagenhet, sitt velande.
 
Och kanske, ja kanske, känner några av oss igen denna bild av Sangharakshitas känsla som jag målat upp, i våra egna liv, i olika avseenden. Hur som helst, de tips han ger oss är väl värda att ta till hjärtat och börja leva efter. Ratnaguna sa nyligen (feb. 2014) att han, sedan han hörde den här undervisningen, försökt att leva efter de positiva råden, om hur man kan bryta bojorna. Inspirerande. Det vill jag också.
 
Metta,
Viryabodhi
(Kamnitsa, sydöstra Estland)
 
De tre bojorna
(Från boken och föresläsningen, 1979, The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.
Svensk översättning Viryabodhi.)


”De här tre bojorna beskrivs vanligtvis som, först, bojan av att tro på ett oföränderligt, väsentligt själv; för det andra, bojan som är beroendet eller bindningen till religiösa övningar som mål i sig själva; och för det tredje, bojan som är tvivel och obeslutsamhet när det gäller Dharma. Men här ska vi närma oss dem på ett mer jordnära, mer allmänt och grundläggande vis, och tala om, först, bojan som är vana; sedan bojan som är ytlighet; och sist bojan som är vaghet.
 
Bojan som är vana
En vana är något som vi kan sägas ha. Vi har ”en tendens eller disposition att handla på ett särskilt sätt”. Men som denna definition gör klart, består en vana av handlingar, och handling är en väsentlig del av oss, inte blott något som är pålagt, något vi har. I själva verket är vi våra handlingar, enligt Dharma-vinaya. Och det är på det här viset som vi vanligtvis tänker på och talar om en person: någon är den totala summan av alla sina handlingar, genom kropp, tal och sinne, och existerar inte utan dessa.
 
Det faktum att vi har ”en tendens eller en disposition på ett särskilt vis” betyder därför att vi har en tendens eller disposition att vara på ett särskilt vis. Vi är inte bara den totala summan av våra handlingar: vi är den totala summan av våra vanor. Vi är våra vanor. Man skulle till och med kunna säga att var och en av oss blott är en vana – och troligtvis en dålig vana. Den person vi tänker på som Kalle eller Lisa, och känner igen för att de handlar på ett särskilt vis, är blott en vana som en särskild medvetandeström har hamnat i.
 
Men eftersom den har hamnat i den, kan den också ta sig ur den. Det är som en knut på ett snöre: den kan lösas upp. Att bryta bojan som är vana betyder därför, i princip, att vi tar oss ur vanan att vara en särskild sorts människa. Det är blott en vana vi råkat hamna i. Vi behöver inte vara på det sätt vi är. Det finns ingen nödvändighet i det. Att bryta vanans bojan innebär därför, att vi gör oss av med ett gammalt jag, vårt förflutnas jag. Det innebär att bli en sann individ; vilket betyder att vara kontinuerligt medveten och känslomässigt positiv, ständigt ansvarsfull, känslig och kreativ – kontinuerligt kreativ runt vårt eget själv. 
 
Det här är vad den buddhistiska doktrinen om anatta eller icke-själv betyder. Det är inte så att vi aldrig har ett själv utan mer att vi alltid har ett nytt själv. Och om varje nytt själv är bättre än det förra, då kan vi säga att vi gjort andliga framsteg.
 
Det är inte lätt att ta oss ur vanan att vara den sortens person vi är. Det är inte lätt att att göra sig av med ett gammalt själv och bli en sann individ. Och en av anledningarna till detta är andra människor. Inte bara vi själva har hamnat i vanan att vara på ett särskilt vis, utan andra människor har hamnat i vanan att uppleva oss som att vara en person i vanan att vara på ett särskilt vis.
 
De människor som upplever oss som den vi var snarare än vad vi är – eller vad vi håller på att bli – representerar ett kollektivt sätt att tänka, känna och handla på. De representerar gruppen i motsats till individen. Gruppen är individens fiende – den sanna individens – på så vis att den inte tillåter individen att lösgöra sig från gruppens ränker. Den insisterar på att behandla dig inte utifrån den du är utan den du var, och på så vis försöker den relatera till någon som inte finns längre. Det här brukar hända när vi till exempel besöker vår familj efter att inte ha träffat dem på en tid.
 
Att bli fri från gruppen betyder givetvis inte att vi måste klippa av våra band till gruppen. Vad det däremot innebär är att vi bryter oss fria från gruppens inflytande, dess vaneförstärkande inflytande.
 
Bojan som är ytlighet
Att vara ytlig innebär att vi handlar från ytan av oss själva, och som en följd handlar vi utan omsorg och noggrannhet; det är som om vi handlar för syns skull snarare än äkta och på riktigt. Men varför skulle vi göra detta? Varför skulle vi handla på ett ytligt vis?
 
Anledningen är att vi splittrade. Alltför ofta är den medvetna rationella ytan skild från de omedvetna känslomässiga djupen. Vi handlar med en intellektuell övertygelse men lyckas inte bära känslorna med oss. Ibland handlar vi såklart med alla våra känslor bakom oss, men då håller det rationella sinnet alltför ofta tillbaks, och kanske till och med protesterar och tar avstånd. Vi är inte hela i något av fallen, inte helhjärtade. Vi handlar inte med hela vårt väsen och därför handlar vi – på sätt och vis – inte alls.
Det här är alltför vanligt. Ytlighet är en av den moderna tidens förbannelser. För mer än hundra år sedan talade Mathew Arnold om vår ”sjuka brådska”, vår ”splittrade strävan” – och det fångar ganska väl hur det faktiskt ser ut. Vi är neurotiskt upptagna, utan att ha något riktigt fokus, eller något tydligt syfte. Vi är inte riktigt autentiska i det vi gör. Vi har inte kraften av hela vårt väsen bakom det vi gör. När vi älskar gör vi det inte på riktigt, och när vi hatar gör vi inte heller det på riktigt. Vi inte ens tänker. Vi gör allting till häften.
 
Alltför ofta ser det likadant ut när vi ger oss in i det andliga livet och försöker leva efter Dharma. När vi mediterar, gör vi det med bara en del av oss. När vi kommunicerar, eller när vi arbetar, gör vi det återigen med bara en del av oss. Därför kommer vi ingen vart, vi utvecklas egentligen inte. Vi bär inte med oss hela vårt väsen. En liten del av oss rekognoserar framåt, men den största delen släpar efter.
Att bryta bojan som är ytlighet innebär därför att vi måste börja handla med hela vårt väsen: handla med omsorg och noggrannhet; handla genuint och äkta. Det innebär med ett ord: åtagande. Det innebär att vi ger oss hän i det andliga livet, att vi gör ett åtagande till att vara en sann individ.
 
Bojan som är vaghet
”Vag” betyder ”otydlig, inte klart uttryckt eller identifierad, av en otydlig eller dåligt definierad betydelse eller karaktär.” [i svensk ordbok används ‘vag’ i betydelsen ‘otydlig’ eller ‘suddig’, för synen; man skulle också kunna säga ‘velig’ och kanske ‘svävande’ – Viryabodhi.] Så varför skulle någon vilja vara vag? Faktum är att vi är vaga när vi är obeslutsamma, vaga när vi inte vill bestämma oss, och framför allt vaga när vi inte vill göra ett åtagande. Vår vaghet är därför en oärlig vaghet.
 
När allt kommer ikring är det andliga livet inte lätt. Att växa och utvecklas är ofta en smärtsam process (fast den är också mycket glädjande och njutbar). Av den anledningen tenderar vi att krympa ihop, och hålla tillbaka.
 
Vi håller alla dörrar öppna. Vi håller på med flera olika intressen, eller har olika alternativ som vi kan falla tillbaka på. Och vi tillåter oss att gå från den ena till den andra, till och med driva mellan dem. Till vilket pris som helst fortsätter vi att vara vaga: luddiga, otydliga, formlösa, oklara, svårtydda.
 
Att bryta vaghetens boja innebär att vi är villiga att tänka klart. Det innebär att ge tid till att tänka på saker, och att ha beslutsamheten att verkligen tänka igenom saker. Det innebär att vara beredd att titta på vilka alternativ som faktiskt finns och att göra prioriteringar. Det innebär att vara redo att fatta ett beslut. Det innebär att bestämma sig för att välja den bästa vägen och sedan att helhjärtat agera på det valet. Det innebär att inte skjuta på beslutet.
 
De tre bojorna – vanor, ytlighet och vaghet – bryts när vi når insikt, genom att få ’kunskap och vision om hur saker verkligen förhåller sig’. Och med våra mindre traditionella termer bryts de genom att vi blir kreativa (på så vis att vi är självskapande och kreativa för vårt nya själv), genom att göra åtaganden (bli hängivna) och genom att bli tydliga. När insikt sedan uppstår, går vi in i strömmen, strömmen som leder mot upplysning: vi blir ströminträdare och när vi är det blir vi en sann individ. Och som en sann individ upplever vi vimutti, smaken av frihet.
 
 
(Originaltexten:)
 
The Three Fetters
(From the book and the lecture: The Taste of Freedom, Sangharakshita. 
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)

These three fetters are usually described as, first, the fetter of belief in an essential, unchanging self; secondly, the fetter of attachment to religious observances as ends in themselves; and thirdly, the fetter of doubt and indecision with regard to the Dharma. Here, however, we are going to approach them in very general, even basic – or down-to-earth – terms, as: firstly, the fetter of habit; secondly, the fetter of superficiality; and thirdly, the fetter of vagueness.
 
The Fetter of Habit
A habit is something we are said to have. We have ‘the tendency or disposition to act in a particular way’. However, as this dictionary definition makes clear, a habit consists of actions, and action is an essential part of us, not just something added on, something we have. In fact according to the Dhamma-Vinaya we are our actions. And this is the way we usually think of, and refer to, a person: someone is the sum total of his or her actions of body, speech, and mind, and doesn’t exist apart from these.
The fact that we have a ‘tendency or disposition to act in a particular way’ means, therefore, that we have a tendency or disposition to be in a particular way. We are not just the sum total of our actions: we are the sum total of our habits. We are our habits. We could even say that each one of us is simply a habit – probably a bad habit. The person we think of as George or Mary, and recognize as acting in a particular way, is simply a habit that a certain stream of consciousness has got into.
But since it has got into it, it can get out of it. It is like a knot tied in a piece of string: it can be untied. Breaking the fetter of habit means, essentially, getting out of the habit of being a particular kind of person. It is only a habit you have got into. You don’t have to be the way you are. There is no necessity about it. Breaking the fetter of habit means, therefore, getting rid of the old self, the past self. It means becoming a true individual; that is, becoming continually aware and emotionally positive, continually responsible, sensitive, and creative – continually creative of one’s own self.
This is the meaning of the Buddhist doctrine of anatta or ‘no-self’. It is not so much that we never have a self as that we always have a new self. And if each new self is a better one than the last, then we can say that spiritual progress is taking place.
It is not easy to get out of the habit of being the kind of person that we are. It is not easy to get rid of the old self and become a true individual. One of the reasons for this is other people. Not only have we ourselves got into the habit of being in a particular way, but other people have got into the habit of experiencing us as being in the habit of being in a particular way.
The people who experience us as what we were rather than as what we are – or what we are in process of becoming – represent a collective way of thinking, feeling, and acting. They represent the group as opposed to the individual. The group is the enemy of the individual – of the true individual – inasmuch as it will not allow the true individual to emerge from its ranks. It insists on dealing with you not as you are but as you were, and to this extent it tries to deal with someone who no longer exists. This tends to happen, for example, when one visits one’s family after some time.
Becoming free of the group does not, of course, necessarily mean actually breaking off relations with the group. What it means is breaking away from the influence – the habit-reinforcing influence – of the group.
 
The Fetter of Superficiality
To be superficial means to act from the surface of ourselves and, in consequence, to act without thoroughness or care; it is about acting in outward appearance rather than genuinely or actually. Now why should we do this? Why should we act superficially?
The reason is that we are divided. More often than not, the conscious rational surface is divided from the unconscious emotional depths. We act out of intellectual conviction but do not succeed in carrying the emotions with us. Sometimes, of course, we do act out of the fullness of our emotions but then, only too often, the rational mind holds back, and even, perhaps, does not approve. In neither case do we act totally, wholeheartedly. We do not act with the whole of ourselves and, therefore, in a sense, do not really act at all.
This state of affairs is very general. Superficiality is one of the curses of the modern age. Matthew Arnold, more than a hundred years ago, spoke of our ‘sick hurry’, our ‘divided aims’ – and that just about describes the situation. We are neurotically busy, without any real focus, any singleness of purpose. We don’t truly, authentically, do anything. We don’t do anything with the whole force of our being. When we love we don’t really love, and when we hate we don’t really hate. We don’t even really think. We half do all these things.
It is the same, only too often, when we take up the spiritual life and try to follow the Dharma-Vinaya. When we meditate, it is only with part of ourselves. When we communicate, or when we work, again it is only with part of ourselves. Consequently we don’t get very far: we don’t really grow; we don’t really develop. We don’t carry the whole of our being along with us, so to speak. A small part of us is prospecting ahead, but the greater part is lagging far behind.
Breaking the fetter of superficiality therefore means acting with the whole of oneself: acting with thoroughness and care; acting genuinely and actually. It means, in a word, commitment. It means committing oneself to the spiritual life, committing oneself to being a true individual.
The Fetter of Vagueness
‘Vague’ means ‘indistinct, not clearly expressed or identified, of uncertain or ill- defined meaning or character’. So why should anyone be vague? The fact is, we are vague when we are undecided, vague when we don’t want to decide, and, above all, vague when we don’t want to commit ourselves. Our vagueness is, therefore, a dishonest vagueness.
After all, spiritual life is very difficult. Growth and development is often a painful process (even though it is always enjoyable). Therefore we tend to shrink back.
We keep our options open. We keep a number of different interests, or a number of different aims, on which we can fall back, and allow ourselves to oscillate between them, even to drift between them. At all costs we remain vague: woolly, foggy, shapeless, indistinct, unclear.
Breaking the fetter of vagueness means being willing to think clearly. It means giving time to thinking things out, having the determination to think things through. It means being prepared to look at what the alternatives really are, and to sort out one’s priorities. It means being ready to make up one’s mind. It means making a decision to choose the best and then to act wholeheartedly upon that choice. It means not postponing the moment of decision.
The three fetters – of habit, of superficiality, and of vagueness – are broken by means of Insight, that is, by means of knowledge and vision of things as they really are. In less traditional terms, they are broken by our becoming creative (in the sense of self-creative or creative of our own new self), by becoming committed, and by becoming clear. When Insight arises, one enters the Stream, the Stream that leads directly to Enlightenment: one becomes a Stream-entrant and, being a Stream-entrant, one becomes a true individual. And as a true individual, one can experience vimutti, one can enjoy the taste of freedom.

Hyllning till bodhicitta från Gandavyuha sutra

Sudhana på sin resa, skulptur från Borobodur, Java.

Den här beskrivningen, en sort hyllning, av bodhicitta (önskan och strävan till upplysning för alla levande varelsers skull) är en favorit. Den finns bl.a. citerad i Sangharakshitas bok The Three Jewels. På något ställe har bodhicitta jämförts med metta (kärleksfull vänlighet), och hjärtat i den meditation där man odlar metta (metta bhavana), handlar i djupaste mening om samma sak som bodhicitta. Att önska lycka och välgång åt en annans lycka handlar ju om att önska dem äkta, djupast möjliga lycka, som är upplysningen. I förlängning önskar man dem då att de ska leva ett etiskt liv, ett liv som gör det möjligt att närma sig upplysningen – och allt vad det innebär.

Gandavyuha sutra handlar om pilgrimen Sudhanas andliga resa och beskriver hur han besöker många olika lärare, både manliga och kvinnliga, och hur alla leder honom vidare mot den mytiska avslutningen då han kliver in i Vairochanas torn och har en djup upplevelse av hur allt i universum är sammanlänkat, hur alla fenomen återspeglar varandra och påverkar varandra, etc.
Den koreanske författaren Ko Un skrev en populär tolkning av sutran, som finns på svenska som Ung Pilgrim.
Liknelser om bodhicitta
från Gandavyuhasutran
”Bodhicittan är som ett frö, eftersom alla buddhismens sanningar växer ur den. Den är som en gård, eftersom här produceras alla renhetens saker i världen.
Bodhicittan är som jorden, eftersom hela världen får stöd av den. Den är som vatten, eftersom passionens damm sköljs bort av den. Den är som vinden, eftersom den blåser över hela världen och inget stoppar den. Den är som elden, eftersom den förtär den dåliga logikens bränsle.
Bodhicittan är som solen, eftersom den lämnar inget på jorden oupplyst. Den är som månen, eftersom den fyller alla rena saker till fulländning. Den är som en lampa, eftersom den ser var vägen är jämn och var den är ojämn.
Bodhicittan är en landsväg, eftersom den leder till kunskapens stad. Den är som ett heligt vadställe, eftersom den håller borta det som inte hör hemma. Den är som en vagn, för den bär alla bodhisattvorna. Den är som en dörr, för den öppnar till bodhisattvornas alla gärningar.
Bodhicittan är som en stor retreatgård, eftersom den är en plats där man övar meditation och samadhi. Den är som en park, eftersom det är där man njuter av sanningen (dharmarati). Den är som ett värdshus, eftersom alla världens varelser får skydd där. Den är som en tillflykt, eftersom den är en välgörande tillflyktsort för alla varelser. Den är som en fristad, eftersom det är där alla bodhisattvorna vandrar.
Bodhicittan är som en fader, eftersom den ger beskydd åt alla bodhisattvor. Den är som en moder, eftersom den fostrar alla bodhisattvor. Den är som en sjuksköterska, eftersom den tar hand om alla bodhisattvor. Den är som en god vän, eftersom den ger goda råd till alla bodhisattvor. Den är som en kung, eftersom den överväldigar alla shravakor och pratyekabuddhor. Den är som en stor härskarinna, eftersom den uppfyller alla ypperliga löften.
Bodhicittan är som ett stort hav, eftersom den härbärgerar alla juveler av goda egenskaper. Den är som berget Sumeru, eftersom den tornar upp sig opartiskt över alla ting. Den är som berget Chakravada, eftersom den är ett stöd för hela världen. Den är som berget Himalaya, eftersom där växer alla slags kunskapsörter. Den är som berget Gandhamadana, eftersom där sprids alla slags skickliga dofter. Den är som rymden, eftersom den sprider ut det godas förtjänster i det oändliga.” o.s.v.
(översättning från engelska Viryabodhi, mars 2011)
Bilden kommer från Photodharma.