(ett mail jag nyss skickade till vänner)
Hej vänner,
Jag vill först tacka alla som, på olika vis, hört av sig i samband med min höftoperation (den 26 januari), och ett varmt *tack* för blommor och flertalet gemensamma kort som kommit från sanghan vid olika tillfällen. Det här blir nog bara en kort lägesrapport. Jag hoppas skriva mer senare – jag tycker ju om att skriva. Du får ursäkta att jag skriver ett kollektivt mail, det blir mycket enklare för mig. Och om jag inte svarar eller svarat på just ditt mejl (eller sms), tag det inte personligt. Ibland orkar jag helt enkelt inte.
Hur är det då?
Jo, den här höftledsoperationen har varit mer tröttsam och smärtsam än vad jag hade väntat mig. Och jag försöker helt enkelt anpassa mig efter vad som händer, vad som *är* – som ofta inte är eller varit lätt – och försöka undvika att skjuta mig själv med ”en andra pil” eller lägga sten på börda, som vi säger. Det är intensivt och jag känner mig ändå nöjd med hur jag lyckas jobba med det hela. Och så har jag en mycket generös, glad och uppfriskande odramatisk Pia som hjälper och servar mig, på morgnar och kvällar. (Jag förstår inte hur ensamstående klarar sig.) Jag är mycket tacksam för allt hon gör för mig. Att dessutom ha en expert tillhands, när det behövs, känns tryggt. I början var jag ganska ansträngd och lite jobbig, förstod jag senare.
Operationen tycks ha gått bra. Den protes (av titan) jag fått ska växa fast och orsakar mer smärta än den vanliga (som cementeras). Dessutom har jag läst och hört att ”yngre” personer ofta har mer smärta än äldre, och om man innan op. tagit mycket smärtstillande, leder det också ofta till mer smärta. Så där är några av orsakerna till smärtan. Sedan är det ju ett stort ingrepp och läkningen har sitt naturliga förlopp.
Efter en vecka kändes det som om jag kom ut ur den första ”chocken” (både fysiskt och mentalt) och det började lätta mer markant. Fortfarande känner jag mig ganska påverkad av en molande smärta (från sårområdet), trötthet och lite nedstämdhet, men känner hur det ljusnar gradvis. Och det är skönt. Jag måste ständigt komma tillbaks till att jobba med det primära tillståndet. Det svåraste har nog sömnen varit. Jag sover i korta perioder, som mest en och en halv timme i stöten, innan jag vaknar av smärta och spänning i höft och lårben. Och det tar tid att få detta att släppa. Ibland flera timmar. Jag ligger då och smått masserar och försöker finna ett bättre läge. Det har känts som om jag upprepar samma scen, gång på gång, till utmattning.
Sömnen har äntligen börjat bli bättre de senaste 2-3 nätterna, och det spiller över på dagarna, då jag nu känner mig lite piggare och vaknare i sinnet – det känns mycket välkommet. Jag är evigt tacksam att jag har Dharma som perspektiv och övning. Någon formell meditation har det inte blivit tal om än, men jag jobbar ständigt med medvetenhet, tålamod, vänlighet o.s.v. Hela den här modellen med reaktivt och kreativt är mycket hjälpsam. Den ger en direkt spegling och hjälp, som så mycken annan Dharma.
Jag har lyssnat lite till föredrag av Padmavajra om Diamantsutran, som finns på http://www.freebuddhistaudio.com/series/details?ser=X36
Han är en mycket bra och levande förmedlare av Dharma. Annars har jag läst lite grand i en roman av Haruki Murakami, ”Norwegian Wood”, som jag har blandade responser för. Och lyssnat en del på klassisk musik på P2 eller också världsmusik. Klingan är ett favoritprogram på P2. Har också sedan några månader upptäckt att en gammal VBV-vän, Anna Vilén, sätter samman Kalejdoskop lite då och då – ganska avancerade för mitt öra ibland. Men kul.
Ibland har jag kollat in vad som händer på Facebook, alla vänner där och vad de går igenom.
Och så har jag ofta velat skriva ett brev till er, mina vänner, nära och fjärran. Men så har jag inte orkat, förrän nu, och det känns *bra* att äntligen få uttrycka mig och dela lite.
Pia undrade i morse om jag inte fick lappsjukan här (på norra Värmdö) under dagarna. Nej, jag har inte haft tid eller ork för det. Samtidigt trivs jag ju ofta mycket bra på egen hand. Fast ibland har jag känt mig lite ensam och utsatt. Jag har haft många reflektioner om hur andra sjuka har det, kanske särskilt gamla. Hur svårt det måste vara när ens fakulteter sviker och ohälsa tar över.
Min upplevelse på Ortopediska Huset var lite blandad. Jag har blivit så bortskämd av att bli bemött av vänliga hänsynsfulla människor, att det blir lite av en chock när jag inte bemöts på detta vis. På det stora hela var det ändå bra, men det fanns en hel del att önska sig förbättring på. Egentligen borde jag nog ha stannat lite längre på kliniken, med tanke på det tillstånd jag var 3 dagar efter op., men pressen på att åka hem fanns där och samtidigt en önskan att komma hem. Nu är jag tacksam och ser fram emot att kunna glädjas åt allt mindre smärta, mer rörlighet och en stundande vår – med alla dofter och allt som föds på nytt.
Jag hoppas du har det bra och ser fram emot att så småningom kunna delta mer i VBV-sammanhang igen. När det gäller den närmsta framtiden, får jag se hur det utvecklas, men jag vill gärna komma upp någon dag till Dharmagiri – om nån vecka.
Tack för att du finns och läst detta – om du orkat till slutet.
med metta,
Viryabodhi