Kategoriarkiv: Okategoriserade

I morse spelade jag in en så kallad 3-minuters andningspaus; dels för den pågående ”Mindfulness på buddhistiskt vis-kursen” men även för andra som kan finna den hjälpsam. Du kan ladda den till din mobil eller mp3-spelare, eller strömma den.

Here is the view from top of the hill, overlooking Takak and in he foreground Anatoki river and valley.

I look forward very much now to enter 6 weeks of solitary retreat. I feel well blessed and have all I would ever need.

Love to all,
Viryabodhi

Hej vänner,

Jag kom fram till Auckland i eftermiddags, lokal tid, 3 på natten svensk tid. Pust, vilken resa; 38 timmar dörr till dörr. Har blivit väl omhändertagen av min vän Taranatha och bor i hans hus, som ägs av en Triratna fond, och där även Samamati bor för tillfället. Taranatha levde och arbetade jag med 1992-2 på Rivendell retreatcenter, England. Men nu känner jag mig nu lite yr och märklig – ja, kanske det är just ”jetlaggad”. Ska bli intressant att se om sömnen kommer i natt.

Det känns som ett helt annat land, obekant på många vis, men ändå en del bekanta och tydliga spår av engelskt. Fantastiska träd, varav en del blommar, bl.a. jakaranda med blågulila sötdoftande blommor. Det är varmare än jag väntat och skönt. Mygg finns oxå här, men bara några få.

I morgon ska jag få lite sightseeing och kanske lägga upp en lös plan för de kommande dagarna.

Kommande på Stockholms Buddhistcenter.

affisch av: Micke Sundström.

I sin bok, Gautama Buddha, citerar Vishvapani några av dessa verser från Attadanda sutta (från den tidiga suttasamlingen Sutta nipata), i en relativt ny och väldigt levande översättning av Andrew Olendzki (som är verksam i Vipassanatraditionen och undervisar vid Barre Centre for Buddhist Studies). Under vår sommarretreat på Dharmagiri, då vi utforskade den historiska buddhan och försökte ”möta” honom, då översatte jag denna text. Vi använde sedan den flera gånger, läste den högt, lät den sjunka in och ha sin effekt. Mycket av Dharma tycks vara just detta: att möta och öppna sig för någon aspekt av Dharma och sedan låta den ha en effekt, på hela ens väsen. Gradvis påverkar den oss, förändrar oss, men det sker inte helt av sig självt; vi måste ständigt utsätta oss för detta välgörande möte, denna ibland ganska utmanande kontakt.

(utdrag från Sutta nipata 4.15)

översättningen från pali till engelska av Andrew Olendzki,

här finner du originalet: © 2005–2011

(från engelska till svenska av Viryabodhi)

Andrew Olendzkis introduktion

Samlingen av texter som kallas Sutta-nipata är troligtvis en av de mest brokiga i hela palikanon, och kapitlet som denna sutta kommer från, Atthaka-vagga, kan mycket väl utgöra den äldsta delen av hela kanon. Den är författad mestadels på vers och rymmer en del underbar poesi.

Det finns något särskilt rörande för mig i denna dikt, kanske för att den är skriven i första person och verkar avslöja hur Buddha själv kom till förståelse; kanske för den sårbarhet som lyser igenom i första strofen, där han medger den rädsla och skrämmande upprördhet han känner inför människans belägenhet. Eller så kanske det är den rena enkelheten i först, problemet (att människor gör varandra illa), och orsaken till det (den grundläggande mänskliga själviskheten, som drivs av begäret), och slutligen lösningen på det hela (att släppa på egots bindningar). Hur lätt han så ofta får det att låta!

Den första raden talar kanske mot det sunda förnuftet. Den konventionella visdomen skulle hävda det vore förståndigt att “rusta sig” om man upplever sig hotad eller rädd. Men Buddhas visdom går djupare och visar hur detta egentligen ger upphov till ännu mer rädsla. Känner vi oss verkligen tryggare när vi går till motangrepp mot våra kritiker eller motståndare? Den kultur vi lever i tycks mena det; men Buddha erbjuder oss ett alternativ, som kommer från hans egen erfarenhet.

Frasen som här översätts med “rusta sig”, som också är suttans titel, översätts på andra ställen som “att omfamna våldet” (Norman) eller “våldsamt uppträdande” (Saddhatissa). Bilden som ligger till grund för detta är en person som tar tag i en käpp (danda); käppen är en vanlig symbol i indisk litteratur för både våld och bestraffning.

Som läsare är det svårt att inte dras med i författarens känslostorm. Spänningen stiger allteftersom rädslan och förtvivlan växer, och brister sedan plötsligt när insikten kommer, att – precis som ett djur drivet till vansinne av en skada – mänskligheten inte är ond av naturen utan bara drivs till våld av det oupphörliga trycket från begäret.

Den senare delen av dikten beskriver hur man odlar ett sinnestillstånd som undviker den dysfunktionella tendensen att projicera och hävda sig själv i varje situation.

Dessa få verser omfattar alla fyra ädla sanningar: lidandet som manifesterar sig som våld, dess orsak som är taggen i hjärtat [och begäret], “upplösandet” eller övervinnandet av detta, och vägen att odla den osjälviskhet som utgör den sanna friheten.

Rädsla kommer av att rusta sig.
Bara se hur många som strider!
Jag ska berätta om den förfärliga rädslan
som fick mig att skaka i hela kroppen:

När jag såg mänskor flänga omkring,
som fisk i alltför grunt vatten,
så elaka mot varandra!
– när jag såg detta, blev jag rädd.

Denna värld saknar helt och hållet kärna;
den skakar i alla riktningar.
Jag längtade efter att finna en plats
oskadd – men jag kunde inte se den.

När jag såg mänskor låsta i konflikter,
blev jag fullständigt utom mig.
Men sen upptäckte jag här en tagg
– svår att upptäcka – som satt djupt i hjärtat.

Det är blott när stungen av denna tagg
som man springer åt alla håll.
Så om denna tagg dras ut
– då springer man inte, eller sjunker.
[/eller slår sig till ro].

…

Den som här har korsat begären,
världens bojor, så svåra att korsa,
han sörjer inte, hon grämer sig inte.
Hans ström är skuren av, hon är helt befriad (obunden).

Det som hände tidigare – släpp det!
Allt som komma skall – bry dig inte!
Håll inte fast i det som ligger emellan,
och du kommer att vandra helt i frid.

För den som saknar “jag-skaparen”
genom hela kroppen och sinnet,
och som inte sörjer det som inte är,
den är obesegrad i världen.

För den som saknar “detta är mitt”
eller något som “det där är deras”
och inte ens finner “själv-het”,
han sörjer inte över “jag har inget.”

…

I den viktiga mahayanasutran Den vita Lotussutran finns denna vackra beskrivning av Buddha och dharma, de är likt ett stort moln som regnar rikligt på allt och alla; och alla – vilket är av största vikt – och allt tar emot regnet och växer i enlighet med sin natur. Visst kan man tycka att Buddha är lite kaxig, om inte ganska säker på sig själv. I palikanon kan man också finna prov på detta obändiga självförtroende hos Buddha, men samtidigt bör vi påminna oss att den Buddha som talar i Den vita Lotussutran inte är densamma som talar i palikanon. ”Buddha” här såväl som i många andra mahayana-sutror är en sorts kosmisk buddha, utanför tid och rum; upplysningen som talar bortom ifrån. Hur som helst, efter denna lilla korta introduktion, kommer här ett utdrag (översatt av Lisbeth Hvarfner).
(bilden är från Dharmagiri, juni 2011)

Regnmolnet

”Det är likt ett stort moln
Som höjer sig över världen,
Och täcker allting överallt,
Ett ljuvligt moln fyllt av vatten;
Blixten flammar och bländar,
Åskan vibrerar i fjärran,
Bringar glädje och lättnad till alla.
Solens strålar är beslöjade,
Och jorden har fått svalka;
Molnet sänker sig och sprider sig,
Som om det kan fångas och samlas;
Regnet i det faller jämnt fördelat överallt
Kommer ned på alla sidor,
Rinner generöst i strömmar,
Genomsyrar landet.
På berg, i floder, i dalar,
I gömda skrymslen växer det
Plantor, träd och örter;
Träd både stora och små.
Skott av den mognande säden,
Vinrankor och sockerrör.
Närda blir de av regnet,
Berikade i överflöd;
Den torra jorden blir fuktad,
Örter och träd står i blom tillsammans.
Av ett och samma vatten,
Som utgår ifrån molnet,
Får växter, träd, snår och skogar,
Vatten allt efter behov.
Alla de olika träden,
Höga, mellanstora, låga,
Allt efter sin storlek
Växer och utvecklar
Rötter, stjälkar, grenar, löv,
Blommor och frukter med sina strålande färger;
Vart än det enda regnet når,
Blir allting friskt och skinande.
Allt efter sin kropp, form och natur,
Om stor eller liten,
Får det berikande (regnet),
Fast det är ett och detsamma,
Var och en att blomstra.
På samma sätt uppträder
Buddha här i världen,
Som ett stort moln,
Som fullständigt täcker allt;
Och när han kommit till världen,
Urskiljer han och förkunnar
För alla levandes skull
Sanningen i relation till alla lagar.
Den store helige, hedrad i världen,
Bland gudar och människor,
Och bland andra varelser,
Utropar runt denna världen:
”Jag är Tathagata,
Den mest ärade bland människor;
Jag uppträder i världen
Som detta stora moln,
För att berikande regna på alla
Förtorkade levande varelser,
För att lösa dem från elände,
För att nå fridens glädje,
Glädjen i den här världen
Och glädjen i nirvana.
Gudar, människor och varenda en!
Lyssna väl med sinnet.
Kom till mig, ni,
Se den oförlikneligt ärofulle!
Jag är den ärade i världen ,
Som saknar sin like.
För att ge varje varelse ro,
Kommer jag till världen,
Och till mängden av levande,
Förkunnar jag den rena lagen,
Mild som dagg;
Den ena och enda lagen
Om befrielse och Nirvana.
Med överskridande röst
förkunnar jag denna sanning,
Tar alltid den stora vagnen
Som mitt ämne.
På alla ser jag alltid
Och överallt rättvist,
Utan skillnad på person,
Eller med tanke på kärlek eller hat.
Jag föredrar ingen särskild,
Har heller ingen begränsning;
Som jag förkunnar för en person
Så förkunnar jag för alla.
Alltid förkunnar jag lagen,
Upptagen av intet annat;
Var jag går, kommer, sitter, står
Är jag aldrig trött på
Att sprida den rikligen på världen,
Likt det allt berikande regnet,
På hyllad och ödmjuk, hög och låg,
Laglydig och lagbrytare,
De med fulländad karaktär,
Och de med ofulländad,
Ortodox och heterodox,
Kvicktänkt och trögtänkt,
Rättvist fäller jag lagens regn,
Oförtröttligen.”

För några år sedan fick jag ett litet häfte av min vän Vidyasuri som hette ”Hymn to the Buddha” – en hyllningssång i drygt 150 verser, av en tidig buddhist vid namn Matrceta, som levde under det första århundrandet v.t. (vår tideräkning). Dess titel är egentligen Satapañcasatka, som bokstavligen betyder ”hymn i hundra verser”. Den är översatt till engelska av Shravasti Dhammika, en australiensisk bhikkhu som bor i Singapore och är: ”spiritual advisor to the Buddha Dhamma Mandala Society in Singapore.” Citat från hans intressanta blogg, som jag även tidigare refererat till: Dhamma musings.

(bilden till höger är en målning av Buddha, av Chintamani, som hänger på Taraloka retreat centre, Shropshire, UK.)

Under en ensamretreat 2005 översatte jag denna hymn till svenska och har sedan putsat på den under årens lopp. Nu har jag publicerat översättningen på min hemsida: Hymn till Buddha. Det är en fantastisk lovsång om Buddhas olika egenskaper, som de framträdde för Matrceta i hans kontakt med Buddha i sanghan på den tiden och genom de texter han var förtrogen med, som då var nedtecknade. Man ser givetvis spår av de kanoniska texterna i hymnen, men den bär också prägel av författarens stora hängivenhet och insikt i Buddha och hans betydelse. Dhammika citerar i sitt förord den kinesiska pilgrimen I-tsing (som reste i Indien på 600-talet v.t.) som säger om Matrcetas poem:

”These charming compositions are equal in beauty to the heavenly flowers and the high principles which they contain rival in dignity the lofty peaks of a mountain. Consequently in India all who compose hymns imitate his style, considering him the father of literature. Even men like Bodhisattvas Asanga and Vasubandhu admire him greatly. Throughout India everyone who becomes a monk is taught Matrceta’s two hymns as soon as they can recite the five and ten precepts.”

Hymnen måste med andra ord haft ett stort inflytande på den tidens munkar och buddhister, och fungerar som en slags Buddhanusati; en kontemplation av Buddha. Här är verserna om Buddhas tal, från min översättning:

VII. Hyllning till talet

67-8. Med välvalda och betydelsefulla ord, sanna och ljuva,
ord som var djupsinniga eller enkla, eller både och,
komprimerade eller mångfaldiga.
Om man hörde sådana ord från dig, skulle då inte även en motståndare
övertygas att du var allvetande?

69. Vanligtvis var ditt tal genomgående ljuvt,
men när det behövdes var det annorledes.
Oavsett vilket, var varje ord väl yttrat
eftersom det alltid nådde sina syften.

70. Mjukt eller hårt, eller både och,
hade alla dina ord, när de destillerats, endast en smak. (10)

71. Åh, så rena, fulländade och strålande dina handlingar är,
att du använde dessa juvelliknande ord på sådant vis.

72. Från din mun så kär för ögat, föll ord så ljuva för örat,
likt nektar från månen. (11)

73. Dina yttranden är likt vårregn över passionernas yrande damm,
likt Garudafågeln som dödar hatets orm. (12)

74. De är likt solen som gång på gång
skingrar okunnighetens mörker,
likt Shakras spira som klyver stolthetens berg. (13)

75. Ditt tal utmärker sig på tre sätt:
grundat i fakta är det sanningsenligt,
dess rena motiv skapar ingen förvirring,
och relevant som det är, är det lätt att förstå.

76. När man först hör dina ord blir sinnet exalterat
men när man reflekterar över deras innebörd
sköljer de bort all passion och okunnighet.

77. De går till hjärtat hos alla.
Medan de tröstar de sörjande, skrämmer orden de ovarsamma
och väcker de som är uppslukade av nöjen.

78. Dina ord är i sanning för alla: de gläder de visa,
styrker dem med medelmåttigt förstånd
och lyser upp sinnet hos dem med svagt förstånd.

79. Dina yttranden hjälper människor att släpa falska föreställningar
och drar dem mot nirvana.
De avlägsnar svagheter och får det goda (dygderna) att flöda.

80. Din kunskap omfamnar allt,
din medvetenhet är ständigt närvarande
och sålunda blir det du säger alltid av.

81. Eftersom du aldrig talar vid fel tidpunkt
eller på fel plats eller till fel person,
är dina ord likt skickligt riktad energi,
där ingenting går till spillo.

Läs mer här: Hymn till Buddha