Kategoriarkiv: Okategoriserade

Subhuti – en lärjunge till Buddha


Den här berättelsen översatte jag också på min ensamretreat. Jag tycker särskilt om att Subhuti stannade upp utanför varje hus han tiggde sin mat från, och riktade metta (kärleksfull vänlighet) till alla som bodde där. Han gjorde med andra ord metta bhavana, kanske en kort version. Vilken grej och vad attraktivt. Och vem skulle inte vilja ge mat till en sådan munk…?

Subhuti

från Theragatha 1 

Subhuti föddes i Savatthi som son till den rike mannen Sumana och yngre bror till Anathapindika.

Vid den tiden hade mästaren kommit till världen. Han vandrade omkring och gjorde sin lära känd för människor, och hade kommit till staden Rajagaha. Där hade olika folk skänkt honom Bambuslunden och flera andra ställen där han själv och hans munkar kunde bo från tid till annan. Denna gång bodde den upphöjde i Sitalunden en liten bit utanför staden.

Den rika köpmannen Anathapindika kom då från Savatthi med varor som han ville sälja  och tog in hos en köpman i Rajagaha som var hans gode vän. Där fick han höra Buddha tala och besökte honom därefter i Sitalunden. Redan första gången han fick höra Buddha tala blev Anathapindika övertygad om hans lära och nådde det stadie som kallas ”en som gått ut i strömmen”. Han bad också mästaren att besöka honom i Savatthi. Där lät han bygga hus för mästaren och hans munkar, och även på jämna mellanrum mellan Rajagaha och Savatthi. Utanför Savatthi köpte han för en väldig summa en park av prins Jeta och lät där bygga bostäder för mästaren och munkgemenskapen.

Den dag då parken blev överlämnad som gåva till mästaren fanns Subhuti där, tillsammans med Anathapindika och lyssnade på Buddhas ord. Subhuti blev så pass övertygad om Buddhas lära att han lät sig bli ordinerad som munk. Först specialiserade han sig i två avsnitt av munkreglerna. Därefter fick han sig tilldelat ett meditationstema och gick till skogs för att praktisera. Han koncentrerade sig på kärleksfull vänlighet (metta) och hans insikt blev så djup att han blev en arahant, vilket betyder att han nådde fram till fullt uppvaknande.

Han började sedan att undervisa andra, eftersom mästaren också hade gått djupt in i kärleksfull vänlighet innan han började undervisa. Subhuti blev därför den främste av dem som levde i fred med världen. När han gick på sin runda för att ta emot allmosor brukade han fördjupa sig i vänliga tankar till de som bodde i varje hus och först efter det han kommit ur sin metta-meditation tog han emot allmosorna. Då önskade han givarna allt gott. Därför blev han också räknad som den främste bland alla som förtjänade gåvor.

Efter detta förkunnade mästaren:

”Av alla mina elever och munkar är Subhuti den främste av dem som lever i fred med världen och den främste av dem som förtjänar gåvor!”

Efter det att denna ärevördige munk hade blivit en arahant och nått det högsta målet gav han sig ut på vandring i landet för att vara till hjälp för andra, och efter en tid kom han till Rajagaha.

Kung Bimbisara fick då höra att den här munken hade anlänt och han gick till honom, hälsade hövligt och sa:

”Stanna här, du ärevördige. Jag ska sörja för att du får någonstans att bo.”

Men så gick han iväg och glömde bort det hela. Eftersom munken inte fick någonstans att bo stannade han kvar under bar himmel. Med sina mentala förmågor gjorde han så att inget regn föll. Folk blev bekymrade över saken och gick till kungen, och förde fram sin klagan. Kungen undrade varför det inte föll något regn.

”Det kan vara så att den där munken bor under öppen himmel”, tänkte kungen och lät uppföra en lövhydda till honom.

”Den här lövhyddan kan du bo i, ärevördige,” sa han och bugade inför munken. Munken gick då in i den lilla hyddan satte sig ned på en sittkudde av gräs. Då började det regna, smått och lätt, inte som en störtflod. Munken ville lindra de bekymmer som torkan hade skapat för folk och försäkrade sig om att ingen skulle komma till skada, varken utifrån eller inifrån. Han uttalade sedan den här versen:
1. Min lilla lövhydda är tät
mot vind och oväder – låt det regna!
Fritt är mitt hjärta, och sinnet
viljestarkt. Låt regnet falla!
Den här versen blev munkens erkännande av den visdom han hade vunnit.
(Från ”Brødrenes sanger”, till norska av Kåre A. Lie och Tone Lie, Pax förlag. Oslo, 2006. Översatt till svenska av Viryabodhi.)

3-minuters andningspaus

I morse spelade jag in en så kallad 3-minuters andningspaus; dels för den pågående ”Mindfulness på buddhistiskt vis-kursen” men även för andra som kan finna den hjälpsam. Du kan ladda den till din mobil eller mp3-spelare, eller strömma den.

 

 

Until 16 March – farewell

Here is the view from top of the hill, overlooking Takak and in he foreground Anatoki river and valley.

I look forward very much now to enter 6 weeks of solitary retreat. I feel well blessed and have all I would ever need.

Love to all,
Viryabodhi

Framme i Auckland

Hej vänner,

Jag kom fram till Auckland i eftermiddags, lokal tid, 3 på natten svensk tid. Pust, vilken resa; 38 timmar dörr till dörr. Har blivit väl omhändertagen av min vän Taranatha och bor i hans hus, som ägs av en Triratna fond, och där även Samamati bor för tillfället. Taranatha levde och arbetade jag med 1992-2 på Rivendell retreatcenter, England. Men nu känner jag mig nu lite yr och märklig – ja, kanske det är just ”jetlaggad”. Ska bli intressant att se om sömnen kommer i natt.

Det känns som ett helt annat land, obekant på många vis, men ändå en del bekanta och tydliga spår av engelskt. Fantastiska träd, varav en del blommar, bl.a. jakaranda med blågulila sötdoftande blommor. Det är varmare än jag väntat och skönt. Mygg finns oxå här, men bara några få.

I morgon ska jag få lite sightseeing och kanske lägga upp en lös plan för de kommande dagarna.

Paul Klee

Ad Parnassum, Paul Klee. klicka bilden för större…

Berusad av Paul Klee, efter ett besök på Louisiana i Humlebeck med Ingrid. Som vanligt är jag mer lockad av färgernas och formernas spel än att finna betydelser och tolkningar. Ad Parnassum var en av de stora behållningarna i den välgjorda filmen om Klee. Stannade uppe alltför länge igår kväll och fann mer bilder på nätet. Om jag bara kunde stanna upp och titta på en bild, länge, skulle en djup tillfredsställelse infinna sig. Jag anar den bakom hörnet.

ny översättning av Purabheda sutta

En tid har jag varit inspirerad av de översättningar av texter (suttor) från palikanon som Andrew Olendzki gjort, de finns bl.a. på www.accesstoinsight.org och i Insight Journal som du kan finna på Barre Center for Buddhist Studies 
 
Han är kreativ och i mina ögon modig i sina nytolkningar, vilket alltså inspirerat mig. Det är alltid så underbart uppfriskande att gå tillbaks till den så rena och raka undervisningen man finner i palikanon, särskilt de äldre delarna av den, som Sutta-nipataUdana och Dhammapada. En ganska självklar fråga är den som mannen i Purabheda-sutta ställer: Hur är det egentligen att vara upplyst? Buddhas svar blir till en fascinerande beskrivning och kontemplation, som kan användas i meditation eller som läsning innan en meditation.
 
En sak jag gjort är variera översättningen av ’man’ (på engelska), människa på svenska, såklart, men sen har jag också låtit varannan ”människa” i suttan – eller varannan vers – vara man och varannan kvinna. Utom i sista versen då både hon och han förekommer. Själv tycker jag om det; det gör något med fantasin och språkförväntan – det vidgar… Här är början på suttan, resten finner du på min andra hemsida, länk nedan.
 
 
”innan kroppens sönderfall”
(Sutta-nipata, 848–861)
En munis egenskaper
  1. En man frågade Buddha: ”Jag vill fråga dig om den fulländade människan. Det finns dem vi kallar ”de stillade människorna” – kan du berätta för mig hur de ser på saker och hur de uppträder?”
  2. ”Den stillade människan, som har släckt alla sina begär innan dess hennes kropp upplöses i intet, som inte bryr sig om hur saker uppkom eller hur de ska upphöra, och inte binder sig vid det som händer däremellan: en sådan människa har inga preferenser.
  3. Han har ingen ilska, ingen rädsla eller stolthet. Inget stör hans lugn och inget ger anledning till ånger hos honom. Det är en vis människa som är återhållsam i talet.
  4. Hon längtar inte efter framtida händelser och sörjer inte det förflutna; inga åsikter styr henne. Hon kan urskilja en väg till obundenhet från den intrasslade världen av sinnesintryck.

Siddharthaekvationen rubbas

 I måndagens DN, 3 oktober 2011, på sidan 7 i Kulturdelen fanns det en dikt av Göran Greider med flera referenser till Siddharta – alltså Buddha – som jag citerar här nedan. Siddhartha brukar skrivas med ett extra ”h” på slutet som här, men man undrar vad Buddha betyder för Greider. Något i alla fall eftersom referensen finns där, fast man oxå undrar varför han använder Siddhartha istället för Buddha. Kanske han läst Asiens ljus av Arnold. Dikten i sin helhet, ja, vad ska jag säga? En del fina ordvändningar och bilder. ”den som verkligen drar i trådarna” tycker jag självklart om. Och det finns en antydan om ett stort ljus, som förknippas med Siddhartha, alltså Buddha.


Siddhartaekvationen rubbas

Det absoluta universum är sedan länge
reducerat till ljus.
Alla gudar har dragit sig 
tillbaka till
den absoluta ljushastigheten;
där vaktar de varats gränser.
Shiva och Vishnu
Allah och Jehova
vaktmästaren Siddharta
(den som verkligen drar i trådarna):
jag ser dem på det stora kontoret, loja
tjänstemän anställda av ljuset.
De rullar tummarna,
de har slutat klättra i lönekarriärerna,
det är helt enkelt total stiltje.



Siddharta lyfter på ena ögonbrynet.
Profeterna börjar fundera,
leka lite ängsligt med pennorna på bordet.
Albert Einstein tänkte ju kalla sin
teori invariansteorin
eller rentav Siddhartaekvationen
för att ljuset var så bländande starkt
så orubbligt
i detta flytande universum.



Ljuset faller.
Lysröret är trasigt, flämtar.
Och om det bara är en felmätning
så har denna felmätning
som spränger Siddhartaekvationen
redan gett upphov till nya matematiker
nya kosmos i våra
underbara huvuden.


Attadanda sutta – att rusta sig

I sin bok, Gautama Buddha, citerar Vishvapani några av dessa verser från Attadanda sutta (från den tidiga suttasamlingen Sutta nipata), i en relativt ny och väldigt levande översättning av Andrew Olendzki (som är verksam i Vipassanatraditionen och undervisar vid Barre Centre for Buddhist Studies). Under vår sommarretreat på Dharmagiri, då vi utforskade den historiska buddhan och försökte ”möta” honom, då översatte jag denna text. Vi använde sedan den flera gånger, läste den högt, lät den sjunka in och ha sin effekt. Mycket av Dharma tycks vara just detta: att möta och öppna sig för någon aspekt av Dharma och sedan låta den ha en effekt, på hela ens väsen. Gradvis påverkar den oss, förändrar oss, men det sker inte helt av sig självt; vi måste ständigt utsätta oss för detta välgörande möte, denna ibland ganska utmanande kontakt.

(utdrag från Sutta nipata 4.15)

översättningen från pali till engelska av Andrew Olendzki,

här finner du originalet: © 2005–2011

(från engelska till svenska av Viryabodhi)

Andrew Olendzkis introduktion

Samlingen av texter som kallas Sutta-nipata är troligtvis en av de mest brokiga i hela palikanon, och kapitlet som denna sutta kommer från, Atthaka-vagga, kan mycket väl utgöra den äldsta delen av hela kanon. Den är författad mestadels på vers och rymmer en del underbar poesi.

Det finns något särskilt rörande för mig i denna dikt, kanske för att den är skriven i första person och verkar avslöja hur Buddha själv kom till förståelse; kanske för den sårbarhet som lyser igenom i första strofen, där han medger den rädsla och skrämmande upprördhet han känner inför människans belägenhet. Eller så kanske det är den rena enkelheten i först, problemet (att människor gör varandra illa), och orsaken till det (den grundläggande mänskliga själviskheten, som drivs av begäret), och slutligen lösningen på det hela (att släppa på egots bindningar). Hur lätt han så ofta får det att låta!

Den första raden talar kanske mot det sunda förnuftet. Den konventionella visdomen skulle hävda det vore förståndigt att “rusta sig” om man upplever sig hotad eller rädd. Men Buddhas visdom går djupare och visar hur detta egentligen ger upphov till ännu mer rädsla. Känner vi oss verkligen tryggare när vi går till motangrepp mot våra kritiker eller motståndare? Den kultur vi lever i tycks mena det; men Buddha erbjuder oss ett alternativ, som kommer från hans egen erfarenhet.

Frasen som här översätts med “rusta sig”, som också är suttans titel, översätts på andra ställen som “att omfamna våldet” (Norman) eller “våldsamt uppträdande” (Saddhatissa). Bilden som ligger till grund för detta är en person som tar tag i en käpp (danda); käppen är en vanlig symbol i indisk litteratur för både våld och bestraffning.

Som läsare är det svårt att inte dras med i författarens känslostorm. Spänningen stiger allteftersom rädslan och förtvivlan växer, och brister sedan plötsligt när insikten kommer, att – precis som ett djur drivet till vansinne av en skada – mänskligheten inte är ond av naturen utan bara drivs till våld av det oupphörliga trycket från begäret.

Den senare delen av dikten beskriver hur man odlar ett sinnestillstånd som undviker den dysfunktionella tendensen att projicera och hävda sig själv i varje situation.

Dessa få verser omfattar alla fyra ädla sanningar: lidandet som manifesterar sig som våld, dess orsak som är taggen i hjärtat [och begäret], “upplösandet” eller övervinnandet av detta, och vägen att odla den osjälviskhet som utgör den sanna friheten.

Rädsla kommer av att rusta sig.
Bara se hur många som strider!
Jag ska berätta om den förfärliga rädslan
som fick mig att skaka i hela kroppen:

När jag såg mänskor flänga omkring,
som fisk i alltför grunt vatten,
så elaka mot varandra!
– när jag såg detta, blev jag rädd.

Denna värld saknar helt och hållet kärna;
den skakar i alla riktningar.
Jag längtade efter att finna en plats
oskadd – men jag kunde inte se den.

När jag såg mänskor låsta i konflikter,
blev jag fullständigt utom mig.
Men sen upptäckte jag här en tagg
– svår att upptäcka – som satt djupt i hjärtat.

Det är blott när stungen av denna tagg
som man springer åt alla håll.
Så om denna tagg dras ut
– då springer man inte, eller sjunker.
[/eller slår sig till ro].

Den som här har korsat begären,
världens bojor, så svåra att korsa,
han sörjer inte, hon grämer sig inte.
Hans ström är skuren av, hon är helt befriad (obunden).

Det som hände tidigare – släpp det!
Allt som komma skall – bry dig inte!
Håll inte fast i det som ligger emellan,
och du kommer att vandra helt i frid.

För den som saknar “jag-skaparen”
genom hela kroppen och sinnet,
och som inte sörjer det som inte är,
den är obesegrad i världen.

För den som saknar “detta är mitt”
eller något som “det där är deras”
och inte ens finner “själv-het”,
han sörjer inte över “jag har inget.”

Regnmolnet

I den viktiga mahayanasutran Den vita Lotussutran finns denna vackra beskrivning av Buddha och dharma, de är likt ett stort moln som regnar rikligt på allt och alla; och alla – vilket är av största vikt – och allt tar emot regnet och växer i enlighet med sin natur. Visst kan man tycka att Buddha är lite kaxig, om inte ganska säker på sig själv. I palikanon kan man också finna prov på detta obändiga självförtroende hos Buddha, men samtidigt bör vi påminna oss att den Buddha som talar i Den vita Lotussutran inte är densamma som talar i palikanon. ”Buddha” här såväl som i många andra mahayana-sutror är en sorts kosmisk buddha, utanför tid och rum; upplysningen som talar bortom ifrån. Hur som helst, efter denna lilla korta introduktion, kommer här ett utdrag (översatt av Lisbeth Hvarfner).
(bilden är från Dharmagiri, juni 2011)

Regnmolnet

”Det är likt ett stort moln
Som höjer sig över världen,
Och täcker allting överallt,
Ett ljuvligt moln fyllt av vatten;
Blixten flammar och bländar,
Åskan vibrerar i fjärran,
Bringar glädje och lättnad till alla.
Solens strålar är beslöjade,
Och jorden har fått svalka;
Molnet sänker sig och sprider sig,
Som om det kan fångas och samlas;
Regnet i det faller jämnt fördelat överallt
Kommer ned på alla sidor,
Rinner generöst i strömmar,
Genomsyrar landet.
På berg, i floder, i dalar,
I gömda skrymslen växer det
Plantor, träd och örter;
Träd både stora och små.
Skott av den mognande säden,
Vinrankor och sockerrör.
Närda blir de av regnet,
Berikade i överflöd;
Den torra jorden blir fuktad,
Örter och träd står i blom tillsammans.
Av ett och samma vatten,
Som utgår ifrån molnet,
Får växter, träd, snår och skogar,
Vatten allt efter behov.
Alla de olika träden,
Höga, mellanstora, låga,
Allt efter sin storlek
Växer och utvecklar
Rötter, stjälkar, grenar, löv,
Blommor och frukter med sina strålande färger;
Vart än det enda regnet når,
Blir allting friskt och skinande.
Allt efter sin kropp, form och natur,
Om stor eller liten,
Får det berikande (regnet),
Fast det är ett och detsamma,
Var och en att blomstra.
På samma sätt uppträder
Buddha här i världen,
Som ett stort moln,
Som fullständigt täcker allt;
Och när han kommit till världen,
Urskiljer han och förkunnar
För alla levandes skull
Sanningen i relation till alla lagar.
Den store helige, hedrad i världen,
Bland gudar och människor,
Och bland andra varelser,
Utropar runt denna världen:
”Jag är Tathagata,
Den mest ärade bland människor;
Jag uppträder i världen
Som detta stora moln,
För att berikande regna på alla
Förtorkade levande varelser,
För att lösa dem från elände,
För att nå fridens glädje,
Glädjen i den här världen
Och glädjen i nirvana.
Gudar, människor och varenda en!
Lyssna väl med sinnet.
Kom till mig, ni,
Se den oförlikneligt ärofulle!
Jag är den ärade i världen ,
Som saknar sin like.
För att ge varje varelse ro,
Kommer jag till världen,
Och till mängden av levande,
Förkunnar jag den rena lagen,
Mild som dagg;
Den ena och enda lagen
Om befrielse och Nirvana.
Med överskridande röst
förkunnar jag denna sanning,
Tar alltid den stora vagnen
Som mitt ämne.
På alla ser jag alltid
Och överallt rättvist,
Utan skillnad på person,
Eller med tanke på kärlek eller hat.
Jag föredrar ingen särskild,
Har heller ingen begränsning;
Som jag förkunnar för en person
Så förkunnar jag för alla.
Alltid förkunnar jag lagen,
Upptagen av intet annat;
Var jag går, kommer, sitter, står
Är jag aldrig trött på
Att sprida den rikligen på världen,
Likt det allt berikande regnet,
På hyllad och ödmjuk, hög och låg,
Laglydig och lagbrytare,
De med fulländad karaktär,
Och de med ofulländad,
Ortodox och heterodox,
Kvicktänkt och trögtänkt,
Rättvist fäller jag lagens regn,
Oförtröttligen.”