 |
| Sudhana på sin resa, skulptur från Borobodur, Java. |
Den här beskrivningen, en sort hyllning, av bodhicitta (önskan och strävan till upplysning för alla levande varelsers skull) är en favorit. Den finns bl.a. citerad i Sangharakshitas bok The Three Jewels. På något ställe har bodhicitta jämförts med metta (kärleksfull vänlighet), och hjärtat i den meditation där man odlar metta (metta bhavana), handlar i djupaste mening om samma sak som bodhicitta. Att önska lycka och välgång åt en annans lycka handlar ju om att önska dem äkta, djupast möjliga lycka, som är upplysningen. I förlängning önskar man dem då att de ska leva ett etiskt liv, ett liv som gör det möjligt att närma sig upplysningen – och allt vad det innebär.
Gandavyuha sutra handlar om pilgrimen Sudhanas andliga resa och beskriver hur han besöker många olika lärare, både manliga och kvinnliga, och hur alla leder honom vidare mot den mytiska avslutningen då han kliver in i Vairochanas torn och har en djup upplevelse av hur allt i universum är sammanlänkat, hur alla fenomen återspeglar varandra och påverkar varandra, etc.
Den koreanske författaren Ko Un skrev en populär tolkning av sutran, som finns på svenska som Ung Pilgrim.
Liknelser om bodhicitta
från Gandavyuhasutran
”Bodhicittan är som ett frö, eftersom alla buddhismens sanningar växer ur den. Den är som en gård, eftersom här produceras alla renhetens saker i världen.
Bodhicittan är som jorden, eftersom hela världen får stöd av den. Den är som vatten, eftersom passionens damm sköljs bort av den. Den är som vinden, eftersom den blåser över hela världen och inget stoppar den. Den är som elden, eftersom den förtär den dåliga logikens bränsle.
Bodhicittan är som solen, eftersom den lämnar inget på jorden oupplyst. Den är som månen, eftersom den fyller alla rena saker till fulländning. Den är som en lampa, eftersom den ser var vägen är jämn och var den är ojämn.
Bodhicittan är en landsväg, eftersom den leder till kunskapens stad. Den är som ett heligt vadställe, eftersom den håller borta det som inte hör hemma. Den är som en vagn, för den bär alla bodhisattvorna. Den är som en dörr, för den öppnar till bodhisattvornas alla gärningar.
Bodhicittan är som en stor retreatgård, eftersom den är en plats där man övar meditation och samadhi. Den är som en park, eftersom det är där man njuter av sanningen (dharmarati). Den är som ett värdshus, eftersom alla världens varelser får skydd där. Den är som en tillflykt, eftersom den är en välgörande tillflyktsort för alla varelser. Den är som en fristad, eftersom det är där alla bodhisattvorna vandrar.
Bodhicittan är som en fader, eftersom den ger beskydd åt alla bodhisattvor. Den är som en moder, eftersom den fostrar alla bodhisattvor. Den är som en sjuksköterska, eftersom den tar hand om alla bodhisattvor. Den är som en god vän, eftersom den ger goda råd till alla bodhisattvor. Den är som en kung, eftersom den överväldigar alla shravakor och pratyekabuddhor. Den är som en stor härskarinna, eftersom den uppfyller alla ypperliga löften.
Bodhicittan är som ett stort hav, eftersom den härbärgerar alla juveler av goda egenskaper. Den är som berget Sumeru, eftersom den tornar upp sig opartiskt över alla ting. Den är som berget Chakravada, eftersom den är ett stöd för hela världen. Den är som berget Himalaya, eftersom där växer alla slags kunskapsörter. Den är som berget Gandhamadana, eftersom där sprids alla slags skickliga dofter. Den är som rymden, eftersom den sprider ut det godas förtjänster i det oändliga.” o.s.v.
(översättning från engelska Viryabodhi, mars 2011)
Bilden kommer från Photodharma.