Det här är en underbar undervisning som flera personer i orden har nämnt och citerat på sistone (i alla fall delar av den), kanske på grund av den tydliga kopplingen till insikt, till att bryta igenom så att vi kan se saker som de verkligen är. Det är en rak och enkel undervisning, tillsynes enkel, men med en riktig udd, en skärpa som jag tänker mig Sangharakshita (föreläsaren-författaren) är väl medveten om. Jag tänker mig en samling post-hippies (året är 1979, och platsen London) som är fullt engagerade i att etablera och arbeta för en ny buddhistisk rörelse. På många vis försöker de förstå vad det egentligen innebär att leva ett buddhistiskt liv i ett modernt samhälle, samtidigt som de möter sin egen psykologi, upptäcker vad de har med i bagaget; de känner sig för och provar en massa olika saker, och håller säkert en hel del dörrar öppna. Det här är kanske något som Sangharakshita är lite frustrerad över. Kanske han önskar att fler gjorde ett tydligare åtagande, och skakade av sig sina relativt små psykologiska problem, sin självupptagenhet, sitt velande.
Och kanske du också känner igen dig i texten, i ditt egna liv. Hur som helst, de tips han ger oss är väl värda att ta till hjärtat och börja leva efter. Ratnaguna sa nyligen (feb. 2014) att han, alltsedan han hörde den här undervisningen, försökt leva efter de positiva råden om hur man kan bryta bojorna. Inspirerande. Det vill jag också.
Metta,
Viryabodhi
(Kamnitsa, sydöstra Estland)
De tre bojorna
Från boken och föresläsningen, 1979, The Taste of Freedom, Sangharakshita.
Titta på föreläsningen, klicka på titeln ovan.
Ladda hem texten här.
(Svensk översättning Viryabodhi.)
Titta på föreläsningen, klicka på titeln ovan.
Ladda hem texten här.
(Svensk översättning Viryabodhi.)
”De här tre bojorna beskrivs vanligtvis som, först, bojan av att tro på ett oföränderligt, väsentligt själv; för det andra, bojan som är beroendet eller bindningen till religiösa övningar som mål i sig själva; och för det tredje, bojan som är tvivel och obeslutsamhet när det gäller Dharma. Men här ska vi närma oss dem på ett mer jordnära, mer allmänt och grundläggande vis, och tala om, först, bojan som är vana; sedan bojan som är ytlighet; och sist bojan som är vaghet.
Bojan som är vana
En vana är något som vi kan sägas ha. Vi har ”en tendens eller disposition att handla på ett särskilt sätt”. Men som denna definition gör klart, består en vana av handlingar, och handling är en väsentlig del av oss, inte blott något som är pålagt, något vi har. I själva verket är vi våra handlingar, enligt Dharma-vinaya. Och det är på det här viset som vi vanligtvis tänker på och talar om en person: någon är den totala summan av alla sina handlingar, genom kropp, tal och sinne, och existerar inte utan dessa.
Det faktum att vi har ”en tendens eller en disposition på ett särskilt vis” betyder därför att vi har en tendens eller disposition att vara på ett särskilt vis. Vi är inte bara den totala summan av våra handlingar: vi är den totala summan av våra vanor. Vi är våra vanor. Man skulle till och med kunna säga att var och en av oss blott är en vana – och troligtvis en dålig vana. Den person vi tänker på som Kalle eller Lisa, och känner igen för att de handlar på ett särskilt vis, är blott en vana som en särskild medvetandeström har hamnat i.
Men eftersom den har hamnat i den, kan den också ta sig ur den. Det är som en knut på ett snöre: den kan lösas upp. Att bryta bojan som är vana betyder därför, i princip, att vi tar oss ur vanan att vara en särskild sorts människa. Det är blott en vana vi råkat hamna i. Vi behöver inte vara på det sätt vi är. Det finns ingen nödvändighet i det. Att bryta vanans bojan innebär därför, att vi gör oss av med ett gammalt jag, vårt förflutnas jag. Det innebär att bli en sann individ; vilket betyder att vara kontinuerligt medveten och känslomässigt positiv, ständigt ansvarsfull, känslig och kreativ – kontinuerligt kreativ runt vårt eget själv.
Det här är vad den buddhistiska doktrinen om anatta eller icke-själv betyder. Det är inte så att vi aldrig har ett själv utan mer att vi alltid har ett nytt själv. Och om varje nytt själv är bättre än det förra, då kan vi säga att vi gjort andliga framsteg.
Det är inte lätt att ta oss ur vanan att vara den sortens person vi är. Det är inte lätt att att göra sig av med ett gammalt själv och bli en sann individ. Och en av anledningarna till detta är andra människor. Inte bara vi själva har hamnat i vanan att vara på ett särskilt vis, utan andra människor har hamnat i vanan att uppleva oss som att vara en person i vanan att vara på ett särskilt vis.
De människor som upplever oss som den vi var snarare än vad vi är – eller vad vi håller på att bli – representerar ett kollektivt sätt att tänka, känna och handla på. De representerar gruppen i motsats till individen. Gruppen är individens fiende – den sanna individens – på så vis att den inte tillåter individen att lösgöra sig från gruppens ränker. Den insisterar på att behandla dig inte utifrån den du är utan den du var, och på så vis försöker den relatera till någon som inte finns längre. Det här brukar hända när vi till exempel besöker vår familj efter att inte ha träffat dem på en tid.
Att bli fri från gruppen betyder givetvis inte att vi måste klippa av våra band till gruppen. Vad det däremot innebär är att vi bryter oss fria från gruppens inflytande, dess vaneförstärkande inflytande.
Bojan som är ytlighet
Att vara ytlig innebär att vi handlar från ytan av oss själva, och som en följd handlar vi utan omsorg och noggrannhet; det är som om vi handlar för syns skull snarare än äkta och på riktigt. Men varför skulle vi göra detta? Varför skulle vi handla på ett ytligt vis?
Anledningen är att vi splittrade. Alltför ofta är den medvetna rationella ytan skild från de omedvetna känslomässiga djupen. Vi handlar med en intellektuell övertygelse men lyckas inte bära känslorna med oss. Ibland handlar vi såklart med alla våra känslor bakom oss, men då håller det rationella sinnet alltför ofta tillbaks, och kanske till och med protesterar och tar avstånd. Vi är inte hela i något av fallen, inte helhjärtade. Vi handlar inte med hela vårt väsen och därför handlar vi – på sätt och vis – inte alls.
Det här är alltför vanligt. Ytlighet är en av den moderna tidens förbannelser. För mer än hundra år sedan talade Mathew Arnold om vår ”sjuka brådska”, vår ”splittrade strävan” – och det fångar ganska väl hur det faktiskt ser ut. Vi är neurotiskt upptagna, utan att ha något riktigt fokus, eller något tydligt syfte. Vi är inte riktigt autentiska i det vi gör. Vi har inte kraften av hela vårt väsen bakom det vi gör. När vi älskar gör vi det inte på riktigt, och när vi hatar gör vi inte heller det på riktigt. Vi inte ens tänker. Vi gör allting till häften.
Alltför ofta ser det likadant ut när vi ger oss in i det andliga livet och försöker leva efter Dharma. När vi mediterar, gör vi det med bara en del av oss. När vi kommunicerar, eller när vi arbetar, gör vi det återigen med bara en del av oss. Därför kommer vi ingen vart, vi utvecklas egentligen inte. Vi bär inte med oss hela vårt väsen. En liten del av oss rekognoserar framåt, men den största delen släpar efter.
Att bryta bojan som är ytlighet innebär därför att vi måste börja handla med hela vårt väsen: handla med omsorg och noggrannhet; handla genuint och äkta. Det innebär med ett ord: åtagande. Det innebär att vi ger oss hän i det andliga livet, att vi gör ett åtagande till att vara en sann individ.
Bojan som är vaghet
”Vag” betyder ”otydlig, inte klart uttryckt eller identifierad, av en otydlig eller dåligt definierad betydelse eller karaktär.” [i svensk ordbok används ’vag’ i betydelsen ’otydlig’ eller ’suddig’, för synen; man skulle också kunna säga ’velig’ och kanske ’svävande’ – Viryabodhi.] Så varför skulle någon vilja vara vag? Faktum är att vi är vaga när vi är obeslutsamma, vaga när vi inte vill bestämma oss, och framför allt vaga när vi inte vill göra ett åtagande. Vår vaghet är därför en oärlig vaghet.
När allt kommer ikring är det andliga livet inte lätt. Att växa och utvecklas är ofta en smärtsam process (fast den är också mycket glädjande och njutbar). Av den anledningen tenderar vi att krympa ihop, och hålla tillbaka.
Vi håller alla dörrar öppna. Vi håller på med flera olika intressen, eller har olika alternativ som vi kan falla tillbaka på. Och vi tillåter oss att gå från den ena till den andra, till och med driva mellan dem. Till vilket pris som helst fortsätter vi att vara vaga: luddiga, otydliga, formlösa, oklara, svårtydda.
Att bryta vaghetens boja innebär att vi är villiga att tänka klart. Det innebär att ge tid till att tänka på saker, och att ha beslutsamheten att verkligen tänka igenom saker. Det innebär att vara beredd att titta på vilka alternativ som faktiskt finns och att göra prioriteringar. Det innebär att vara redo att fatta ett beslut. Det innebär att bestämma sig för att välja den bästa vägen och sedan att helhjärtat agera på det valet. Det innebär att inte skjuta på beslutet.
De tre bojorna – vanor, ytlighet och vaghet – bryts när vi når insikt, genom att få ’kunskap och vision om hur saker verkligen förhåller sig’. Och med våra mindre traditionella termer bryts de genom att vi blir kreativa (på så vis att vi är självskapande och kreativa för vårt nya själv), genom att göra åtaganden (bli hängivna) och genom att bli tydliga. När insikt sedan uppstår, går vi in i strömmen, strömmen som leder mot upplysning: vi blir ströminträdare och när vi är det blir vi en sann individ. Och som en sann individ upplever vi vimutti, smaken av frihet.
(Originaltexten:)
The Three Fetters
(From the book and the lecture: The Taste of Freedom, Sangharakshita.
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)
Boken finns att ladda ned från Sangharakshitas hemsida, klicka på titeln.)
These three fetters are usually described as, first, the fetter of belief in an essential, unchanging self; secondly, the fetter of attachment to religious observances as ends in themselves; and thirdly, the fetter of doubt and indecision with regard to the Dharma. Here, however, we are going to approach them in very general, even basic – or down-to-earth – terms, as: firstly, the fetter of habit; secondly, the fetter of superficiality; and thirdly, the fetter of vagueness.
The Fetter of Habit
A habit is something we are said to have. We have ’the tendency or disposition to act in a particular way’. However, as this dictionary definition makes clear, a habit consists of actions, and action is an essential part of us, not just something added on, something we have. In fact according to the Dhamma-Vinaya we are our actions. And this is the way we usually think of, and refer to, a person: someone is the sum total of his or her actions of body, speech, and mind, and doesn’t exist apart from these.
The fact that we have a ’tendency or disposition to act in a particular way’ means, therefore, that we have a tendency or disposition to be in a particular way. We are not just the sum total of our actions: we are the sum total of our habits. We are our habits. We could even say that each one of us is simply a habit – probably a bad habit. The person we think of as George or Mary, and recognize as acting in a particular way, is simply a habit that a certain stream of consciousness has got into.
But since it has got into it, it can get out of it. It is like a knot tied in a piece of string: it can be untied. Breaking the fetter of habit means, essentially, getting out of the habit of being a particular kind of person. It is only a habit you have got into. You don’t have to be the way you are. There is no necessity about it. Breaking the fetter of habit means, therefore, getting rid of the old self, the past self. It means becoming a true individual; that is, becoming continually aware and emotionally positive, continually responsible, sensitive, and creative – continually creative of one’s own self.
This is the meaning of the Buddhist doctrine of anatta or ’no-self’. It is not so much that we never have a self as that we always have a new self. And if each new self is a better one than the last, then we can say that spiritual progress is taking place.
It is not easy to get out of the habit of being the kind of person that we are. It is not easy to get rid of the old self and become a true individual. One of the reasons for this is other people. Not only have we ourselves got into the habit of being in a particular way, but other people have got into the habit of experiencing us as being in the habit of being in a particular way.
The people who experience us as what we were rather than as what we are – or what we are in process of becoming – represent a collective way of thinking, feeling, and acting. They represent the group as opposed to the individual. The group is the enemy of the individual – of the true individual – inasmuch as it will not allow the true individual to emerge from its ranks. It insists on dealing with you not as you are but as you were, and to this extent it tries to deal with someone who no longer exists. This tends to happen, for example, when one visits one’s family after some time.
Becoming free of the group does not, of course, necessarily mean actually breaking off relations with the group. What it means is breaking away from the influence – the habit-reinforcing influence – of the group.
The Fetter of Superficiality
To be superficial means to act from the surface of ourselves and, in consequence, to act without thoroughness or care; it is about acting in outward appearance rather than genuinely or actually. Now why should we do this? Why should we act superficially?
The reason is that we are divided. More often than not, the conscious rational surface is divided from the unconscious emotional depths. We act out of intellectual conviction but do not succeed in carrying the emotions with us. Sometimes, of course, we do act out of the fullness of our emotions but then, only too often, the rational mind holds back, and even, perhaps, does not approve. In neither case do we act totally, wholeheartedly. We do not act with the whole of ourselves and, therefore, in a sense, do not really act at all.
This state of affairs is very general. Superficiality is one of the curses of the modern age. Matthew Arnold, more than a hundred years ago, spoke of our ’sick hurry’, our ’divided aims’ – and that just about describes the situation. We are neurotically busy, without any real focus, any singleness of purpose. We don’t truly, authentically, do anything. We don’t do anything with the whole force of our being. When we love we don’t really love, and when we hate we don’t really hate. We don’t even really think. We half do all these things.
It is the same, only too often, when we take up the spiritual life and try to follow the Dharma-Vinaya. When we meditate, it is only with part of ourselves. When we communicate, or when we work, again it is only with part of ourselves. Consequently we don’t get very far: we don’t really grow; we don’t really develop. We don’t carry the whole of our being along with us, so to speak. A small part of us is prospecting ahead, but the greater part is lagging far behind.
Breaking the fetter of superficiality therefore means acting with the whole of oneself: acting with thoroughness and care; acting genuinely and actually. It means, in a word, commitment. It means committing oneself to the spiritual life, committing oneself to being a true individual.
The Fetter of Vagueness
’Vague’ means ’indistinct, not clearly expressed or identified, of uncertain or ill- defined meaning or character’. So why should anyone be vague? The fact is, we are vague when we are undecided, vague when we don’t want to decide, and, above all, vague when we don’t want to commit ourselves. Our vagueness is, therefore, a dishonest vagueness.
After all, spiritual life is very difficult. Growth and development is often a painful process (even though it is always enjoyable). Therefore we tend to shrink back.
We keep our options open. We keep a number of different interests, or a number of different aims, on which we can fall back, and allow ourselves to oscillate between them, even to drift between them. At all costs we remain vague: woolly, foggy, shapeless, indistinct, unclear.
Breaking the fetter of vagueness means being willing to think clearly. It means giving time to thinking things out, having the determination to think things through. It means being prepared to look at what the alternatives really are, and to sort out one’s priorities. It means being ready to make up one’s mind. It means making a decision to choose the best and then to act wholeheartedly upon that choice. It means not postponing the moment of decision.
The three fetters – of habit, of superficiality, and of vagueness – are broken by means of Insight, that is, by means of knowledge and vision of things as they really are. In less traditional terms, they are broken by our becoming creative (in the sense of self-creative or creative of our own new self), by becoming committed, and by becoming clear. When Insight arises, one enters the Stream, the Stream that leads directly to Enlightenment: one becomes a Stream-entrant and, being a Stream-entrant, one becomes a true individual. And as a true individual, one can experience vimutti, one can enjoy the taste of freedom.