Motstånd och svårigheter i meditation

Den här följande texten började som ett underlag för en meditationskväll på Stockholms buddhistcenter 20 maj, men växte lite utanför sina ramar. Den består av både utförlig text och en del mer koncisa punkter, en del av vilka jag elaborerade om på själva kvällen. Hoppas du finner texten hjälpsam på något vis.

(27 april 2014 (och senare), Kamnitsa, sydöstra Estland.)

Vad gör du när det tar emot i meditationen? Vad gör du när inget tycks fungera, när du helst av allt vill resa dig och gå därifrån? Vad gör du när du upplever ett så starkt motstånd till att möta din upplevelse att hela kroppen protesterar, inte vill, spänner sig, och sinnet blir agiterat och rastlöst? Ja, vad gör man? I den här artikeln tänkte jag att vi tittar på och utforskar dessa områden lite grand, och ser hur vi kan bemöta och arbeta med dessa ofta ovälkomna gäster. Gäster som ändå alltid kommer till vår dörr och kliver på.
Låt mig börja med en dikt som du kanske är bekant med, ”Värdshuset” av Rumi, en välkänd och ofta citerad sufisk poet som levde på 1200-talet:

Värdshuset

Detta att vara människa är som ett värdshus. Varje morgon en ny ankomst. En glädje, en depression, en snålhet, ett ögonblick av medvetenhet anländersom en oväntad gäst. Välkomna och underhåll dem alla! Även om det är en skara sorger, som våldsamt sveper genom husetoch tömmer det på möbler. Behandla ändå varje gäst med respekt. Han kanske rensar digför någon ny glädje. Den mörka tanken, skammen, elakheten, möt dem alla vid dörren, skrattande, och bjud dem att stiga på. Var tacksam för vem som än kommer, för var och en har skickats dig som en guide från bortom.

Vad händer?
Svårigheter är en del av meditationsprocessen, hela integrationsprocessen i det andliga livet – ja, i hela det andliga livet kommer vi att stöta på svårigheter och obehagliga upplevelser. Så är det. Och ofta kommer det en dip, en smärtsam svacka, efter det vi haft en positiv upplevelse, kanske en ”peak experience”, högre medvetandetillstånd eller bara en stark meditation eller fin puja.

Givetvis har vi positiva upplevelser och tillit, och allt sådant, men här fokuserar jag på svårigheterna, som det är oerhört viktigt att vi har en positiv attityd till, helt avgörande. Vi har nog en tendens att inte tala så mycket om detaljerna i både svårigheterna och de positiva upplevelserna vi har i meditation och i dharmalivet.

När vi går vidare på den buddhistiska vägen, kanske redan direkt från början – fast då är vi inte riktigt redo att ta in dem – så stöter vi på sidor hos oss själva som vi tidigare undvikit, (som vi kanske ”lagt i malpåse”), kanske en smärtsam händelse eller en oförrätt, kanske till och med en väldigt tidig upplevelse i våra liv, som vi då inte kunde hantera eller ta hand om. Allt detta händer för de allra flesta. Och ibland är det tydligt vad som sker, vi får en klar känsla vad det handlar om, kanske minnesbilder kommer till oss – kanske vi även får doftminnen eller fysiska minnen – och vi förstår vad vi behöver göra eller vad det handlar om. Fast ibland tar det tid, ibland lång tid, och vi kan behöva söka hjälp, antingen ett praktiksamtal, eller att prata med en vän, eller också kan vi behöva söka professionell hjälp, kanske på inrådan av våra andliga vänner.

Men ibland kan det också vara så att vi inte har en susning av vad som pågår, utan det är snarare så att vi sitter fast i känslomässiga stormar, vi slits och dras hit och dit. Framför allt sitter vi fast och vi ser inte klart. Och ibland somnar vi av, t.o.m. somnar in, eller somnar bort ifrån vår upplevelse. Vi vill inte vara där, omedvetet alltså, och sinnet stänger av. På sätt och vis skyddar sinnet sig självt. Instinktivt.

Och vid andra tillfällen kan vi vara helt vakna men känna hur kroppen spänner sig, ibland i välkända områden, i axlar och nacke, eller i rygg och mage, eller någon annanstans. Det är som om kroppen gör motstånd, men endast när vi mediterar. Har ni upplevt detta? Hur en smärta kommer fram i meditationen, kanske en stark spänning och smärta mellan skulderbladen (som många tycks uppleva någon gång i deras meditationskarriär, ofta på retreat). Men sedan när man slutar meditera så försvinner smärtan med ens – så märkligt. Så fort vi sätter oss för att meditera igen, eller en bit in i meditationen, så kommer smärtan tillbaka, som ett brev på posten. Vad är det som pågår?

Ibland har jag själv en annan upplevelse, jag börjar helt enkelt dra efter djupa andetag, och hela tiden känna att jag inte får nog med luft. Det är som ett djupt behov av djupa andetag, ett outsinligt behov. Det håller på och håller på, även utanför meditationen, när jag är mer medveten. Och det här kan hålla på i flera dagar, ibland, om jag har tur, i blott en dag eller så. Ofta händer det på ensamretreat eller i samband med att jag får eller har fått en kroppsbehandling, kanske massage eller Alexanderteknik. Tack och lov får jag ingen panik eller oroar mig särskilt mycket över detta. Jag försöker följa med och tillåta den process som pågår att spela ut sitt förlopp. Och samtidigt försöker jag vara så medveten och lugn som möjligt, så gott jag kan i den situation jag befinner mig.

(Givetvis uppstår en del av våra svårigheter på vägen i relation till andra människor, så kallade inter-personella problem, och de kan ha samma kännetecken som våra ’inre’ svårigheter; egentligen är de väl intimt förknippade med varandra.)

(nära ett meteoritnedslag, Kamnitsa.)

Var vi kan vara och vad vi behöver
Så, vad är det som pågår? Sangharakshita har givit oss ett ”system för andlig praktik” i Triratna, eller kanske det är bättre att kalla det för vår karta över den andliga terrängen och den väg vi färdas på. På den här kartan finns det områden av integration, som en gård med jordnära, enkla sysslor, som behöver göras och är kul att göra. Och sedan finns det fina vackra gröna dungar där ljuset strilar ner genom bladverken och allt dallrar av skönhet och tillvarons värme (dungar av positiva känslor, eller skickliga intentioner). Det finns också på kartan dunkla dalgångar av motgång och rädsla som vi måste övervinna, komma igenom, även om det tar emot och vi stundtals helt kan tappa perspektivet på våra liv. Och det finns kullar och höjder med nya vyer och oväntade landskap framför oss, oanade stigar och spännande byar att utforska. (Kanske t.o.m. lockande fik och lusthus, där det kan vara lätt att slå sig till ro, och för en tid helt glömma det större äventyret som kartan beskriver.) Och sen finns det också stillsamma platser där vi helt enkelt måste stanna och bara vara, där det inte finns något att göra. Allt sådant som ’måsten’ och plikter, strukturer och metoder, måste vi kasta åt sidan, och stanna upp och göra precis ingenting. Bara vara receptiva. Dessa stillsamma platser är inte alltid utåt sett stillsamma, men de kräver stillhet, kräver på något vis att vi stannar upp – mest av allt kommer detta pockande krav inifrån och vi måste lyssna.

Nu for jag iväg i min egen fantasi över denna vår karta över det andliga livets dynamik och dialektik. Var var det nu jag var? Jo, som en del av vägen och denna terräng, kommer vi att stöta på områden som behöver integreras, hämtas in, införlivas – ibland kanske ’återförlivas’ – med oss själva. (Denna psykofysiska process, som är vi – och vår uppgift – på sin färd genom universum, vi vet inte riktigt vart.)

Det låter kanske som om jag är en expert i ämnet. Och det är jag ju lite grand, efter 35 års meditationspraktik och en hel del ensamretreater och retreater, och i stort sett en daglig meditationspraktik. Sedan har jag också träffat en hel del olika människor i sanghan, som alla har sin väg, och sin egen upplevelse vägen. (Det finns en hel bok om detta ämne, After the Ecstacy, the Laundry, av Jack Kornfield. Jag har bara läst delar av den. Inom Triratna har vi en stark betoning på sangha, på andlig vänskap, och i den levande kontakten finns det många böcker om det andliga livets alla stadier. Och en del av dem finner säkert sin väg till riktiga böcker också; låt mig nämna Not about being good, av Subhadramati, som jag tycker ger en bred och fin bild av dharmalivet.)

Hur vet vi om vi har ett sådant här ”problem”, en sådan här integrationsuppgift? Egentligen behöver vi inte bekymra oss, vi kan helt enkelt bara vara i vår upplevelse, så kommer det att visa sig. Vi ska inte skapa problem där det inte finns några, och inte försöka fixa ett problem där det inte finns något. Det är lätt en tendens vi har, tyvärr kan vi göra det lite onödigt svårt för oss själva, med all dramatisering och alla förklaringar. Svårigheter dyker upp på alla delar av vägen – även högt upp, för väl utvecklade personer – och de brukar kräva alltmer subtila och förfinade lösningar.

Vad kan vi göra?
Först, hjälper det enormt om vi har en förståelse av hela meditationsprocessen, hela det andliga livets process. Så att vi kan sätta in det som händer i det större sammanhanget. Viktigt med en förståelse av vägen, redan från början. (Fast jag kan inte låta bli att inflika, att vi kan inte annat än missförstå, eller reducera läran. Det får vi leva med och vi har i alla fall hört eller läst om en mer övergripande beskrivning av vägen och alla dess stadier. Här är det viktigt med mer erfarna på vägen som vänligt kan spegla oss, ibland direkt utmana oss, när vi kör fast.) Och vi använder det vi läst som en provisorisk karta, som vi också kan ha förtroende för. För vi behöver en karta.

Några frågor att ställa dig:

Har jag kontakt med mig själv? ”Only connect!” – bara ta eller få kontakt! Var är jag? Vad upplever jag? Vad händer? nu…nu…nu… (avspänt)
Tillåter jag hela mig att vara med eller finns det någon del, någon sida av mig som jag stänger ute, inte tar in?
Finns det något som kroppen vet, som inte jag vet? Som den vill berätta.
Är jag i kontakt med hela kroppen? Låter jag mitt kön finnas med (utan att jag måste agera på det)?
Tillåter jag mig att vara det djur jag i botten är, med alla instinkter, rädslor, önskningar, behov? (”the soft animal of my body”, Wild geese, Mary Oliver).
”Var finns sorgen? Var finns rädslan?” är två frågor som jag ibland ställer mig. En viss tid var det ofta jag frågade mig: ”var finns sorgen?” Det här var ett tema jag hade under en särskild period i mitt liv. Sorgen och rädslan är välbekanta i min upplevelse, de är gamla ’vänner’. Får jag syn på dom, var dom är nu – små eller större eller inte alls där – då slappnar något av, jag kan vara mig själv igen. Kanske du har dina egna favoriter, dina känslor och teman.
Kan jag alltså vara med den jag är? Eller stänger jag något ute? Dessa frågor fungerar som öppningar för mig, men sedan är det också viktigt att släppa in och vara öppen för det positiva som redan finns i min upplevelse, så jag kan också ställa mig dessa frågor:
”Var finns glädjen? Var finns lugnet? Var finns stillheten?” och ”Var finns tacksamheten?” För att bara nämna några. Du har dina egna ingångar och favoriter, dom här fungerar för mig. Jag bara ställer dessa frågor, släpper ned dem i medvetandet, och lyssnar och känner vilken genklang de får. Försöker inte pressa fram något som inte är där, utan mer blott påminner mig om att de finns, dessa egenskaper, i någon grad, alltid och någonstans. Ibland kanske de är svåra att upptäcka, särskilt om jag hela tiden står med ögonen på mina gamla sår och problem, gamla oförrätter.
Har jag tålamod att vara med det som är? Är jag vänlig mot mig själv?

Det är en konst det här med meditation och det andliga livet. T.ex. inte så lätt att arbeta med svårigheter; det tar tid och mycket vänligt tålamod. Ett oerhört viktigt område är att arbeta med en svårighet och att – så att säga – omge den med vänlighet, med värme och metta. Tänk att du omsluter den, omfamnar den och låter den vila i en större rymd, ett större rum, som är vänligheten själv – till och med ”den totala acceptansen” (som inte utelämnar något).

Det är viktigt att klarlägga att en svårighet, en svår eller en smärtsam upplevelse – ja, vilken upplevelse som helst – är en vipaka, ett resultat av något som hänt tidigare. Som sådan kan vi inte bara ta bort den, den finns där, och vi upplever den. Och vi har nästan en automatisk respons på den; om den är behaglig så vill vi ha den, ha mer av den etc. Men om den är obehaglig och smärtsam, då vill vi definitivt bli av med den, skjuta bort den. Allt det där känner vi mycket väl till, men samtidigt är det förvånansvärt svårt att vara närvarande och medveten i vår upplevelse. Hur vi sedan svarar på denna första upplevelse, denna vipaka och vedana (känslotonen i vår upplevelse*), är det jag försöker ge tips om, kanske mest mig själv. Men jag hoppas att ni också finner dem hjälpsamma. *(vedana i vår upplevelse är av tre olika slag, eller en blandning av dem: antingen är den behaglig och vi vill ha den; eller obehaglig och vi stöter bort den; eller också mitt emellan, svårt att bedöma, kanske neutral.)

Reflektera över de fem hindren
Vi har ju de fem klassiska hindren (nivarana, nivaranorna), som beskrivs i Paramanandas bok Buddhistisk meditation – en praktisk vägledning. Vi kan bemöta dem som det föreslås där. Jag tänker inte gå in på dem i detalj här, utan bara nämna dem. Men innan jag gör det vill jag också påpeka att dessa hinder upplever alla människor, även mycket erfarna buddhister, t.o.m. de som nått insikt, ströminträdare etc. Så vi kan känna oss i gott sällskap och det kan vara bättre att tänka på dem som vänner, eller medresenärer på vår resa.

Ok, här är dom:

Rastlöshet och oro – väldigt vanligt i våra dagar, en av mina ’favoriter’.
Begär efter sinnesnjutningar – en chokladbit gör väl inget, absolut inte!
Aversion och motvilja (kanske t.o.m. hat) – mot allt det som står i vår väg, som inte är som vi vill eller gör som vi vill, … Dom här två hindren, begär och aversion, är grundläggande i vår mänskliga makeup, de utgör två fundamentala sätt som vi reagerar på världen och på vår upplevelse – på ett väldigt djupt och starkt vis. Inskrivna i vår genetiska kod, i vår biokemiska grundstruktur så att säga. Det är inget fel på oss, hur det är bara.
Slöhet, tröghet, seghet – kommer ofta tillsammans med sitt syskon rastlöshet (ibland konkurrerar dom om vem som kan få mest uppmärksamhet); men ett av de svåraste hindren – så segt.
Tvivel och obeslutsamhet (velighet, vaghet, ovilja att ta beslut, …) – kanske det subtilaste och svåraste hindret. Svårt att få syn på, för det lurar under ytan, eller gömmer sig bakom ett annat hinder och eldar på det.

Räcker det här?
Vi kan också göra en meditation där vi blir medvetna om varje hinder, och till vilken grad det är närvarande och till vilken grad vi är fria från det. Kanske med särskilt fokus på det senare, som leder till mer öppningar: vi upptäcker att vi redan är fria från hindren, i alla fall till viss del. Och ju mer vi lyfter fram det, desto mer verklighet blir det. Desto mer börjar vi identifiera oss med de positiva egenskaperna, som öppenhet, generositet, stillhet och lugn, självförtroende o.s.v.
[Beskriva en meditation på hindren, om vi har dem i oss eller är fria från dem. Det finns flera ställen i palikanon som beskriver sådana meditationer eller kontemplationer, bl.a. Anapanasati sutta.]

Andra tips

Tålamod, det tar tid, vi kan inte tvinga fram förändring (se dikt av Rilke, Att leva frågorna.)
Tålmodigt framhärdande (ansträngning, strävan, och en uthållighet).
Metta, en vänlig attityd till oss själva – alltid.
Reflektion. Försök få perspektiv på vad som händer, tänk aktivt. Exempel: … (På min ensamretreat nyligen blev jag medveten om att jag vanemässigt dömer mig själv, gör ned mig; särskilt när jag sover dåligt. Ganska hård mot mig själv. Men, stanna upp, jag kan ändå vara närvarande och möta det som händer, även detta, som jag definitivt inte vill ha, …)
Prata med en mer erfaren meditatör, ordensmedlem eller mitra, eller bara en vän.
Rör på dig, medvetet. Motion. Gör något aktivt. Virya som tar sig uttryck i arbete, med det goda i åtanke, med ett skickligt sinnestillstånd.
Ha tillit. Dharma fungerar, meditation fungerar, medvetenhet läker och leder vidare, bara du är där – och har kontakt.
Läs om vad de stora lärarna själva gick igenom, t.ex. Milarepa, Buddha, m.fl. (Palikanon har otroligt många fina berättelser, om både kvinnliga och manliga utövare.)
Ha tillgång till en inspirerande liten lista eller ett citat, som känns som att det fångar din plats på vägen just nu. Vi behöver många sådana, och vi får dom ofta från andra, eller från dharmaböcker. (Kanske dela en sådan, om det finns tid: de tre bojorna. Lägga upp den på min blogg, samt anteckningarna från denna kväll…!)

Att leva frågorna
”Jag vill be dig, så långt jag nu kan, att ha tålamod med allt som är oklart i ditt hjärta och försök att älska själva frågorna som slutna rum och som böcker skrivna på ett främmande språk. Sök inte efter svaren, som inte kan ges till dig, eftersom du inte skulle kunna leva dem. Och det viktiga är: att leva allt. Att leva frågorna nu. Kanske kommer du att gradvis, utan att ens märka det, att leva en avlägsen dag in i svaret.”

(Rainer Maria Rilke, Brev till en ung poet, fyra.)

(svanar vid Dharmagiri.)

Efterskrift
När jag skrivit detta har jag ibland tänkt på två vänner i sanghan. Den ena vännen halkade in i ett positivt spår i meditationen, han fann en nyckel och den här nyckeln fungerade varje gång i flera år (mest genom metta bhavana) och han upplevde fina djupa meditativa tillstånd. Men så en dag, på en retreat, föll han igenom och upplevde hur allt det fina raserades, försvann, och istället infann sig förtvivlan och besvikelse, tårar. Han frågade uppmanande: ”men varför talar inte Sangharakshita om det här? Han talar så fint om det positiva, spiralvägen och allt annat, men inte om det är. Varför?” Det var inte lätt. Jag famlade lite och kunde inte helt ut möta min väns förtvivlan. Visst försökte jag och jag fanns med honom, fanns där, men jag saknade en del redskap. Så det här har jag tänkt på, till och från, och det har varit en del av motivationen till dessa reflektioner.

Den andra vännen kan jag höra protestera lite lätt (i alla fall i min inre värld): ”men glöm inte alla positiva upplevelser!” Hon hade tidigt upplevelser där hon såg Buddha, t.o.m. innan hon hade direkt kontakt med buddhismen. När hon sedan började meditera mer systematiskt hade hon starka upplevelser, högre medvetandetillstånd etc. Men hon blev lite orolig när man inte pratade om sådant, eller nämnde att det fanns. Det var därför en stor lättnad för henne när någon till slut gjorde det. Givetvis har också hon mött svårigheter på vägen, en hel del av dem.