Buddhistiska gemenskapen Triratna

en ny gren på buddhismens tidlösa träd

(Denna artikel publicerades i nr. 2 av Buddhism-nu, 2007. Då hette vår rörelse Västerländska Buddhistordens Vänner (VBV). Under våren 2010 bytte vi nya namn till Buddhistiska gemenskapen Triratna i Sverige (i England heter den Triratna Buddhist Community). Någon dag hoppas jag skriva mer utförligt om en del områden, som bara behandlas i korthet här. Bilden till höger är på Tillflyktsträdet, som beskrivs i artikeln. Den är målad av Aloka. Copyright Aloka.)

Fyra gåvor

Jag kommer till dig med fyra gåvor.

Den första gåvan är en lotusblomma.

Förstår du mig?

Min andra gåva är ett gyllene nät.

Känner du igen det?

Min tredje gåva är en fåraherdes ringdans.

Vet dina fötter hur man dansar?

Min fjärde gåva är en trädgård i det vilda.

Skulle du kunna arbeta där?

Jag kommer till dig med fyra gåvor.

Vågar du ta emot dem?

Sangharakshita (1975) (i, noter se längst ned i texten)

I olika nummer har Buddhism-nu presenterat en viss huvudgren av buddhismen. Även om det inte rör en huvudtradition kommer nu turen till Buddhistiska gemenskapen Triratna (Triratna). I denna artikel presenteras denna nya gren på buddhismens tidlösa träd av Viryabodhi.

Triratna är en del av den internationella rörelsen Triratna Buddhist Community som grundades i London 1967 av Urgyen Sangharakshita (ii). Ett år senare grundades Buddhistorden Triratna och de första tio personerna blev ordinerade.

Utöver orden består Triratna-sanghan av alla som deltar i någon form av aktivitet och kallas ”vänner” och sedan de som gjort ett mer formellt åtagande till sin praktik och sanghan. De senare kallas mitror (från sanskrit och betyder ”vän”). Idag, fyrtio år senare, finns det ca 1400 ordensmedlemmar och en stor skara av mitror och vänner förknippade med centra i många länder, på fem kontinenter.

Rörelsen är fortfarande störst och mest framgångsrik i Storbritannien, men har också en stor växande gren i Indien. Triratna har blivit ett relativt stort internationellt nätverk med en stor kulturell mångfald och rikedom, så det är sannerligen inte lätt att göra den rättvisa i en kort presentation.

Triratna är ett exempel på hur buddhismen förnyar sig och ständigt måste förnya sig, för att möta förändrade omständigheter och för att inte stelna i former som tappat relevans. Denna förnyelse sker ofta genom en framstående persons insikt och vision, som man ser många exempel på genom buddhismens historia. En sådan person, i samverkan med andra, lyckas etablera en ny dharmaöverföring och inspirera till en ny vital sangha.

Sangharakshita – grundaren

För att förstå Triratna och vad som utmärker den måste vi börja med Sangharakshita, eftersom han på så många vis format och inspirerat dess utveckling. Dennis Lingwood, som han tidigare hette, föddes i södra London 1925. När han var 16 år och läste Diamantsutran (och Hui Neng-sutran, i en och samma bok) insåg han att han var buddhist och alltid varit det. Läsningen av dessa djupa texter gav honom en omvälvande insikt som följt honom genom åren (iii).

Redan tidigt hade han uppfattningen att buddhismen i grunden var en tradition och att man borde hämta inspiration och lärdom från hela traditionen. Det var en radikal tanke som kanske blivit mer allmänt accepterad idag. Den ledde till att han utöver sina breda studier av buddhismens skriftliga tradition också tog emot undervisning från flera traditionella håll. Han blev ordinerad som shramanera (novis) i theravadatraditionen och senare bhikkhu (munk), och han levde ett förnöjsamt liv som sådan under många år. När han under 1950- och 60-talet levde i Kalimpong, precis söder om Sikkim och det majestätiska Himalaya, fick han undervisning från flera framstående tibetanska lärare som då flydde från kinesernas invasion.

Samtidigt som han alltid sett buddhismen som en enhet, har han varit särskilt inspirerad av mahayanabuddhismen och bodhisattvaidealet. Enligt honom utgör bodhisattvan det högsta och mest sublima ideal som finns för människan. Bodhisattvan strävar mot upplysning för alla varelsers skull och ger osjälviskt av sig själv. Liksom bodhisattvan, har Sangharakshita genom sitt liv gett av sig själv och verkat för buddhismens väl på många sätt. En i väst mindre känd del av hans liv är det arbete och engagemang han under många år haft med de f.d. kastlösa (daliterna) i mellersta Indien, som från 1956 och framåt konverterat till buddhismen. Tack vare hans elevers initiativ finns nu en stor gren av orden och rörelsen i Indien, som där heter Triratna Bauddha Mahasangha Sahayak Gana (TBMSG, ungefär ”vännerna till de tre juvelernas stora buddhistiska sangha”).

Eftersom Triratna var en ny tradition med en viss kritisk hållning gentemot en del formaliserade delar av traditionell buddhism, som Sangharakshita haft erfarenhet av, tog det flera år för denna nya rörelse att finns sin egen form och praktikgemenskap. Sangharakshita gav därför otaliga föreläsningar, seminarier och retreater då han förmedlade sin erfarenhet och insikt i Buddhas lära, och sin vision av vad Triratna skulle kunna bli. I slutet av 1980-talet började han att gradvis lämna över de otaliga ansvarsområden han fått genom åren till sina mer erfarna elever. Det började med uppgiften att vägleda och ordinera nya medlemmar in i Orden och fortsatte tills han lämnade över de sista på sin 75-årsdag i augusti 2000.

Sangharakshita fortsätter att ha kontakt med sina elever och folk som skriver till honom eller vill träffa honom. Han bor sedan 1995 i Birmingham i ett manskollektiv, som delvis hjälper honom med hans arbete, och han fortsätter att skriva och ge vägledning där han kan. Sangharakshita har ibland utpekats som en kontroversiell person, även om han aldrig eftersträvat att vara det. En viss kritik har riktats mot både delar av hans undervisning (t.ex. användandet av evolutionsbegreppet för att beskriva det andliga livets dynamik och mål) och honom själv som person. Till stora delar anser jag själv denna kritik vara orättvis och ofta illasinnad, men jag är inte heller okritisk. Som människa har han troligen begått några misstag, men hans bidrag till orden och Triratna är ovärderliga och har givit många en möjlighet att leva ett meningsfullt liv värt att leva.

Sex utmärkande drag för Triratna

I ett föredrag i januari 2002 beskriver Sangharakshita hur Triratna har sex utmärkande drag, i relation till andra buddhistiska rörelser. Först påpekar han dock att Triratna har en hel del gemensamt med andra buddhister och räknar upp en rad traditionella läror och begrepp. Sedan går han in på de sex dragen: 1) att Triratna är en ”ekumenisk” rörelse och hämtar inspiration från hela traditionen, 2) framhävandet av tillflyktstagandets centrala plats i en buddhists liv, 3) att Orden består av en enad orden (framför allt med lika möjligheter för kvinnor och män) 4) en tonvikt vid right livelihood (särskilt där man arbetar tillsammans i etiska projekt), 5) den andliga betydelsen av konst och kultur, och 6) vikten av vänskap i det andliga livet. Jag kommer här att belysa dessa, men i en något annan ordning (iv).

En enad orden

När Sangharakshita grundade rörelsen och orden, var han angelägen att befria den från vissa belastningar som den buddhistiska traditionen, enligt honom, till viss del fastnat i. Han ville skapa en rörelse där de verkligt engagerade ledde och styrde verksamheten, så att det blev en äkta buddhistisk tradition. Han ville skapa en enhetlig orden, med samma möjligheter för kvinnor och män, som också försökte överbrygga den klyfta som han ansåg vuxit fram mellan munkar/nunnor och lekfolket i buddhistiska länder i österlandet. Det finns därför bara en ordination i Triratna och man får då titeln Dharmacharini som kvinna och Dharmachari som man. (Dharmachari är ett ord från Dhammapada och betyder ”den som färdas eller lever enligt Dharma”.)

Medan alla i rörelsen följer de fem traditionella etiska föreskrifterna (plus fem positivt formulerade principer), tar de ordinerade sig an tio föreskrifter, som kallas de tio kusala dhammas (”de tio skickliga gärningarna” samt tio positiva principer). De återfinns i både tidig och senare tradition.(v) Dessa föreskrifter är mer principiella till sin natur och måste anpassas av individen till de omständigheter där den befinner sig.

Andlig vänskap

Sangharakshita vägledde sin växande sangha och gav den specifika undervisning som sanghan behövde vid särskilda tidpunkter.(vi) Flera seminarier publicerades senare i bokform, som Know Your Mind, Wisdom Beyond Words, Living with Awareness och Living with Kindness, liksom mycken annan undervisning.

Utöver denna mångfaldiga offentliga undervisning gav Sangharakshita även enskild vägledning och stöd till sina elever och uppmuntrade dem att odla andlig vänskap (kalyana mitrata) med varandra. Särskilt uppmuntrades de äldre att erbjuda vänskap åt de nya som ville fördjupa sin praktik. Betoningen av vänskap är ett av de karakteristiska dragen för Triratna. Medan många andra traditioner lägger den största vikten vid lärar-elev relationen, betonar Sangharakshita och Triratna vikten av vänskap på alla plan och i alla riktningar.

Ett citat från Anandas samtal med Buddha används ofta i dessa sammanhang. Ananda, som var Buddhas lärjunge och personliga assistent under 25 år, påpekar vid ett tillfälle att andlig vänskap är åtminstone hälften av det andliga livet. Buddha korrigerar honom milt: ”Säg inte det, Ananda. Andlig vänskap är hela det andliga livet.” Det är ett uttalande som fått många tolkningar. I Triratna har det tolkats som att sanghan är av avgörande betydelse för individens utveckling och fördjupning på vägen. Sangharakshita talar därför om både vertikal vänskap (med lärare/ mer erfarna) och horisontell vänskap (med dem på mer eller mindre samma nivå) och vikten av båda. Han har också försökt tona ned sin egen position och sagt att han helst vill betraktas som ”en vän”, en vän till orden och rörelsen – för sanghan dock en mycket viktig sådan.

Idag finns det många enskilda ordensmedlemmar som blivit ”lärare” av egen kraft och insikt, några av dem med ett särskilt intresse för en viss betoning av dharmautövande.

En ”ekumenisk” hållning

Ett annat kännetecken för Triratna är dess så kallade ”ekumeniska” hållning – att Sangharakshita och rörelsen hämtar inspiration från hela traditionen och inte identifierar sig med endast en eller annan av buddhismens huvudriktningar. Vi är, säger Sangharakshita, arvtagare till hela den buddhistiska traditionen.

Är detta möjligt, kan man undra? Skapar det inte förvirring? Och hur har det gått? Det är ett ambitiöst och stort projekt som Sangharakshita inspirerat och endast framtiden kan utvisa hur effektiv traditionen varit i att skapa goda omständigheter för dharmapraktik och i uppnåendet av insikt hos medlemmarna.

För min del är det här möjligt när man har en guide med insikt, som förstår essensen i läran och som därför kan se den och lyfta fram och belysa den i all undervisning som kommer från de upplysta genom tiderna. För mig är Sangharakshita en sådan guide och han har med åren förmedlat detta perspektiv på många olika vis. Det tydligaste uttrycket för denna vision är Tillflyktsträdet.

Tillflyktsträdet

Bilden av tillflyktsträdet ger ett konkret uttryck för Triratna som en ny tradition och bygger på en traditionell form (vii). Trädet består av en stam med en stor lotusblomma i mitten och fyra lite mindre lotusblommor på varje sida. På den centrala blomman sitter Shakyamuni/Gautama Buddha (den historiska buddhan) tillsammans med Dipankara (en tidigare buddha) och Maitreya (framtidens buddha). De representerar tillsammans Buddha som tillflykt (nirmanakaya). Gautama Buddha är givetvis den historiska källan till traditionen.

På en mindre blomma bakom Buddhablomman finns en stor stapel av dharmaböcker som står för Dharma – all undervisning som leder individen mot upplysning. Arahantsanghan sitter på en blomma till höger om Buddhan, med fem av Buddhas nära lärjungar (Shariputra, Maudgalyayana, Ananda, Kashyapa och Dhammadinna – en kvinna), som står för den tidiga upplysta sanghan.

Till vänster om Buddhan sitter en grupp med fem framträdande bodhisattvor på en blomma (Avalokiteshvara, Manjushri, Vajrapani, Tara och Kshitigarbha), som står för bodhisattvasanghan och mahayana. Framför Buddhan och på den sista blomman sitter Sangharakshita och hans åtta huvudsakliga lärare (med bl.a. Jamyang Khyentse Rinpoche, Dudjom Rinpoche och Dilgo Khyentse Rinpoche).

Ovanför Buddhan sitter rader av historiska lärare, från Indien, Tibet, Kina och Japan – den historiska sanghan särskilt viktig för Triratnas vision (med bl.a. Nagarjuna, Milarepa, Padmasambhava, Dogen och Hakuin). Och längst upp finns mandalan med de fem buddhorna som står för upplysningen på en arketypisk nivå (sambhogakaya) och ovanför dem sitter Vajrasattva, som representerar upplysningen bortom tid och rum (dharmakaya). (viii)

I detta träd ser vi hur Triratna hämtar inspiration från många olika traditionella källor, genom den buddhistiska historien. Där finns även företrädare för alla tre yanorna: hinayana, mahayana och vajrayana. Triratna tar sin utgångspunkt i den historiska Buddhan och den tidiga traditionen, med alla dess läror. Dess hjärta finns dock i mahayanabuddhismens självöverskridande bodhisattvaideal (som givetvis även Buddhan förkroppsligar). Samtidigt hämtar Triratna-sanghan stor inspiration i sin utövning också från perspektiv och övningar från vajrayana.

Tillflyktstagandet

Den kanske viktigaste insikten för Sangharakshita är insikten om den centrala och avgörande platsen för tillflyktstagandet till de tre juvelerna (Buddha, Dharma och Sangha). Att ta sin tillflykt innebär att man orienterar sitt liv mot de tre juvelerna, att man utövar vad de står för och låter dem gradvis omvandla ens liv. Man tar inte tillflykt blott en gång – det är något man gör dagligen och stundligen. Liksom många andra historiska lärare har han kraftfullt och länge slagit på tillflyktstrumman. Tagandet av tillflykt är, enligt Sangharakshita, det som förenar alla buddhister och löper likt en röd tråd genom all praktik. Genom denna centrala handling kan man se hur alla övningar, alla läror, hjälper individen att gradvis fördjupa sin praktik, så att den blir mer och mer effektiv, till dess han/hon själv börjar förkroppsliga tillflykterna i sitt eget liv.

Medan tillflyktstagandet är den centrala handlingen är etiken det naturliga utflödet. När man tar sin tillflykt till Buddha (och Dharma och Sangha), övar man sig i att ge uttryck för det upplysta sinnet i sina handlingar och sitt sätt att leva. Man lär sig att känna en omedelbar empati med allt som lever och att se saker precis som de är. Man lär sig att leva och utöva inte blott för sin egen skull, utan alltmer i ett större perspektiv, ytterst för alla varelsers skull.

Right livelihood, konst och kultur

Inom Triratna lägger man även vikt vid right livelihood, en etisk försörjning, och det finns flera exempel inom rörelsen på sådana kollektiva projekt: vegetariska restauranger och kaféer, hälsokostbutiker, center för alternativ hälsa, retreatcentra, kurser i mindfulness träning för stress, smärta eller depression, bokutgivning m.m. Det största och mest framgångsrika projektet är windhorse:evolution som driver presentbutiker och en grossistverksamhet. Företaget startades 1980 i London och genererar ett överskott som plöjs in i dharmiska aktiviteter. Windhorse:evolution huserar nu i Cambridge och flera av Triratnas svenska medlemmar har arbetat där.

Det sista utmärkande draget är det andliga värdet av konst och kultur. Den buddhistiska traditionen visar tydligt hur viktig poesi och konst varit för att ge inspiration, väcka tillit och ha en upplyftande inverkan på individen. Sangharakshita har också hämtat inspiration från västerländsk kultur (poesi, litteratur och konst), för att finna paralleller till Dharma och belysa vägen med. Kulturella inslag är därför vanliga vid Triratna centra.

Om praktik

Inom Triratna strävar man efter en balanserad utövning av Dharma, med den trefaldiga vägen – etik, meditation och visdom – som övergripande ramverk. Utöver de grundläggande meditationsövningarna, som uppmärksamhet på andningen och metta bhavana, finns även ”bara sitta”, gångmeditation, recitation av texter och mantran (olika former av puja, övningar som stärker ens tillit och förtroende), dharmastudier och kommunikation. Vid ordination får man en sadhana (en meditation över en viss buddha eller bodhisattva), som representerar ens direkta länk till Dharma. Det finns många andra övningar, för otaliga att räkna upp.

Sangharakshita har ofta betonat att de grundläggande övningarna, även om de synes enkla, kan leda en hela vägen mot uppvaknandet. Likadant kan en vers från Dhammapada, om man kontemplerar den tillräckligt djupt och väl, leda till insikt. Trots att Triratna hämtar inspiration från ett så brett spektrum av den buddhistiska traditionen, säger Sangharakshita att det vi främst behöver är djup och intensitet, som i hans aforismer: ”Mer och mer, av mindre och mindre.” och ”Det finns inga högre undervisningar, endast djupare förståelse.” Något som vi kanske behöver kontemplera mer än någonsin tidigare i våra moderna, så oförskämt välförsedda och uppkopplade liv.

mer information om Triratna

Länkar: vbv.se och www.thebuddhistcentre.com för mer om Triratna, och om vad som händer i Triratnas värld.

rekommenderade böcker

SANGHARAKSHITA – a new voice in the Buddhist tradition, Subhuti (Windhorse Publications);
Bringing Buddhism to the West – a life of Sangharakshita, Subhuti (Windhorse Publications);
What is the Dharma?, Sangharakshita (Windhorse Publications);
Människans väg mot upplysning, Sangharakshita (Bodhi förlaget).

fotnoter

i. Four Gifts – Sangharakshita, Complete poems 1941/1994, (övers. Viryabodhi). En dikt han skrev under Triratnas uppbyggnadsfas.

ii. Sangharakshita är det namn han fick vid sin shramanera ordination och Urgyen fick han av sin tibetanska lärare Kachu Rinpoche.

iii. Läs mer i Sangharakshitas biografier, bl.a. The Rainbow Road, som även finns på nätet: www.sangharakshita.org

iv. Från ett föredrag: ”Six Distinctive emphasis of the FWBO” – se www.fwbo.org/sangharakshita/talks.html för hela föredraget.

v. De tio föreskrifterna återfinns bl.a. i The 10 Pillars of Buddhism, med en kommentar av Sangharakshita.

vi. På www.freebuddhistaudio.com finns de ursprungliga föredragen i mp3-format och även många texter från föredrag och seminarier.

vii. Tillflyktsträdet är en bild som används i tibetansk buddhistisk tradition, där den ingår i en övning som involverar kropp, tal och sinne.
viii. Se Teachers of Enlightenment, Kulananda, för mer om Triratnas tillflyktsträd och alla figurer som finns på det.